Livet är inte rättvist
En fras som många sliter på i onödan. Fuck väder och förkylningar, klaga på nåt vettigt.
Jag kan ge ett antal namn på personer som skulle kunnat få cancer i pappas ställe. Jo, faktiskt. Elaka jävlar som lever för att förstöra för andra. Varför inte ni?
Har en tung period där jag känner sån gränslös sorg och fysisk smärta att pappa inte är här.
Jag kan ge ett antal namn på personer som skulle kunnat få cancer i pappas ställe. Jo, faktiskt. Elaka jävlar som lever för att förstöra för andra. Varför inte ni?
Har en tung period där jag känner sån gränslös sorg och fysisk smärta att pappa inte är här.
Tänker så mycket på hans sista tid. Hur sjukdomen tog honom bit för bit för att till slut ta både hoppet, livgnistan och de sista andetagen. Det gör så förbannat ont.
Förbannade jävla skitsjukdom vad jag hatar dig från botten av mitt hjärta.
Förbannade jävla skitsjukdom vad jag hatar dig från botten av mitt hjärta.
Pappas annons
Måste skriva/gråta av mig.
Måste skriva av mig.
Det är så fruktansvärt hemskt med fyraåringen som blivit dödad av en tioåring. Jag misstänkte ju hela tiden att det var ett annat barn, men nu har han ju erkänt.
Jag fattar inte. Tårarna bara rinner. Jag vet ju om att jag inte är helt stabil nu med tanke på allt och att jag har nära till gråt. Men det här.. Det gör så ont så jag mår illa.
Och dum som jag är tryckte jag vidare på nån länk som skrev om mordet på James Bulgers. Det är fan det vidrigaste jag läst. Elaka jävla skitungar som rövade bort en treåring och misshandlade honom för att sen lägga honom på järnvägen så han blev påkörd av ett tåg. Typ 1993 tror jag, så alla vet väl redan om fallet, men för mig var det nytt.
Hur fan kan man göra så mot ett oskyldigt godtroget barn? Tårarna forsar just nu. (Har stängt in mig på mitt rum, de andra fikar)
Sen kan jag inte låta bli att undra varför det bara är pojkar som gör såna här vansinnesgrejer? Jag är helt säker på att det inte är en slump.
Kanske dags att sluta uppfostra pojkar till att vara tuffa och vilda? Få dem att inse att även pojkar har rätt att slippa våldslekar.
Kanske dags för de som inte tror på genus att börja tänka om, för det här ser jag som den allvarligaste följden av att skilja på uppfostran av pojkar och flickor.
Nu känns det ”bättre”. För nu har jag sett nåt att göra i det hela. Fortsätta att tro på genus och stänga in Jonathan för alltid så att ingen kan kidnappa honom. Typ. Ibland måste man skriva och gråta av sig och sen hitta en ny infallsvinkel.
Skynda att älska
"Jag åker längs en väg som är mig mycket bekant. Det är en grusväg som dammar och spottar sten mot dikena till höger och vänster och som hela tiden vill överraska med oväntade kurvor. Men mig överraskar den inte. Jag kan allt om den här vägen. Jag far fram i min bil till ljudet av ivriga däck mot grus och någon sten som då och då rasslar in i bilens underrede, väsnas och försvinner. De har huggit ner lite skog till höger, men annars är allt sig likt. Min puls stiger när jag kör förbi dungen vid postlådorna där jag många gånger stannat med pappa för att plocka liljekonvaljer till mamma. Jag passerar den lilla ån där det kunde hända att jag och mina bröder paddlade kanot. Jag far upp över krönet där solen kan vara besvärligt låg om kvällarna och sedan in på den igenvuxna grusvägen nerför sluttningen mot sjön.
Känsla av vildmarksexpedition när bilen kör över de stora stenarna och lutar strängt och farligt först åt vänster och sedan åt höger. Förbi ladan där vi en gång i tiden inhyste tre höns som pappa döpte till ”systrarna Johansson” och så är jag framme vid torpet.
