Tankar om ingenting

Igår när jag kom hem fick jag en trevlig överraskning.
Samuel sa: "vi har inget vatten nu, bara så du vet"

Jag: Nähe?! Varför? Och hann tänka att allt hade gått sönder och samman lagom till jul.

Sen kom förklaringen. Hans mamma var nere och skulle lägga på lite ved i pannan, men möttes av ett oljud. Hon lokaliserade ljudet till källaren och gick ner. Väl där fattade hon att det kom från hydroforen eller pumpen till vattnet. Hon stängde av och det blev tyst.

De gick ut i stallet och där var det översvämning. Alltså hade vattnet på nåt sätt läckt ut där och sen tömt hela vattenkällan, så pumpen stod och drog luft, vilket orsakade ljudet. Alltså, det var så mycket vatten att det kom som en fors emot dem när de öppnade dörren.

Så de fick börja ösa och försöka få ut allt vatten genom dörren. Det måste vart ett jäkla jobb med det.

Nåväl. Det var inte så kul att höra när man kommer hem. Man tänker inte på hur beroende man är av vattnet. Inte bara till att spola i toan och laga mat, utan alla gånger man vill skölja av händerna. När jag kom hem var det värsta fixat. Vi hade en byggfläkt på i stallet för att försöka torka ur. Som tur var var boxdörrarna stängda och det var bara kanske en-två dm av hans bädd som blev blöt och fick tas bort.

Vi var rädda att källan inte skulle hinna fyllas på och för att pumpen hade gått sönder efter att ha dragit så mycket luft i ett okänt antal timmar. Men igårkväll vid 22-tiden så fick de igång vattnet igen. Källan fylls förhoppningsvis på som den ska. Nu är det "bara" att hoppas att det inte blir en repris..

Jag tror ju att allt händer av en anledning, men jag har ännu inte kommit på varför det här skulle hända.
Som en utmaning kanske att påminna sig att:

1. Det spelar ingen roll hur bra man planerar, allt kan hända ändå.

2. Det kan vara värre. En övning att se saker postivt.

Tänk om:
*Vattnet läckt ut i huset

*Hans bädd blivit genomblöt. Fatta vilket jobb att skotta ut 9 kvm torvbädd, uppblött och skittung. Ca 1 dm tjock på tunnaste delen.

*Vattnet hade läckt ut till allt hö.

*Något hade gått sönder

Det uttrycket används ju en del. Samuel har alltid sagt så när han vill att vi ska sätta fart med dagens sysslor.
Men nu om han säger så nu svarar jag; jo ett barn blir visst gjort. Även om jag sitter kvar och slöar.

Min chef sa så vid frukosten nu. Och jag tänkte tanken, men sa inget. Har inte berättat för nån på jobbet än. Vet inte varför. Det bara blir inte så.. De får gå och tro att jag är lönnfet istället..

Nu börjar det mesta inför julen att falla på plats.
Vi är hyfsat klara på jobbet, så allt känns mer lugnt nu. 

Stallet är superfint och pyntat. Tusen tack Emelia.
Köttbullar klara.
Rocky Roads klara.
All julmat köpt.
Allt till alla julblommor köpt, ska fixas ikväll.
Ikväll åker jag med julgrupp till hovis, och Samuel tar med till hans chefer imorgon.
Alla tomtar och pynt är uppe.
Alla julklappar köpta, nästan hälften inslagna.
Granen står på upptining i källaren.


Kvar att göra:
Ikväll:
Göra julgrupper.
Åka till Ulrika med julgrupp.
Fixa lite tall- gran och enris.
Slå in julklappar
Stryka duk till matsalsbordet + byta ut dynorna.

Imorgon:
Göra skinkan (men den sköter ju sig själv)
Dammsuga och skura golv (ingen idé att göra det innan för det blir ju skitigt på en gång iaf..)
Lägga ut alla nytvättade mattor.
Städa toaletter.

Klä granen
Göra nejlikoapelsiner
Tända massa ljus och marschaller
Provsmaka skinkan
Vara hemma

Det är lite småsaker kvar, men inget som känns direkt jobbigt. Jag tycker att det hör till att ha mycket att stå i de sista dagarna. Men om man bara planerat hyfsat så finns det faktiskt ingen anledning att stressa upp sig. Vad är det värsta som kan hända? Att man inte hinner göra all julmat själv? Jaha, köp färdig då.

