Tankar om ingenting

Avslöjar det rätta svaret även om bara två personer vågat gissa.. Båda hade fel. I verkligheten är den brunare. Jag tyckte den skulle bli jättefin på min pojk, trots att det är en tjejtröja...

Varför blir mina texter så konstiga? Nåt fel på bloggen eller?

Idag är det 15 veckor sen lille Jonathan föddes.

Har varit vaken sen 06 i morse, efter alldeles för kort natt.

Jag har sovit typ fem timmar i natt, i bitar såklart. Halv sju fick jag sms av Karin att vi är med i KT idag. Gick upp och startade datorn för att se om vi är med i kuriren också. Men de hade inte uppdaterat sin sida.

Det slutade med att jag fick rätt fria händer, men det skulle vara tre vanliga 12-bitars och en 3-vånings med 30 bitar. Vit och rosa. 3-våningstårtan skulle påminna om Gerda och Marcus tårta, men jag ville ju inte göra exakt lika.. De andra tre gjorde jag ganska enkla för att man mer skulle lägga märke till stora tårtan. Det får ju inte bli tårta på tårta... ;)

Oj vad tiden gått fort.
Tittar på "livet på BB" på femman. Det känns som om det var igår jag var där. De andas så otroligt mycket lustgas i det programmet. Jag såg fram emot att prova det, men när jag var där hade jag inte en tanke på det. De frågade nån gång om jag ville ha, men jag ville inte tappa min sinnesnärvaro.

Jag tänker fortfarande mycket på förlossningen. Att det blev så bra till slut. Det jag var rädd för var att inte minnas i efterhand, jag drömde mycket mardrömmar om det. Och jag var rädd för att få panik och tappa kontrollen. Men inget av dem hände. Säkert tack vara profylax-andningen. Det är verkligen den bästa kurs jag gått. Jag är glad att jag inte tog lustgas. Jag minns allting in i minsta detalj, och minns exakt hur jag kände och tänkte när jag första gången tittade på min son. Hade inte velat vara hög som ett hus och ha minnesluckor.

Och lille Jonathan växer och växer. Han fick vaccinationer i onsdags. Han skrek när han fick sprutorna, men det gick bra att lugna honom igen. Han är så söt när han plutar med underläppen. Sen var han febrig och gnällig. Han ville äta varannan timme, dels för att han säkert var törstig av febern. Och dels för att han ville trösta sig. Det var ju bara att ställa upp och låta honom. Så jag var ganska slut jag med. Dålig sömn och all energi till att producera mjölk. Men vad gör man inte.. ;)

Nu har han återhämtat sig och är vanliga glada Jonathan. Han har börjat "prata" jättemycket. Högre och högre för varje dag. Han pratade med sänglampan en lång stund igår. Och varje gång han får syn på mig så ler han med hela ansiktet. Kärleken är otrolig.

Är inte på humör idag.
Känner mig bara irriterad och lättretad.

Går även och tänker på olika saker, speciellt en sak som jag tänkt på länge. En sak som sticks när man tänker på det. Så man slår bort och skjuter ifrån sig.

Jag måste göra något vettigt snart innan jag blir tokig.

Jag och Jonathan är själva hemma.
Jag sitter med en tårtbeställning som jag försöker få till. Jag tycker kunder som inte vet vad de vill ha är märkliga.. Men men. Jonathan ligger på golvet och tittar sig omkring.
Samuel snickar på sin systers hus.

Vi bestämde igår att vi ska ta en liten skåne-tripp på torsdag. Vi ska hälsa på farmor som jag längtat otroligt mycket efter. Vi ska sova hos min "faster" Lotta i två nätter. Mamma och pappa sover hos farmor. Karin och Tuva ska också med och de ska sova hos Lotta de med.

Jaha nu vill plutten äta.. :)

Jag vet inte vad det är med mig idag. Natten till idag sov jag nog när jag ammade, för när jag vaknade var jag osäker på hur många ggr han hade ätit.. Och nu funderar jag på om han fick äta någon gång efter 13? Eller om han somnade ändå.. Det spelar väl ingen roll egentligen, han lär säga till om han vill äta..
(Nu fick jag en iskall klump i magen för att han sovit en stund, ANDAS HAN? Fick springa och titta, och han sover så skönt.)