Det är sent, men fortfarande sol. Jag kör bilen ända fram till torpet, det fick man förr om åren endast göra om man hade tung packning som måste lastas ur bilen. Jag kliver ut och ställer mig och tittar ner mot bastun och ut över sjön. Det blommar överallt. Smörblommor fladdrar i den försiktiga vinden nere på ängen som en gång var vår fotbollsplan. Äppelträdet som pappa gav till mamma den sista sommaren har vuxit sig någon decimeter högre.
På varje liten yta på den här tomten kan jag se min pappa framför mig. Jag blir fullständigt övermannad. Jag ser honom där han står och nystar i fisknätet nere vid bastuväggen. Det har blivit trassligt efter en gädda som fastnat tidigt och gett upp sent. Pappa tackar mig för att jag gör honom sällskap, han vet att jag tycker att det är tråkigt att titta på när han håller på med näten. Jag ser honom nere vid vattenbrynet på kvällen. Han har följt efter kvällssolen och dricker ett sista glas whisky innan solen försvinner. Det är bara en strand och pappa i en stol. Han sitter kvar en stund och tittar på aftonrodnaden över bergen, så får han något vemodigt i blicken och vandrar åter upp mot huset. Jag ser honom med bar överkropp vid grillen, där han fokuserat och under mycket stor brådska vänder biffar och ropar ”fort-fort, ge mig en tallrik” när han upptäcker att något är färdiggrillat. Jag ser honom inne i bastun där han sitter med benen i kors och i exploderande tystnad tittar ut över sjön. Eller när han strax efteråt sitter utanför i badrock och njuter av en kall öl och nyplockade rädisor som Calle och jag sprungit upp och hämtat till honom. Han viskar ”oj” varje gång han dricker ur ölglaset.
Det här är en plats där pappa finns överallt. Det går att frigöra sig från minnena av honom på alla andra ställen på jorden, men här är det omöjligt. Varje millimeter i och omkring det här torpet berättar historier om pappa. Det är ofattbart att vara här igen, att se ekan nere vid sjön och inse att vi inte kommer att lägga nät tillsammans ikväll. Att höra en bil mullra uppe vid vägen, men omedelbart tvingas ge upp hoppet om att det är pappa som kommer tillbaka från affären. Att känna doften av kol och tändvätska och konstatera att jag inte kommer att höra pappa upphetsat ropa efter en tallrik.
Pappa är inte här och det gör att hela torpet är ur led.
Jag blickar ut över fälten och ser alla miljontals osynliga fotspår av mig själv som liten. Det var här jag tillbringade alla mina somrar från att jag var sex år tills att jag var arton. Alla dessa hundratals dagar på torpet, tillsammans med mamma, pappa och mina bröder Calle och Niklas. Det regnade ibland och då satt vi i köket och blickade dystert ut över sjön i hopp om att se tecken på bättre väder, men de flesta minnen jag har härifrån badar i solsken. Varje dag var ny, men ändå en variant av den föregående. Alla de där åren, alla de där dagarna, känns som en ljuvlig upprepning av en och samma lyckliga dag."
Alex Schulman. Har ni inte läst den, så gör det.
Känsla av vildmarksexpedition när bilen kör över de stora stenarna och lutar strängt och farligt först åt vänster och sedan åt höger. Förbi ladan där vi en gång i tiden inhyste tre höns som pappa döpte till ”systrarna Johansson” och så är jag framme vid torpet.
Det är sent, men fortfarande sol. Jag kör bilen ända fram till torpet, det fick man förr om åren endast göra om man hade tung packning som måste lastas ur bilen. Jag kliver ut och ställer mig och tittar ner mot bastun och ut över sjön. Det blommar överallt. Smörblommor fladdrar i den försiktiga vinden nere på ängen som en gång var vår fotbollsplan. Äppelträdet som pappa gav till mamma den sista sommaren har vuxit sig någon decimeter högre.