Jag känner bara att det är roligt kvar nu. Och det ska bli så skönt att inte ha mer att göra imorgon. Kvällen innan julafton ska man bara sitta och mysa och bygga upp lite julstämning och förväntan. Inte som förra året då vi åkte runt till alla möjliga med blommor och paket och allt va de va. Och mitt i allt det skulle vi fixa en gran.
I år ska jag jobba, sen ska jag åka hem. Och förbli hemma hela kvällen.

Hinner inte med att blogga.
Jobbet tar mycket tid nu. Vi ligger ca: 3-4 veckor efter tidplanen, vilket är lite tråkigt. Det blir inte bättre av att det känns som att även om man jobbar så mycket och fort man kan så kommer man aldrig i kapp. Snarare tvärtom..

Vi har i alla fall blivit lovade att vara lediga i mellandagarna. Eller till och med förbjudna att komma hit. Så det är bra. Men just NU är det mycket. Skulle eg vara ledig på fredag fm för att ta emot veterinären som är bokat sen flera veckor tillbaka. Men jag tror inte det blir tal om att vara hemma. Får se om jag får jobba i helgen också.

Men man ska inte klaga. Jag jobbar nu och tar igen mig på jullovet..

Jag köpte presenter till mina mini-syskonbarn igår. Och då var det en liiiten pyjamas i strl 50 som bara hoppade på mig. Vad skulle jag göra? Den ville bli min. Den var så mjuk och fin. Jag ska slå in den i ett paket utan namn på och lägga det under granen och låtsas som ingenting. Haha.

Så nu har jag köpt en snuttefilt (i Ullared i okt) och en pyjamas. Sen har vi fått ett babyskydd till bilen. That's it. Jag borde egentligen få köpa fler saker nu tycker jag. En del springer ju för sjutton ut innan kisset på stickan torkat och köper massor.

Nej, jag lär jobba på igen. Skönt med ett avbrott dock..

"Det är inte mellan jul och nyår man går upp i vikt, det gör man mellan nyår och jul."

Angående att inte unna sig lite extra gott i juletider. Bra sagt faktiskt.

Nu har jag gått 20 veckor av 40. Wiiie, nu är jag halvvägs där!

I sporter brukar man ju få en liten paus i halvtid, men det verkar inte som det blir tal om det va? Tänk om jag kunde få vara vanlig typ 3-4 timmar. Då skulle jag låta mig själv bli hungrig och sen äta ett julbord med massa kallrökt lax och sen ta en massa brieost till det. Och ett glas vitt. Sen skulle jag äta efterätter/godis utan att kräkas av blodsockerfallet efteråt. Och sen toppa det hela med massa chips och dip, utan att få ont i magen av fettet.

Alternativt att jag skulle vilja vakna en morgon och ligga kvar i sängen och gosa i alla fall en timme. Utan att behöva springa upp och se till att få i sig nåt, för att slippa kräkas. Sen gå upp i lugn och ro och äta en riktigt god frukost a la hotell.

Och när de 3-4 timmarna har gått så skulle jag gladeligen gå tillbaka till det gravida tillståndet. För NU börjar det ju bli roligt när man känner bebisen röra sig och sparka. Jag har känt två sparkar på rad med handen, men tyvärr slutade den när Samuels hand kom dit. Jag vill att han också ska få känna. Annars är det "bara" inuti jag känner.

Sen är det kul att se magen växa. Jag är fortfarande i stadiet där man kan ta mig för lönnfet, men det går väl över. Sen har jag av nån anledning svårt för att visa upp magen. Men jag tror att det med kommer att vända. Det står att i v18 är det normala att ha gått upp 5-6 kg, what? Jag är i 20 och har gått upp 0 kg. Jag gick upp typ två kilo innan inskrivningen, men sen har jag gått ner dem igen. Men man ska inte läsa så mycket om hur det SKA vara.

Skulle det bli tal om att byta planhalva nu i halvlek, så skulle svaret bli NEJ. Skulle jag ha fått stå ut med att vara bakis i 4 månader och sen får Samuel ta över när det roliga börjar? No way. Även om jag tror att jag kommer vilja byta när det blir jobbigt igen, typ sista tiden. Men förlossningen vill jag nog ta själv.

Meningslöst inlägg kanske.

Vuxna personer:
- Väger inte på stolen

- Säger inte "det ser ut som jag har tappat maten i nyklippt gräs" om man blir serverad sallad hemma.