Det är för övrigt något jag inte var beredd på. Att man skulle bli så livrädd för döden. För att Jonathan ska dö. Eller Samuel. Eller jag själv.

Idag var vi på banken och skapade ett konto+månadssparande till Jonathan. Vi band även vår ränta på bolånet. När vi satt där så viskade Samuel: "Fan, vad vuxna vi är" Och det är vi ju. Klasskompisar från gymnasiet campar på Putte i Parken och festar i 5 dagar, och vi sitter på banken och binder räntor och skapar sparande åt sonen. Denna fredag kväll festar de och röjer framför scenen. Jag kanske lyxar till det med ett glas Cola och lite popcorn. De ligger de i leran och spyr och jag går och lägger mig i tid för att "det är en dag imorgon också"
Men jag vill verkligen inte byta.. ;)

Är inte det lite töntigt ändå, att som karlskogabo campa på PIP? Eller är det jag som blibit gammal och grå?

(I denna del blir det mer action...)
Tisdag morgon. Hungrig som ett djur, men kunde inte äta.
Jag pratade med Kjerstin om att jag var så orolig att det skulle bli ännu en dag med värkar som kanske inte öppnade mig. Och att jag skulle behöva vänta tills bedömningen på onsdagen. (Den jag blev inbokad på eftersom jag gick över tiden)

K tyckte att jag inte skulle behöva vänta tills dess på att få lite hjälp på traven. Hon skulle prata med doktorn om hon fick göra något idag istället. Ja kände åter lite hopp. Doktorn tyckte att hon skulle försöka ta hål på vattnet om det gick. Hon gjorde en undersökning och hon kunde inte heller nå öpnningen. Alltså kunde de inte ta vattnet.

Istället blev jag kopplad till ett värkstimulerande dropp. Detta var kl 8. Jag fick även vanligt dropp, eftersom jag inte ätit ordentligt på flera dagar och kräkts allt jag försökt äta. Jag kände mig så bekväm med Kjerstin. Jag visste att Anna tyckt om henne när Siri kom. Jag tittade på handstilen på dropp-påsen och såg att det var väldigt lika mammas. Mamma var för övrigt där och tittade till mig innan hon gick ner på sin utbildning. Efter bara en liten stund kände jag hur värkarna kom igång. Jag var så nöjd och glad att det äntligen kändes ordentligt igen. Jag satt i fotöljen och tog värkarna med ett leende. Inte alla kanske.. ;) Men jag var verkligen på bra humör. För varje värk så "kände jag" hur livmoderns öppning vändes framåt. Alltså, jag inbillade mig det för att tänka positivt.

K kom in och frågade om hon fick höja droppet efter ett tag och jag tackade ja varenda gång. Jag ville verkligen att det skulle ta fart. Jag var så rädd att allt skulle stanna av och att jag skulle behöva åka hem igen. Här tror jag att jag hittade min mening. Jag ville ju veta varför jag gick över tiden. Jag tror att det var för att underlätta mentalt för mig själv. Jag klagade inte en enda gång över att värkarna gjorde ont, för jag var så himla väl medveten om vad alternativet var. Att inte ha ont och att inte föda.

Jag satt kvar i fotöljen till 10-tiden. Då gick jag och kissade, såklart med assistans fran Samuel. Jag hade vid det laget kraftiga värkar var tredje minut. Jag la mig på sidan en stund och hade riktigt mycket onda värkar. Här var nog den jobbigaste stunden under hela förlossningen. Ingen smärtlindring, starkt värkdropp, kraftiga täta värkar och det värsta; ovissheten i fall något hände och hur lång tid jag skulle ha det så där..

11.20 ringde vi på klockan för att få lite hjälp. Jag sa att det var jobbigt osv. De ville undersöka. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå till i och med att jag skulle behöva ligga på rygg under värkarna. Samuel fick hålla ett ben och sköterskan ett. Sen kände K och jag andades och försökte att inte följa instinkten som sa FLY. Och hon hade en så bekyrad min att jag tänkte "neej, jag visste det, hon hittar inte heller.." Och så sa hon att jag var öppen drygt 5 cm. Och då började jag gråta av lycka. Det bara sprutade tårar (och nästan nu med). Jag visste att nu kunde jag få EDA. Nu kunde de inte skicka hem mig. Nu var det på gång. Deras ögon tårades också.. 
De tog hål på vattnet och det var en märklig känsla. Fint vatten. De stängde av värkstim dropp. Jag valde att vänta en stund och tänka på om jag ville ha EDA.