På varje liten yta på den här tomten kan jag se min pappa framför mig. Jag blir fullständigt övermannad. Jag ser honom där han står och nystar i fisknätet nere vid bastuväggen. Det har blivit trassligt efter en gädda som fastnat tidigt och gett upp sent. Pappa tackar mig för att jag gör honom sällskap, han vet att jag tycker att det är tråkigt att titta på när han håller på med näten. Jag ser honom nere vid vattenbrynet på kvällen. Han har följt efter kvällssolen och dricker ett sista glas whisky innan solen försvinner. Det är bara en strand och pappa i en stol. Han sitter kvar en stund och tittar på aftonrodnaden över bergen, så får han något vemodigt i blicken och vandrar åter upp mot huset. Jag ser honom med bar överkropp vid grillen, där han fokuserat och under mycket stor brådska vänder biffar och ropar ”fort-fort, ge mig en tallrik” när han upptäcker att något är färdiggrillat. Jag ser honom inne i bastun där han sitter med benen i kors och i exploderande tystnad tittar ut över sjön. Eller när han strax efteråt sitter utanför i badrock och njuter av en kall öl och nyplockade rädisor som Calle och jag sprungit upp och hämtat till honom. Han viskar ”oj” varje gång han dricker ur ölglaset.
Det här är en plats där pappa finns överallt. Det går att frigöra sig från minnena av honom på alla andra ställen på jorden, men här är det omöjligt. Varje millimeter i och omkring det här torpet berättar historier om pappa. Det är ofattbart att vara här igen, att se ekan nere vid sjön och inse att vi inte kommer att lägga nät tillsammans ikväll. Att höra en bil mullra uppe vid vägen, men omedelbart tvingas ge upp hoppet om att det är pappa som kommer tillbaka från affären. Att känna doften av kol och tändvätska och konstatera att jag inte kommer att höra pappa upphetsat ropa efter en tallrik.
Pappa är inte här och det gör att hela torpet är ur led.
Jag blickar ut över fälten och ser alla miljontals osynliga fotspår av mig själv som liten. Det var här jag tillbringade alla mina somrar från att jag var sex år tills att jag var arton. Alla dessa hundratals dagar på torpet, tillsammans med mamma, pappa och mina bröder Calle och Niklas. Det regnade ibland och då satt vi i köket och blickade dystert ut över sjön i hopp om att se tecken på bättre väder, men de flesta minnen jag har härifrån badar i solsken. Varje dag var ny, men ändå en variant av den föregående. Alla de där åren, alla de där dagarna, känns som en ljuvlig upprepning av en och samma lyckliga dag."
Alex Schulman. Har ni inte läst den, så gör det.
Gilla läget?
Sitter på jobbet med rödgråtna ögon och alldeles för få timmars sömn i kroppen. Tänkte egentligen att jag skulle sjukskriva mig idag, men när morgonen kom åkte jag ändå. Mest för att jag sov hos mamma och pappa i natt och inte vill att de ska veta.
Såna här dagar är det svårt att se att man någonsin ska bli glad igen. Inte sådär tillfälligt glad som man är även i djupaste sorg, utan glad ända in i själen. Längst in.
Jag har funderat på om anledningen till att jag är så trött är att jag har så stora moln över mig. Att jag är så ledsen. Tom. Jag kan oftast sova, men jag är trött ändå. Vad jag än gör för förändring så försvinner inte tröttheten. När man har så mycket tunga beslut över sig i en tid där man är så ledsen och rädd så är det inte helt lätt. Men vad gör man åt saken? Mina ständiga rådgivare i livet har det just nu lika svårt och svårare än jag själv. Återigen tacksam för min andre hälft.
Det är så svårt att behöva gilla läget, när läget är så här.
Suck
Kvinna 60+ på mitt jobb: Det där med att gilla bilar måste sitta i ryggmärgen på pojkar. Pojkar är vilda. Gillar att klättra och så.
Tänker på de pojkar som gillar att läsa och pyssla. De som uppenbarligen saknar en del av sin ryggmärg.
Låt mitt barn vara ett barn!
Förskolan närmar sig med stormsteg och jag får panik.