Ville bara få det ur mig.

Sen hörde jag på nyheterna att Gävle var i chock.
Min första tanke; Vadå, bocken brinner ju varje år. Inget att bli chockad för.
Det visade sig att det handlade om Ericssons varsel på 900 personer.

---

Sen måste jag ju såklart nämna att Karins flicka har kommit nu.
Fick en bild på MMS förut, och hon är pappa upp i dagen. Som de andra tre. :)

Allt hade gått bra. Hon hade börjat få lite förvärkar i måndags. Sen avtog de ibland och glesnade. På tisdagen (igår) hade hon så ont av värkarna att Patric var hemma och tog hand om barnen, och Karin såklart.
Filip och Oliver fick bege sig hem till morfar och Mats. Vilmer var hemma och planen var att ringa in Kerstin om de skulle behöva åka in. De ringde henne vid 21.30.

Vid 22.30-tiden sa Karin att hon hade så ont och att hon ville åka in till BB. Hon hade svårt att ta sig fram och svårt att få på sig skorna. Väl på BB mötte mamma henne. Hon jobbade natt. Sen tror jag Karin sa att hon hann bli undersökt och så. Sen kom hon in på förlossningsrummet och hann ligga där i 20 min, sen var bebben ute. Hon krystade i fem min. Det gick så fort att varken hon eller Patric hann fatta vad som hände. De hade räknat med att det var ett par timmar kvar.

De har inte bestämt vad hon ska heta, men jag återkommer med det.

Majonnäsburken och två koppar kaffe.

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
 
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde uppresten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.
Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.
Sanden representerar allt annat - småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.
Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad.
Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.
Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Jag är så lättad nu att allt gick bra igår.
Jag fick samma sköterska som förra året. Hon kom ihåg mig och varför jag var där. Så det började ju bra. Sen började hon med EKG-grejer och ultraljudet. Och hon informerade om att min doktor snart skulle komma in och titta han också. Jag berättade att jag var gravid, så de ska veta varför hjärtat slår fortare och är större och allt vad det är. Hon frågade lite om bebisen och om annat. Hon ryckte mig inte i armen.

Sen kom doktorn in och hälsade. Han satte sig ner och frågade hur jag mådde och om jag känt av något med hjärtat. Sen satte han sig bredvid mig och började titta på hjärtat på skärmen. Den här gången låg jag så jag kunde se skärmen, men jag vet ju inte hur ett friskt hjärta ser ut, så jag försökte att inte analysera det jag såg. Bara konstigt att se sitt hjärta... Sen sa han att han skulle gå in på sitt rum och ta fram förra årets bilder, så att han kunde jämföra. Och att jag skulle komma in till honom sen.

Sköterskan torkade av mig det värsta kletet och erbjöd mig mer papper att ta det sista själv. Sen sa hon att jag kunde klä på mig och komma ut när jag var klar. Jag gjorde som hon sa. Och det var här jag blev som mest nervös. Benen skakade ganska mycket tror jag. Jag gick ut i korridoren och tittade in i doktorns rum. Och sköterskan som var lite längre bort sa att jag kunde gå in.

Gick in. Satte mig. Och han sa utan några krussiduller att det inte hade ändrat sig något sen förra året. Jag andades ut. Jag kan ju aldrig få höra att det blivit bättre, så oförändrat är ju det bästa jag kan få. Sen sa han att eftersom det inte hänt nåt på "första" året så tror han med stor säkerhet att det här är något som kommer att ta många år. Han föreslog att vi skulle ses om TVÅ år igen. Om jag inte kände något konstigt.

Sen frågade jag om graviditeten och om det här skulle han nån inverkan. Jag har ju varit så rädd att bli klassad som riskpatient och bli tvingad att föda i örebro. (Eller ännu värre att jag skulle behöva göra "abort" nu, för att rädda mitt eget liv) Men han lugnade mig och sa att det här inte kommer påverka graviditeten.
Men i och med att hjärtat och blodomloppet genomgår en sån förändring under graviditetenn så tyckte han att vi skulle ses om ett år i alla fall, för säkerhets skull.

Nu kan jag andas ut.
Ultraljud
Berätta för chefen
Hjärtultraljud

Usch. idag är det dags.
14.45 ska jag befinna mig på Capio. Jag har som tur är en så snäll lillasyster som ska ta sig tid och följa med mig. Det kommer att gå bra, det måste gå bra.