Jag tänkte typ tio min, och sen ringde vi på dem igen. haha. Kissade vid 11.40 och de ringde efter narkosläkaren. Mamma hälsade på igen och var glad att jag var gladare och att jag hade valt bedövning. 

Jag stod upp när han kom, och han skojade på en gång om att han skulle lägga bedövningen när jag stod upp. Bara för att se deras chockade miner. haha. Det var dr Carpenter. Han la EDA´n 12.20. Vilken grej. Jag fick ligga på sidan och ligga så still jag kunde med ryggen krökt. Han fick invänta värkpaus. Set stack till lite när han lokalbedövade, det var jag inte med på. Sen kändes ju inte den långa nålen. Han skämtade och höll på. Verkligen en rolig läkare. 

Efter det blev ryggen helt varm och skönt. Kändes som att ligga på en värmedyna. All smärta bara försvann, trots att värkarna fortsatte. Den här bilden är vid detta ljuva tillfälle.. :)
 

Jag kunde somna en halvtimme för att det var sååå skönt. Vid ett hade jag vaknat till igen. Hade då lite väl glesa värkar, så de kopplade på droppet igen 13.30. Kl 14 var det skiftbyte och Suzanne tog över.

Kl 14 började värkarna tätna. Jag var uppe på toa igen. Sen gick vi i korridoren med ett gåbord. Vi var själva på förlossningen. Vi gick och tittade på alla tavlor och på små sängarna som väntade på bebisar. Och pratade om att våran bebis snart skulle ut och att jag trodde på en pojke. Samuel sa att han också trodde det mer och mer. Jag hade värkar men de kändes mer som ett tryck bakåt än som förut då de var skarpa och vassa. Nu kändes ingen smärta i magen.

Kl 15 blev jag undersökt igen och det var fortfarande 5 cm. Det kändes väldigt tråkigt. Men bebisen hade tydligen trängt ner en del ändå. I samma veva kom en annan tjej in på andra rummet. Tredje barnet. Det visste jag inte då.

Mellan 15 och 17 stod jag i rummet med gåbordet. Jag hade värkar var 5 min som jag andades igenom. Anledningen till att jag stod var att jag var så jäkla beslutsam att det skulle bli en bebis, NU. Och jag ville ha hjälp av tyngdlagen. Värkarna visades dåligt på CTG'n och jag upplevde som att inte Suzanne tog mig på allvar. Hon hade fullt upp med andra tjejen (fick jag reda på sen) och hon gjorde rätt i det. För jag hade ju inte öppnat mig något på tre timmar, och enl maskinen hade jag inte värst med värkar. Så hon var ju hos den som det gick fort på enligt alla beräkningar.
Men när jag stått i två timmar, plus gått i korridoren timmen innan det, så var jag lite trött. Mamma kom igen i samma veva som jag la mig i sängen strax efter 17. Timing skulle det visa sig.

Jag sa till mamma att det började bli jobbigt och att jag ville bli undersökt. Suzanne skulle kommit vid 17, men hon gjorde inte det. Vid 17.30 började jag känna att det blev en helt annan karaktär. Jag kände att jag ville börja trycka på. Mamma fick springa ut och leta reda på en annan BM. Jag ville veta om jag hade rätt i min instinkt, eller om jag inte var öppen nog. Återigen hade jag svårt att rto att något verkligen hade hänt. Viveca kom in och undersökte en stund senare. 9-10 cm! Bara en liten kant som försvann under en värk under undersökningen. Jag hade kännt rätt! Det var verkligen dags. Jag hann tänka ganska mycket...