Inte för att jag tror att Jonathan kommer bli ledsen av att bli lämnad där och så vidare. Han är ganska trygg i sig själv. Jag tror han kommer tycka att det är kul med alla barn och leksaker. Jag tror att fröknarna är jättesnälla. Barn däremor kan vara små jävlar. Jo, jag skrev det och jag menar det. Ungar kan vara så förbannat grymma och elaka. Kanske mer i skolålder sen, men det börjar säkert redan på förskolan. Att tänka på alla barn som mobbas gör att jag gråter. Att tänka på att mitt eget barn hamnar där gör mig förkrossad.
Men det var inte det jag skulle skriva om. För vi vet inte om det kommer att hända. Det jag däremot kan sätta min högra hand på är att Jonathan inte får vara Jonathan längre, utan en pojke. Han kommer tryckas in i mallen av hur en pojke ska vara och jag får titta på. Det ger mig panik. Ingen big deal enlig vissa, men livsavgörande i mina ögon. De som säger att könsrollen sitter i generna kan dra åt... Vuxna ger barn hintar och regler hela tiden för hur de ska vara beroende på kön. Jag kan inte tjata nog om detta.
Inte för att jag tror att Jonathan kommer bli ledsen av att bli lämnad där och så vidare. Han är ganska trygg i sig själv. Jag tror han kommer tycka att det är kul med alla barn och leksaker. Jag tror att fröknarna är jättesnälla. Barn däremor kan vara små jävlar. Jo, jag skrev det och jag menar det. Ungar kan vara så förbannat grymma och elaka. Kanske mer i skolålder sen, men det börjar säkert redan på förskolan. Att tänka på alla barn som mobbas gör att jag gråter. Att tänka på att mitt eget barn hamnar där gör mig förkrossad.
Men det var inte det jag skulle skriva om. För vi vet inte om det kommer att hända. Det jag däremot kan sätta min högra hand på är att Jonathan inte får vara Jonathan längre, utan en pojke. Han kommer tryckas in i mallen av hur en pojke ska vara och jag får titta på. Det ger mig panik. Ingen big deal enlig vissa, men livsavgörande i mina ögon. De som säger att könsrollen sitter i generna kan dra åt... Vuxna ger barn hintar och regler hela tiden för hur de ska vara beroende på kön. Jag kan inte tjata nog om detta.
Jonathan kommer att lära sig att det är ok för pojkar att slåss. Det är ok att ta plats, mer plats än tjejerna. Som pojke ska man leka med de andra barnen med snopp. Om man leker med en tjej är man automatiskt kära och blir retade inför de andra. Det gäller över huvudtaget att passa sig för tjejiga saker.
Mitt barn som älskar att gosa och pussas och kramas kommer lära sig att det är bättre att vara tuff och stark. Han kommer lära sig att köksredskap och smycken som han gillar måste ersättas med bilar och brottning. Han kommer att lära sig att pojkar inte gråter.
Jag skulle vilja prata med fröknarna hur de arbetar med genusfrågor, men då blir man väl för alltid stämplad som en rabiat jobbig jävel. Det är nog så många ser på det här med genus, att det är något extremt. Men det extrema och konstiga är ju att göra som man gör nu. Särbehandlar.
Världen är fucked-up.
Mitt barn som älskar att gosa och pussas och kramas kommer lära sig att det är bättre att vara tuff och stark. Han kommer lära sig att köksredskap och smycken som han gillar måste ersättas med bilar och brottning. Han kommer att lära sig att pojkar inte gråter.
Jag skulle vilja prata med fröknarna hur de arbetar med genusfrågor, men då blir man väl för alltid stämplad som en rabiat jobbig jävel. Det är nog så många ser på det här med genus, att det är något extremt. Men det extrema och konstiga är ju att göra som man gör nu. Särbehandlar.
Världen är fucked-up.
Den här dagen
Jag borde ha sett fram emot den här dagen. Sista dagen innan semester. Och så ska vi till saxin kl 14. Vilket innebär att jag kommer sluta tidigare och äta lunch med Jonathan och Samuel innan lillskrutten ska bli fotad. Jättemysigt och skönt. Och veta att man får vara hemma och ta det lugnt ett tag.