Om det inte blir ett katastrofalt besked så ska vi åka till Myrorna och försöka hitta nåt fynd a la second hand. Kerstin är så duktig på att fynda där, så hon ska få lära mig. Jag har faktiskt aldrig handlat på second hand. Nån gång på loppis. Men hon fyndar jämt. Massa fina saker till en billig peng. Hon har hittat fina läderstövlar, klänningar, en fin kjol, halsband, örhängen med clips :) och massa mer.

Jag försöker att fokusera på att det är fyndandet på Myrorna som är anledning till dagens Örebrotripp.
Det kommer gå bra, det måste gå bra.

Ikväll ska jag till Örebro och titta på After Darks show.
Jag hoppas det blir roligt. Jag har inte så höga förväntningar. Jag vet ju att de är bra och det jag sett från dem har varit kul. Men jag vågar inte hoppas för mycket. Det är ganska roligt vad man än gör, bara man får göra något. Det behövs när det är så regnigt och trist. Igen. Sen är det ju alltid roligt med lite glitter och glamour.

 

Innan showen ska vi äta buffé på kinamuren. Där blir det mongolisk buffé, och det är så gott! Man tar åt sig massa fräscha grönsaker, kött, nudlar/ris och valfri sås. Sen lämnar man fram det till kocken och får det tillagat. Tror även att den valinga kinabuffén ingår i priset. Och soppa som förätt om man vill. Och glass, frukt och godis till efterätt.
Jag hoppas jag kan äta mycket. Jag är inte så van vid att äta en stor mängd åt gången. Jag äter vanligtvis fler gånger istället. Vi har bordet bokat 17.30 och showen börjar 20.00. Jag tror inte vi behöver stressa, men vi kan nog inte söla heller.

Jag måste komma ihåg att sätta Idol på inspelning. Annat vore katastrof.

Trevlig kväll! :)

Har berättat på jobbet nu!
Chefen tog det väldigt bra och gratulerade mig. Han sa även att ett år i hans ögon inte är någon tid alls. Och att han räknar med att alla här förr eller senare vill vara föräldralediga, för det är en del av livet. Som det ju är.

Sen frågade han när det var dags och jag svarade slutet av april. Då sa han (till min stora förvåning):
"Ja, slutet av april... Och sen kanske du vill vara hemma nån månad innan också, man kan ju få stora problem med foglossning och sånt. Men det tar vi när det närmar sig, inga problem." 

Känns så enormt skönt just nu. Vi har snart fika och då antar jag att han kommer att berätta för de andra. Sen vet alla här, och då kan jag göra det helt officiellt. Äntligen!

Det gick jättebra på ultraljudet.
Första tanke: Haha. Den finns där!
Andra: Det är en.
Tredje: var är hjärtat? var är hjärtat? Åh, det slår.

Sen började barnmorskan, Christina (Ljungström?) att förklara och peka. Och jag märkte på henne att det inte var något fel. Så då slappnade jag av och låg och bara tittade. Sen skrattade vi åt hur den höll på. Den rörde sig ju jättemycket! Och hon "zoomade in" ena handen och då såg vi att den knöp ihop handen och sen öppnade upp igen. Häftigt!

Sen fick vi med oss bilder hem. Den var lite besvärlig ovh försökte vända bort sig, men det lyckades bli några bilder i alla fall. Men det är ju ännu häftigare när man ser den röra sig live.

Blev även framflyttad, jag trodde att jag var 18 fulla veckor idag, men jag är tydligen 18+5, vilket ger det beräknade datumet 29 April.

Jag brukar alltid vid varje full vecka läsa vad som händer med bebisen just den veckan. Idag ska jag läsa vecka 18 och redan på torsdag läser jag om vecka 19.

Nu är det bara jobbet och mitt eget hjärta kvar. One down, two to go.

Som ni kanske listat ut så kommer avslöjandet antingen vara att jag ska gifta mig eller att jag är gravid.
Och då är ni på rätt spår. Det är det senare av dem. Jag är gravid.

Helt otroligt egentligen och jag har nog inte fattat själv än. Trots att jag har gått 18 fulla veckor imorgon och har vetat om detta sen den 29/8. Alltså i mer än tre månader. Det var tänkt att jag skulle avslöja det i samband med v12, men då började jag på ett nytt jobb och ville hålla det för mig själv ytterligare en tid.