Jag ställde mig på knä och lutade mig mot den uppfällda sängen. 17.45 började jag krysta. Journalanteckning. "17:45 Börjar känna behov av att trycka på värktopparna. Stina är stark och fokuserad, kämpar på. EDA-pumpen slut stängs av. Fick reda på efteråt att den stängts av. Trodde jag hade bedövning hela krystningen.. :-o

Och så stod jag i 45 min. Och tog i så jag trodde jag skulle spricka.. Haha, det gjorde jag ju med.. Hängde och klängde på den där sängen. Värkarna kändes bara som en kramp i magen och sen ett behov av att trycka på, men inte ett så starkt behov som alla böcker framställer det. Skrek verkligen inte och fick inte panik som på film. Svärde inte eller var oresonlig. Jag var helt inne i mig själv, men svarade på tilltal och var fullt medveten om vad de andra sa hela tiden. Tackade nej till vatten ca 10 000 ggr, men tillslut gick jag med på det. Jag svettades som en gris och kastde ganska snabbt av mig rocken. Samuel och Inger (uskan) fläktade och hade kall handuk mot pannan då och då.

Efter de 45 min (18.30) orkade jag inte stå så längre. Fick förslag om att lägga mig på sidan men jag vägrade. Orkade bara säga nej, men Samuel förklarade varför. Jag la mig på sidan istället. Låg på höger sida med Samuel framme vid ansiktet. Jag höll i honom med båda händerna. På andra sidan sängen stod Inger och höll i vänsterbenet. Viveca satt längre ner och mamma var lite överallt.. Jag tog verkigen i med hela kroppen. Klagade på Samuel för att han inte höll emot. Höll på att skicka iväg Inger till andra sidan rummet när jag spjärnade mot henne. Samuel sa i efterhand att han ALDRIG trodde jag skulle kunna vara så stark. Jag frågade återigen varför inte beisen kom ut. Den här delen av förlossningen ska inte ta aå här lång tid enl boken. Återigen rädd för att det skulle stanna av. De såg huvudet ett par gånger under värkar, men sen försvann det in igen. Åkte fram och tillbaka ett antal ggr. Jag blev lika besviken varje gång när värken inte slutade med att bebisen var ute.

Jag hörde hur viveca sa något om klipp till mamma och jag kände bara NEEEJ.. Men sa inget. Jag orkade verkligen inte prata mer än nödvändigt. De sa att det går framåt och att det snart är klart, men den hände inget i alla fall. det kändes som evigheter. Tillslu kände jag att det blev varmt på benet och de sa att huvudet var ute. Värken var slut och egentligen skulle jag säkert stannat då och väntat in nästa, men jag var så himla rädd att han skulle sugas in igen så jag tog i allt jag hade utan värk och sen hördes ett "Klatsch" och det blev alldeles varmt och blöt. Jag tittade ner i sängen och mycket riktigt hade bebisen äntligen kommit ut! Det är den märkligaste syn jag haft.

19.08 kom han ut. Efter drygt två dygn med mer eller mindre täta värkar, ingen direkt sömn eller mat. Efter 1,5 timmes krystning. Man ser tydligt på bilden hur otroligt sliten jag är. Men det var sååå värt det. Kicken när han kom ut slår nog allt.

De lyfte upp bebisen mot mig och "den" låg på mitt bröst. Jag pustade ut en stund. Jag frågade Samuel om han hann se va det var. Det gjorde han inte. Jag lyfte och såg snoppen. Jag sa "en pojke". Och vi pussades. Mamma stod på andra sidan och frågade "är det en pojke?" Jag svarade ja och tårarna rann. Hon frågade "Är det en Jonathan?" Jag svarade ja igen och grät ännu mer. Jag såg upp på mamma och såg hur tårarna rann bakom hennes glasögon. (tårarna rinner nu med kan jag säga). Det var ett så stort ögonblick. Bland det första jag sa när han kom ut var "Jag klarade det". Jag hade verkligen ingen tillit till att det skulle gå och jag var så rädd hela tiden att det skulle stanna av och att jag skulle se det som ett misslyckande. Men det gick.

Hög tid för att fortsätta berättelsen.. Sammanfattning. Hade värkar sen 17-tiden på söndagen. Hela natten mot måndag. På måndag morgon stannade de av, jag gick en promenad och sen åkte vi hem till mamma.

Vid 11-tiden på måndagen kom vi hem till mamma och pappa.
Mamma var ledig så hon var hemma. Jag la mig på soffan och vilade.
Hade värkar var 30 min. Lyckades sova lite, nästan en timme, sen gick jag in och la mig bredvid mamma i deras säng. Vi pratade och hon masserade mig på ryggen. Samuel sov skönt i soffan. Mats kom hem och såg förskräckt ut när jag fick en värk. Trots att allt jag gjorde var att andas.. :)

Vid 13-tiden vaknade Samuel och fick mat. Jag ville inte ha. Jag tog ett glas yoghurt som jag som tur var fick behålla.