Men. Det överskuggas "en aning" av att pappa ska till onkologen i Örebro och få reda på allt. Vi vet ju inte riktigt vad detta allt är. Hur mycket tumörer som finns. Var de finns. Han har ju cancer spritt i hela magen med utgångpunkt från bukhålan bakom urinblåsan. En(?) tumör trycker på ryggraden där någonstans. Och sen vet vi om att han har en till tumör vid bröstbenet och att den ska de stråla. (Jo det är klart att det hade spridit sig till skelettet också den förbannade jävla skiten)Men mer vet vi inte.
Jag vill inte veta mer. Jag vill gömma mig och stänga av telefonen. Jag ska stänga av tel fram till efter Saxin. Vill inte sitta där och grina.
Jag tror att mitt sätt att hantera den här dagen kommer bli att räkna alla som klagar på regnet. Om hur mycket regnet kommer förstöra deras helg. Om hur folk hatar regn. Sen ska jag sätta det i proportion till det jag hatar och hur det kommer påverka min helg. Jag kommer med andra ord vara grinig på 35 % av mina vänner på facebook och säkert 75 % av alla i fikarummet för att de har förmånen att få hata något så obetydligt.
Men. Det överskuggas "en aning" av att pappa ska till onkologen i Örebro och få reda på allt. Vi vet ju inte riktigt vad detta allt är. Hur mycket tumörer som finns. Var de finns. Han har ju cancer spritt i hela magen med utgångpunkt från bukhålan bakom urinblåsan. En(?) tumör trycker på ryggraden där någonstans. Och sen vet vi om att han har en till tumör vid bröstbenet och att den ska de stråla. (Jo det är klart att det hade spridit sig till skelettet också den förbannade jävla skiten)Men mer vet vi inte.
Jag vill inte veta mer. Jag vill gömma mig och stänga av telefonen. Jag ska stänga av tel fram till efter Saxin. Vill inte sitta där och grina.
Jag tror att mitt sätt att hantera den här dagen kommer bli att räkna alla som klagar på regnet. Om hur mycket regnet kommer förstöra deras helg. Om hur folk hatar regn. Sen ska jag sätta det i proportion till det jag hatar och hur det kommer påverka min helg. Jag kommer med andra ord vara grinig på 35 % av mina vänner på facebook och säkert 75 % av alla i fikarummet för att de har förmånen att få hata något så obetydligt.
Korallbröllop
Mamma och pappa firade 35 år som gifta igår.
De bjöd hem oss barn på deras bröllopsmeny. För 35 år sedan satt de i min mormors stuga. Inget vatten. Bara en kokplatta. Menyn blev anpassad efter det. Sill och potatis, rostbiff, skinka, potatissallad. Fikon i konjak med grädde och jordgubbstårta. De satt ute hela kvällen utan tält. Som ett under hade de fint väder hela dagen.
Det var jättelyckat igår. Pappa hade fått sova hemma natten till söndagen och kände sig utvilad. Han har fått börja äta kortison som gjort honom piggare. De var en jättemysig kväll. Mamma och pappa fick dricka ur deras bröllopsglas. Anna hade plockat luktärter, som mamma hade i sin brudbukett. Pappa spelade låtar som han lyssnade på som ung. Jag ville ta del av deras meny, så jag vågade mig på att prova både sill och fikon i konjak för första gången.
Det var en väldigt speciell kväll som jag kommer minnas.
"Man ska inte räkna tiden som går, utan kyssarna man får" - Pappa
De bjöd hem oss barn på deras bröllopsmeny. För 35 år sedan satt de i min mormors stuga. Inget vatten. Bara en kokplatta. Menyn blev anpassad efter det. Sill och potatis, rostbiff, skinka, potatissallad. Fikon i konjak med grädde och jordgubbstårta. De satt ute hela kvällen utan tält. Som ett under hade de fint väder hela dagen.
Det var jättelyckat igår. Pappa hade fått sova hemma natten till söndagen och kände sig utvilad. Han har fått börja äta kortison som gjort honom piggare. De var en jättemysig kväll. Mamma och pappa fick dricka ur deras bröllopsglas. Anna hade plockat luktärter, som mamma hade i sin brudbukett. Pappa spelade låtar som han lyssnade på som ung. Jag ville ta del av deras meny, så jag vågade mig på att prova både sill och fikon i konjak för första gången.