Sen tänkte jag att jag ville vänta tills efter ultraljudet (som är imorgon). Och imorgon är det tänkt att det ska bli helt offentligt i och med att jag berättar på jobbet, men jag skriver det här redan idag.

Jag är orolig att något ska vara fel på bebisen, eller att de ska säga "ja, men du är ju inte ens gravid. Du måste ha inbillat dig." Men om nu något är fel, så kommer jag att vilja skriva om det och berätta om det. Därför berättar jag idag på bloggen. Vad svårt det var att få ner detta i ord.

Skriver lite annat istället.

- Det var planerat. Båda ville. Inget "hoppsan". (ALLA vill veta om man planerat det...)
- Jag mår hyffsat nu, men har mått mycket illa och kräkts mycket. Dagligen. Har fortfarande svårt för mat.
- Magen syns om jag slappnar av och inte tänker på hur jag står, men jag kan dra in vid behov.. ;)
- Bebisen kommer i början av maj. Beräknat datum kommer imorgon.
- Mycket av oron för mitt eget hjärta beror på att jag är gravid och att hjärtat förändras då.
- Jag har inte gått upp något i vikt än.

Ja, jag vet inte vad jag ska skriva mer än så.. :)
Så säg inget till min chef, och skriv inget till mig om detta på Facebook, förrän jag själv skriver nåt.. ;)

Idag är det Anders-dagen. Och om det är slask idag, så blir det brask till jul. Brask innebär tydligen kallt.
Och nog slaskar det väl idag. 6-7 grader och regn. Nu ska det banne mig bli kallt till jul, gärna snö också.

Lördagen ägnades åt att stryka och sätta upp julgardiner i samtliga fönster. Sen ta fram alla ljusstakar och stjärnor och allt. Även i stallet såklart. Sen på kvällen var vi hemma hos mamma och pappa (fast han var i stugan) och blev bjudna på tacos.

Söndagen ägnades åt att slänga in 800 kg hö. Hårdpressat, lovley att hantera förutom just vid inslängningen. Sen åkte jag och Samuel till Örebro. Kom hem med nya stolsdynor, rutiga julröda. Det är så dyrt med dynor! 480 spänn till alla stolar liksom. Men värt det. Sen lite nya kläder till mig. Spikmatta till Samuel. Han provade den som sjutton igår. Födelsedagspresent till Kerstin.  Sen en ikea-förvaring att ha bredvid min säng. Ska väl vara meningen att jag ska ha kläderna på ett bättre sätt än utspridda på golvet. Sen massa ljus från ikea. Marschaller. Fördelsdagspresenter till Torbjörn (Samuels mammas man).

På kvällen pyntade jag klart lite med dukar och nya ljuslyktor på borden och så. Sen tände vi första ljuset och frack glögg och åt (köpta) saffransbullar. Väldigt mysigt slut på helgen.

Annas lilla flicka ska heta Moa. Nu är det bestämt. Det passar nog bra. Anna mår inte så bra för hennes ryggbedövning gick upp i hjärnan, så hon är mer eller mindre utslagen med en kraftig huvudvärk som inte går över. De försökte på BB, men sen kom det tillbaka igen. Bara att vänta. Som tur är så verkar Moa, till skillnad från storasyster, vara en väldigt lugn och nöjd bebis. Kan behövas när mamma har svårt att orka med.

Oj vad mycket det blev. Jag tror jag får hålla lite på avslöjandet.. ;)

Jag är så himla nervös för hjärtundersökningen. Fick en tid den 7:e december på förmiddagen nån gång.
Drömde i natt att jag var där och att det var något som var jättefel. Min läkare skulle kalla ihop ett läkarteam för att se vad de skulle göra åt saken. Men de kunde inte ge något besked på en gång, utan jag fick vänta.

Drömmen har verkligen förstört hela morgonen. Jag vaknade och var ledsen och hade tårar på hela kudden. Samuel försökte trösta, men vad ska han säga? Nej, men i verkligheten kommer allt vara bra.. Ja. Det kan ju vara så, men det kan lika gärna vara som i drömmen.

Och drömmen gjorde även att alla minnen man förträngt från förra undersökningen kom upp igen. Jag vet inte om jag skrivit om det förut, men jag måste få ur mig det igen. Det blir kanske långt..