Vi kände att vi fått lite nya krafter och bestämde oss för att ta en promenad. Det var jag, Samuel, mamma och Mats. Jag hade fortfarande värkar, så jag fick stanna upp och hänga på Samuel när de kom. (Samuel fick för övrigt följa med in på toa hela tiden också, för det kom av nån anledning alltid en värk när jag skulle kissa. Och om jag inte hängde på honom så kunde jag inte slappna av utan fick tio ggr värre smärta..) Vi gick ner mot kyrkogården och sen skogsvägen tillbaka. Jag var ju helt slut i kroppen, men själva meningen med promenaden var ju att försöka reta igång värkarna.

Det fungerade bra. Värkarna kom tätare och tätare igen. Vid 16-17-tiden var de nere på 3-5 min igen. Det var verkligen skönt att det kom igång igen, men såklart jobbigt. Jag funderade mycket på om man skulle åka in igen och om jag öppnade mig nåt.

Vid 18- hade värkarna börjat glesna igen. Jag låg på soffan och tittade på när Samuel fick kvällsmat. Jag lyckades äta lite yoghurt och två (!) rutknäcke utan smör. Sen tvingade jag i mig en kopp hallonbladste. Pappa toh ett "fint" kort på mig här. Ser helt drogad ut.. Har inte det kortet.. Värkar med 20-30 min mellanrum, drygt en minuters. Vi låg och tittade på tv. Först ett vänner-avsnitt när Rachel hade värkar. Sen halv åtta hos mig. Sen något mellan 20-21. Hela tiden andades jag genom värkar. Vid 21 sa jag att vi skulle gå och lägga oss och vila, ev sova i Kerstins säng.

Där låg vi och pratade och mamma kom med tite pepp-talk. Hon sa att om jag bara öppnar mig till 5 cm så kan jag få EDA(Ryggbedövning). Sen berättade hon hur man sätter den och hur det känns. Hon var så snäll och berömde mig hela tiden och peppade mig. Hon sa även att inget av det arbetet jag gör nu är i onödan.. Samuel tyckte också att det var skönt att veta att hon alltid fanns i närheten. Man kan ju verkligen fråga henne allt. Hon försökte få mig att förstå att inget av det jobb jag gjorde nu var i onödan. Även om det inte öppnade mig något så tränade ju iaf livmodern för att vara starkare. 

När vi la oss för att försöka få lite sömn, iaf mellan värkarna, så började de att tätna igen. Vi kollade lite på tv och vågade väl inte hoppas för mycket. Jag var rädd att det skulle stanna av igen. Vi ville inte åka in i onödan, så jag låg ganska länge med täta onda värkar innan vi bestämde oss för att göra något. Jag bestämde att vi skulle åka in. Och antingen hade jag öppnat mig mer och då kunde det ju fortsätta under natten, om jag inte hade öppnat mig skulle jag be om sovdos. Vi väckte mamma och pappa som just somnat till. Pappa blev lite stressad, vilket jag skrattade åt i bilen sen. Mamma skulle vänta hemma tills jag blivit bedömd.

Vi kom in och träffade Lena Olsson, som bor här i trakten. Hon visste såklart vem jag var, men även vem Samuel var, för hennes dotter hade dejtat hans bror ett tag. Vi kom in 23.50. När jag kom in hade jag kraftiga värkar på 7 min. De körde lite CTG och grejer och sen skulle hon undersöka mig. Jag var nervös och att undersökas gjorde ju så ont mitt i alla värkar och sånt. Hon kunde inte ens nå öppningen för att känna hur många cm det var. Besvikelse. Tydligen var livmodermunnen kraftig bakåtriktad, så det gick inte att nå. Hon visade bilder ur en bok hur bebisen tränger ner för att sen komma ut. Jag tänkte att det aldrig kommer att gå, men jag sa bara att det var fina bilder.. ;)