Det var en väldigt speciell kväll som jag kommer minnas.
"Man ska inte räkna tiden som går, utan kyssarna man får" - Pappa
Klump i magen
Idag är klumpen väldigt kännbar. Så där så man känner ett tryck över bröstet och att det är tungt att andas.
Mamma och pappa planerar att sälja stugan. Det är den största materiella förlust jag kan föreställa mig. Jag säljer hellre mitt eget hus. Det finns ingen plats på jorden som jag känner lika mycket för. Alla barndomsminnen, känslan av frihet. För att inte tala om läget, som är ett på miljonen.
Vi måste försöka lösa det. Om vi kan överta mammas och pappas lån så kan det gå. Men om pappa vill sälja till marknadsvärde så kan vi inte göra något. Om det är pappas önskan att det ska bli sålt för att få pengar till att säkra mammas framtid, så ska inte jag gå emellan. Även om det tar mig hårt.
Usch, jag känner hur jag har gråten i halsen och brännande ögon nu. Måste bita ihop.
Mamma och pappa planerar att sälja stugan. Det är den största materiella förlust jag kan föreställa mig. Jag säljer hellre mitt eget hus. Det finns ingen plats på jorden som jag känner lika mycket för. Alla barndomsminnen, känslan av frihet. För att inte tala om läget, som är ett på miljonen.
Vi måste försöka lösa det. Om vi kan överta mammas och pappas lån så kan det gå. Men om pappa vill sälja till marknadsvärde så kan vi inte göra något. Om det är pappas önskan att det ska bli sålt för att få pengar till att säkra mammas framtid, så ska inte jag gå emellan. Även om det tar mig hårt.
Usch, jag känner hur jag har gråten i halsen och brännande ögon nu. Måste bita ihop.
När det inte blir som man tänkt sig.
När jag var liten var den värsta mardrömmen att mina föräldrar skulle skilja sig. Att man skulle flytta mellan mamma och pappa. Många vänner hade föräldrar som skilde sig. Men mina föräldrar höll ihop. Inte för våran skull, utan för deras egen. De älskar varandra fortfarande. Jag kan se hur kära de är i varandra, fast de varit gifta i 35 år nu i Juli. De har fått fem barn ihop. Hittills 8 barnbarn. Mamma refererar till pappa som sin stora kärlek. Även om pappa aldrig sagt det till mig så vet jag att han känner det samma.
Det var meningen att de skulle vara ihop. Det var meningen att den tiden skulle bli 20 år till. Pappa har slitit och jobbat i hela sitt liv. De hade sparat ihop pengar till sitt drömhus. Blir lurade. Får gå igenom en massa skit med huset. Pappa får cancer. Huset blir klart efter mycket om och men och sömnlösa nätter och mycket dyrare. Pappa blir bättre. De säger att han kommer bli bra. De bor i huset. Pappa får problem med tarmarna efter operationen. Han opereras igen för att kunna må som vanligt. Vaknar upp och får beskedet att cancern inte alls är borta utan tvärt om har spridit sig till hans tarmar. En spridning som inte går att bota, bara bromsa om han har tur.
Nu ska jag föreställa vuxen och vet om att mina föräldrar ska skiljas åt. Men inte för att de slutat älska varandra. Jag vet inte om det är en tröst eller inte att de älskar varandra så mycket. I nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Kan snälla någon se till att det är mer lust än nöd den tiden som återstår?
En sån här händelse visar verkligen vilka personer man har runt sig. Vilka vänner som vågar ta ett steg fram och vilka som istället backar och låtsas som om det regnar. Jag har så mycket stöd från Samuel och hans mamma och syskon, mina arbetskamrater, vänner och självklart mamma och mina syskon och deras familjer. Jag känner verkligen att jag har en mur runt mig om jag behöver. Och jag kommer att behöva det för att kunna finnas där för pappa och mamma och mina syskon. Tack igen till alla som hört av sig. Jag hoppas ni vet hur mkt ett sms kan värma.