Började med att en barnmorska tog blodtryck på mig när jag skulle förnya receptet på p-piller. Hon sa "din puls är väldigt ojämn, men det vet du va?" Och jag svarade att jag visste det, fast jag inte visste. Det blev nån slags chock och jag vlle inte ha  följdfrågor. Pratade med mamma om det sen, och hon sa att jag hade ojämn puls när jag låg i magen, men att det hade rättat till sig när jag föddes.

Jag bestämde mig för att ändå kolla upp det hela. Fick först tid till en hjärtspecialist där jag fick ligga på en brits och en sköterska tog ett EKG på mig. Hon konstaterade att hjärtat slog extra slag, men att så länge det bara var så i vila så var det ingen fara. Hon frågade om det var samma om jag ansträngde mig, och jag sa att jag inte visste. Hon sa att det garanterat inte är så och tänkte först skicka hem mig och säga att allt var ok. Men sen ångrade hon sig och skickade remiss till ett arbets-EKG.

Då tänker man ju såklart att det är inget fel, men de vill bara dubbelkolla ändå. För att de skulle bli så illa ute om de missade nåns hjärtfel. Men det var ju inget fel på mig, egentligen.

Kommer till arbets-EKG. Samma sköterska, men en ny doktor B också hjärtspecialist. Sköterskan verkar lika irriterad denna gång och pratar så lite som möjligt. Doktorn kommer bara in och berättar hur det kommer gå till. Sen går han ut, jag klär av mig på överkroppen och sköterskan klistrar på alla sladdar. Första gången tyckte jag att det var värre att stå halvnaken. Nu kändes det mest jobbigt när man satte sig på motionscykeln och fettet på magen veckade sig. Doktorn kom tillbaka och sen började själva testet. De satt och tittade på nån skärm och gav instruktioner hur mycket jag skulle anstränga mig. Jag satt mest och ville att tiden skulle ta slut och att jag skulle få höra de där orden att allt var ok och att jag kunde åka hem.

Men då såg jag på sättet de tittade på skärmen att allt inte alls var ok. De tittade inte på skärmen på det sättet som de skulle göra. De skulle ju bara titta lite nonchalant, för det skulle ju vara så uppenbart att allt var bra. Jag blev alladeles kall. De sa åt mig att jag kunde sluta cykla. Sen har jag bara svaga minnen från vem som sa vad och om doktorn gick ut en gång. (Skulle skrivit ner detta samma dag istället) Det enda jag minns är min egen röst som frågar "var det ojämnt nu med?" och hur jag får svaret "ja, det var ju det."  Vet inte vem av dem som sa det.

Sen minns jag att doktorn förklarar att en del hjärtan fungerar som mitt, att det slår lite extraslag. Att det inte måste vara något fel. Men för att utesluta att det är något fel så vill han göra ett hjärtultraljud. Han påpekar en gång till att jag inte behöver oroa mig och att leva som vanligt. Han sa att det om det är ett fel så kommer de att se det, men chansen att det inte är något fel alls är stor. Lugnar mig lite och tycker att det är skönt att veta att de ska kolla upp det på riktigt. För att visa att det inte är något fel. För det är ju inget fel på mig, egentligen. 

Får en tid några veckor senare. Kommer dit och möts av samma sköterska. Lite mildare den här gången, vilket jag tar som att hon tycker synd om mig. Kommer in på ett rum och sen kommer en utländsk doktor som pratar dålig svenska. Han säger åt mig att ta av mig och lägga mig på britsen. Jag bryr mig inte alls om att ta av mig. Jag bara lägger mig och biter ihop. Han börjar köra med den där grejen. Inget kallprat. Ber mig att lägga mig på sidan, med vänster sida upp. Rycker undan armen på mig på ett irriterat sätt. Han kunde bett mig hålla undan armen. Hur skulle jag kunna veta att han ville titta helt från sidan? Jag upplever honom som otroligt kall och hårhänt. Jag frågar om han ser nåt fel. Han säger "Vi får se ligg still nu". Undersökningen tar kanske 20 min. "klä på dig och sätt dig utanför" Möter min doktor B i dörren. Han stänger dörren bakom sig och går in och samtalar med utländska läkaren och sen går han ut igen efter en stund. Han går in på sitt rum. Jag sitter fortfarande utanför och har ganska mycket att tänka på.. Som att vänta på en dom liksom.