Jag ville ju då ha sovdos, och fick det. Bricanyl och alvedon. Jag bad om nyponsoppa för att inte kräkas upp tabletterna. Fick i mig ett par skedar. Fick sovdosen vid ett och smsade mamma att hon skulle sova hon med. Jag hade förväntat mig att en SOVdos skulle göra så att jag verkligen sov ut, men det är klart att den inte gjorde. Jag slumrade mest och låg dåligt i den hårda sängen. Vid 03 frös jag som sjutton och skakade som ett asplöv (man blir så av bricanyl, man kan även få hjärtklappning) jag kräktes. Hade inga värkar. Samuel fick trösta för jag började bli ännu mer uppgiven. Sen somnade jag i småperioder fram till 05. Låg vaken ett bra tag och tänkte. Började få värkar igen. Eller om jag haft det hela tiden, men att jag inte känt dem? Jag gick upp och kissade vid 06.20. Vid det här laget var jag hungrig, men kunde inte äta. Försökte i alla fall. 06.48 kräktes jag igen.

Kl 7 kom Kjerstin Nilsson och tog över. Detta var tisdag morgon och det skulle bli den bästa dagen i mitt liv.
Börjar på ett nytt inlägg eftersom det blir så långt..

Jag måste försöka förkorta denna berättelse, för jag skulle kunna fylla en bok med alla tankar och känslor. Kanske vissa "äckliga" detaljer, men då kan du sluta läsa nu om du inte vill.

Börjar inlägget med den senaste gravidbilden jag har. Den är från v 39. Har själv inga senare än så, men jag tror att magen var som störst då. Men större blev jag alltså inte. Total viktuppgång 4 kg. Jag tittar på bilden nu och har svårt att förstå att det är jag. Samma sak när jag läser i förlossningsjournalen; "Vadå, vem var öppen 10 cm?" 



Natten till söndag 9/5 gick jag som vanlig upp och kissade kl 03. Jag såg att det var som blodaktigt i toan. Jag misstänkte slempropp och ett samtal till mamma säkrade det. Jag hade ju inga sammadragningar, så det var bara att somna om igen.

Söndag Under söndagen hade jag lite sammandragningar då och då.  Det hade jag ju haft i flera veckor, så jag ville inte hoppas på för mycket .Inget mer blod hittills. Jag och Samuel höll på att sätta ut för en parkering vi ska bygga. Jag fick någon starkare värk då och då. Vid 14-tiden kom den första starka långa värken som jag minns. Jag stod utanför stallet och Samuel tvättade bilen. Jag smsade med Karin om hennes hallonbladste. Vid toabesök på em syntes mer blod. Vi åkte in till Karin och jag fick en del oregelbundna värkar av varierande styrka. Hos Karin tog jag en kopp te på en gång. Hon tvingade i mig. haha. Vid Karins köksbord kom den då staraste värken hittills. Jag kommer ihåg att Karin sa att det syntes att de blev starkare för jag blev röd i ansiktet. Nu började värkarna komma på 15-10 min och jag ville hem och hantera detta hemma.

På väg hem kom jag på att jag inte ätit något på ett tag. Vi åt sallad som tidig lunch. Så vi stannade på McDonalds. Jag sa att vi kanske skulle börja klocka värkarna nu. Just då kom värkarna på 3 min. 18.57 och 19.00. Minns hur jag tittade på klockan i bilen. Fick lite panik i och med att vi inte hade väskan. Försökte få i mig mat. Åt kanske en halv cheeseburgare och några pommes. Drack lite cola. Värkar hela vägen hem, kommer inte ihåg hur täta. Resten av kvällen låg jag i soffan och andades mig igenom värkar. (TACK proflyax-kursen) Vid 20-tiden började värkarna komma med 5 min mellanrum. Samuel var med mig hela tiden. Milo var lite ängslig när han såg att jag hade ont.

Jag var lite orolig att värkarna var för korta, jag trodde att de höll i sig i ca 15 sekunder. Men Samuel sa att de var 1 minut. För att bevisa att han hade rätt tog han tid med telefonen. Och mycket riktigt höll de i sig i över minuten. Vid nio-tiden började vi att fundera på att åka in. Det kändes overkligt. Rådet från mamma löd: Åk in när du känner att du vill det. Ok, lätt att veta. Men tillslut bestämde vi ändå att vi skulle åka. Det kändes heeelt sjukt. Åkte ca 22.30.