Det var meningen att de skulle vara ihop. Det var meningen att den tiden skulle bli 20 år till. Pappa har slitit och jobbat i hela sitt liv. De hade sparat ihop pengar till sitt drömhus. Blir lurade. Får gå igenom en massa skit med huset. Pappa får cancer. Huset blir klart efter mycket om och men och sömnlösa nätter och mycket dyrare. Pappa blir bättre. De säger att han kommer bli bra. De bor i huset. Pappa får problem med tarmarna efter operationen. Han opereras igen för att kunna må som vanligt. Vaknar upp och får beskedet att cancern inte alls är borta utan tvärt om har spridit sig till hans tarmar. En spridning som inte går att bota, bara bromsa om han har tur.
Efter all skit pappa fått gå igenom, är det inte hans tur att ha tur nu? Kan någon se till att han svarar på cellgifterna? Kan någon försöka rätta till denna orättvisa? Kan någon inse att det var meningen att han och mamma skulle sitta på sin fina nya altan ihop i 20 år till? Det känns som om pappa ska få njuta av livets efterrätt nu. Är inte det mer rättvist?
Nu ska jag föreställa vuxen och vet om att mina föräldrar ska skiljas åt. Men inte för att de slutat älska varandra. Jag vet inte om det är en tröst eller inte att de älskar varandra så mycket. I nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Kan snälla någon se till att det är mer lust än nöd den tiden som återstår?
En sån här händelse visar verkligen vilka personer man har runt sig. Vilka vänner som vågar ta ett steg fram och vilka som istället backar och låtsas som om det regnar. Jag har så mycket stöd från Samuel och hans mamma och syskon, mina arbetskamrater, vänner och självklart mamma och mina syskon och deras familjer. Jag känner verkligen att jag har en mur runt mig om jag behöver. Och jag kommer att behöva det för att kunna finnas där för pappa och mamma och mina syskon. Tack igen till alla som hört av sig. Jag hoppas ni vet hur mkt ett sms kan värma.
1 juni..
.. börjar jag jobba i Karlskoga!
det blev klart i fredags, men jag sa inte upp mig förrän idag. Alldeles nyss.
Jag ska jobba på kommunen som bygglovshandläggare/byggnadsinspektör. Det ska bli jättespännande och kul. Bättre lön och kortare resväg. Prefekt!
det blev klart i fredags, men jag sa inte upp mig förrän idag. Alldeles nyss.
Jag ska jobba på kommunen som bygglovshandläggare/byggnadsinspektör. Det ska bli jättespännande och kul. Bättre lön och kortare resväg. Prefekt!
Suckar.
Jag surfar runt på sånt som jag inte ska. Man hittar en länk här och en där. Och nu hamnade jag på sidor som visar otäcka bilder. Alltså på riktigt. För att lura in er andra så kollla på tex rotten.com
Man får se bilder på människor som är döda och maskätna, som skjutit sig i munnen, som fastnat i köttkvarnar. Alltså riktigt jävla sjuka bilder. Och jag kan inte låta bli att titta! Jag är dock nogrann med att inte titta på bilder på barn.
Människan är skapad att vara nyfiken. Och jag vet att många andra också kollar på såna här bilder. Av nyfikenhet. Men det kan också vara så att jag är sjuk i huvudet.
Så kom jag in på nån annan sida. Kanske bestgore.com ? Och de visade bilder från kriget i Afghanistan. Och det var bilder på amerikanska soldater som poserade med döda. Och sen det värsta av allt, det var bilder på soldater som lurade barn att de skulle bjuda på godis, så att de skulle komma på skjutbart avstånd! Man fick tack och lov inte se några döda barn. Men att se en amerikansk soldat posera med ett afghanskt barn som ler godtroget var vidrigt.
I krig är allt tillåtet. Eller?
Människan är skapad att vara nyfiken. Och jag vet att många andra också kollar på såna här bilder. Av nyfikenhet. Men det kan också vara så att jag är sjuk i huvudet.