Sköterskan kommer och hon frågar mig om jag var ok, det syntes nog lång väg att jag var nervös. Och ledsen. Jag grät inte. Jag sa "jag vet inte". Och frågade när jag skulle få veta vad de såg? Skulle jag behöva gå hem och vänta på resultatet? Hon sa att hon tyckte det lät dumt. Hon sa att hon skulle se vad hon kunde göra och gick in till dr B. Sen gick hon ut och sa att jag skulle gå in. Benen skakade ganska bra, men jag tog mig ändå in till hans stol.

Han förklarade att de hade hittat ett mindre hjärtfel. Han förklarade på ett bra sätt hur man har två klaffar som sitter som en bro som kan öppnas. Och hur den ena av klaffarna var lite böjd, vilket gör att det inte kan bli tätt. Det gör att det blodet ibland läcker bakåt, och hjärtat måste slå ett extra slag för att få fram det blodet igen. Han sa att det inte är något som måste opereras, om det inte skulle bli värre. Han sa även att det inte är något som kommer att påverka mitt liv. Att jag ska leva som vanligt och inte oroa mig. Om det någon gång skulle bli värre så finns stor erfarenhet inom området och ingreppet är inte "så svårt". Jag frågade om det var vanligt att ha så här. Då sa han "Nej, inte i din ålder". Jag uppskattade ändå tiden och att han förklarade lugnt. Han är en typisk läkare, som är saklig och inte försöker blanda in känslor. MEN ändå inte kall. Jag uppfattar honom som otroligt kunnig och erfaren och jag litar fullt på honom. Han kunde ändå läsa situationen och se hur nervös jag var och hur viktigt det var att han var ärlig, saklig men ändå lugnande.

Jag hade blivit galen om det var den utländska läkaren (nej, jag är inte rasist) som skulle förklara detta för mig. Jag tycker att han saknade empati och jag litar inte på honom.

Nu har jag en tid hos dr B. Jag hoppas av hela mitt (trasiga?) hjärta att det är han som gör ultraljudet den här gången. Och ännu mer hoppas jag att han ska säga att det inte blivit värre.

Oj, vad långt det blev, tror ingen orkar läsa. Men tack om du gjorde det.
Man känner sig ju liksom bättre efter att ha vräkt ur sig.

Stooort grattis till Anna och Patrik som fått en jättesöt liten flicka.
Storasyster Siri blir nog mycket nöjd med att det blev just en flicka, i och med att allt annat var uteslutet för henne.. Jag har en bild i mobilen som Anna skickat. Men annars får vänta på min tur att träffa henne för det är besöksförbud på BB. Enligt mamma är hon underbar och söt. Och mamma kan väl inte vara partisk?
Hon har inget namn än. De har för många namn att välja mellan kanske..



Då är det bara att vänta och se när Karins flicka tittar fram. Beräknad 12 december, men i och med att det är fjärde barnet kaaaanske det kan bli tidigare.. Jag drömde ju iofs att jag var hemma med pojkarna hos dem på julafton, för Karin och Patric var på BB... Man vet aldrig.

Längtar så efter att få träffa den lilla. Jag skulle så gärna vilja prata med Anna också. Men jag förstår mycket väl att hon behöver vila nu. Hon hade ju inte sovit på flera dygn pga värkar och sen själva förlossningen på det sen.

Personalen på BB tycker att det är så skönt med besöksförbudet, så de funderar på att göra det permanent. Jag kan hålla med. Varför skulle det egentligen vara så viktigt att få se bebisen just de första tre dagarna i dess liv? Vänta en dag till och hälsa på hemma.. (Skriver hon som inget hellre vill än att åka dit just nu)

Idag är det ju den 25:e och då droppar lönen in på kontot.
Och för första gången sen i maj får jag en full lön. Gött.

Så nu ska det shoppas.. :) Eller så kan man ju välj att försöka lägga undan lite.
Jag ska göra en bröllopstårta på nyårsafton, så jag tänkte köpa allt som behövs till den nu. Ca 100 gäster, så det blir ju en del tårtor. Fast de sakerna kommer jag ju inte att behöva ta av lönen till. Jag har ett sepciellt konto(läs burk i skåpet) med mina tårtpengar.

Det är så konstigt ändå. När man bara får a-kassa, så klarar man sig på det. Men när man får full lön igen, så kan det hända att hela den är slut innan nästa kommer. Man ställer om sig så fort. Tänk om jag kunde snåla så mycket som man fick göra med a-kassa. Då skulle jag ha massa pengar kvar i slutet på månaden..