Så kom jag in på nån annan sida. Kanske bestgore.com ? Och de visade bilder från kriget i Afghanistan. Och det var bilder på amerikanska soldater som poserade med döda. Och sen det värsta av allt, det var bilder på soldater som lurade barn att de skulle bjuda på godis, så att de skulle komma på skjutbart avstånd! Man fick tack och lov inte se några döda barn. Men att se en amerikansk soldat posera med ett afghanskt barn som ler godtroget var vidrigt.
I krig är allt tillåtet. Eller?
"Prisa Gud..
.. här kommer skatteåterbäringen"
YES, drygt 20 000 tillsammans! Hälften in på sparkontot och hälften till semester och annat.
Jag skiter i folk som säger "vadå, ni får inte pengar, ni får ju bara tillbaka era pengar som ni betalt för mycket." Jaha, och? Det är väl samma sätt som om jag lyckats spara undan 20 000 på egen hand. Men nu har jag tydligen inte den självdiciplinen.
PÅ tal om självdiciplin så gick det sådär med GI. Jag hann köra en vecka, den fick jag vinterkräksjukan och såg inget annat val än att äta det lilla jag kunde tänka mig. Typ blåbärssopppa. Sen gick det utför när jag kände att jag börjat fuska. Men men. Efter denna helg ska jag ta tag i det igen.
Milo opererade bort tonsillerna i måndags. Nu hoppas vi att han slutar hosta. Det är så tråkigt att han måste vila, för han vill inte det. Han vill ut och gå med oss. Långa promenader. Han blir nästan surare när man tar en kort promenad än om man inte går alls. Och han får bara äta mjuk mat, så då får han inte gnaga på nåt, inte gräva upp hästhovar bakom stallet, inte sno mat ur hästarnas hinkar, inte sno kattmaten. Synd om stackarn.
Imorgon ska jag sova borta från Jonathan för första gången. Structor-träff i sthlm. Mingel, lättsamma föreläsningar, middagar och framförallt frukostbuffé står på schemat.
YES, drygt 20 000 tillsammans! Hälften in på sparkontot och hälften till semester och annat.
Jag skiter i folk som säger "vadå, ni får inte pengar, ni får ju bara tillbaka era pengar som ni betalt för mycket." Jaha, och? Det är väl samma sätt som om jag lyckats spara undan 20 000 på egen hand. Men nu har jag tydligen inte den självdiciplinen.
PÅ tal om självdiciplin så gick det sådär med GI. Jag hann köra en vecka, den fick jag vinterkräksjukan och såg inget annat val än att äta det lilla jag kunde tänka mig. Typ blåbärssopppa. Sen gick det utför när jag kände att jag börjat fuska. Men men. Efter denna helg ska jag ta tag i det igen.
Milo opererade bort tonsillerna i måndags. Nu hoppas vi att han slutar hosta. Det är så tråkigt att han måste vila, för han vill inte det. Han vill ut och gå med oss. Långa promenader. Han blir nästan surare när man tar en kort promenad än om man inte går alls. Och han får bara äta mjuk mat, så då får han inte gnaga på nåt, inte gräva upp hästhovar bakom stallet, inte sno mat ur hästarnas hinkar, inte sno kattmaten. Synd om stackarn.
Imorgon ska jag sova borta från Jonathan för första gången. Structor-träff i sthlm. Mingel, lättsamma föreläsningar, middagar och framförallt frukostbuffé står på schemat.
Därmed fasta.
Enligt kristendomen ska man fasta efter fettisdagen fram till påsk. Och eftersom jag är så kristen man kan bli (hrm) så ska jag göra det. Eller ja, egen variant på fasta.
*Inget godis eller chips fram till påsk. Långfredagen.
* Stenhårt GI i 16 dagar, därefter tallriksmodellen.
Sen fortsätta som jag gör med promenader. Danspass minst en gång per vecka på BG och en gån hemma.
*Inget godis eller chips fram till påsk. Långfredagen.
* Stenhårt GI i 16 dagar, därefter tallriksmodellen.
Sen fortsätta som jag gör med promenader. Danspass minst en gång per vecka på BG och en gån hemma.
Jag har ett viktmål också. Men framförallt vill jag försöka bli piggare.