På vägen hade jag värkar, men jag kände ända att det var rätt lugnt. Jag var inte rädd. Det var jag för övrigt inte någon gång. Strax innan dfs fick vi stanna för jag behövde kräkas. Sagt och gjort.

23,25 blev jag inskriven på förlossningen av BM Annelie. De gjorde lite ctg och sånt. Jonathan mådde bra. Jag var öppen 2 cm. De upptäckte även att Jonathan mådde dåligt av att jag låg på rygg. Jag låg aldrig på rygg under grav för det var så obehagligt. Kanske min kropps sätt att säga att han inte mådde bra?  Fortfarande 5-6 min mellan värkar. Hade rispåsen som lindrade lite, men andningen var det allra allra bästa.

"02.25 Värkarna blir tätare och mer smärtsamma. Önskar att få bada. Erbjuds en morfinspruta i kombination men hon vill avvakta med det" Jag ville inte ta något som påverkade barnet. Sen tyckte jag att jag kunde hantera smärtan. Då ville jag ha kvar morfin som alternativ om jag tyckte att det blev värre.

Gick i badet 02.50 och låg där i två timmar. Det var tända ljus och mysigt. Värkarna kändes inte lika mycket i vattnet. Jag började grina för att jag glömde säga hej då till Milo. Samuel sov mellan värkarna och sen väckte jag honom så att han kunde hålla mig i handen och stötta. Hade ganska dålig tidsuppfattning. Efter två timmar gick jag upp. Tyckte att värkarna blivit tätare. Vi gick tillbaka till rummet. Vi var själva på förlossningen och hade det bästa rummet. Annelie sa att jag såg smidig ut för att vara höggravid och frågade om jag kunde sitta skräddare. Klart jag kan tänkte jag och satte mig så.. ;) Någon gång i samma veva blev jag undersökt igen och var öppen 3-4 cm.

Satt så en stund, sen la jag mig på sida igen. Andades genom värkar var 5:e min. Samuel såg helt slut ut, men höll sig vaken så gott det gick. Började bli hungrig. Jag hade bara druckit lite saft under natten. Och nyponsoppa. Ville ha yoghurt, men det fanns inte. Kl 05.20 togs denna bild. Jag åt upp gurkan och tog en tugga av mackan. Sen kräktes jag i en papperskorg.. 


Vid 06:30 stannade värkarna av. De kom mer oregelbundet. Jag gick upp och gick lite för att försöka reta igång igen, men det gick inte. Värkar varje halvtimme. Försökte vila istället. Under hela tiden kom de in och ville ta en kurva. Jag skriver inte ens när de gjorde det, för det var då och då hela tiden. Vid 07.30 kom BM Marlene och tog över. Hon gjorde en undersökning på morgonen och jag var öppen 3 cm. Jag försökte vila lite. Slumrade nog till i kanske en kvart.

Vid åtta sprang Samuel och fixade med parkeringspengar och passade på att köpa med lite cola och sånt från pressbyrån. Han köpte med drickyoghurt också. Jag började känna mig mer och mer ledsen för att allt stannat av. Då kom den in en i rummet bredvid och började vråla. Hon födde sitt tredje barn och det tog typ 30 min. Och jag hörde hur hon verkligen skrek. Då tänkte jag Shit, hur ska detta gå..

Vid 10 tog vi en promenad. Vi gick till pressbyrån och fikade. Jag tog en Mazarin som jag inte åt upp och lite apelsinfestis. Jag hade med drickyoghurten jag fick innan. Jag hade fortf värkar var 30:e min. Vi ringde till mamma och bestämde att vi skulle åka dit i väntan på att det skulle ta fart igen. 10.40 åkte vi från rummet. De sa att de skulle hålla de åt oss och att vi var varmt välkomna tillbaka.

Jag kände mig lite dum och att vi åkt in för tidigt, men vadå, jag kunde ju inte veta att det skulle stanna av? Nu känner jag mig inte dum när jag tänker tillbaka, men jag gjorde som sagt det då..

Återkommer med resten sen.

Oj vad fort det har gått fram tills nu. Så här såg han ut igår på sin 7 veckors dag. Han har för andra dagen en body i strl 62. Nu är det bara att lägga undan 56-kläderna. Känns lite sorgligt, men man vet ju att det är bättre att han växer som han ska...

Han äervärldens goaste unge (jag är inte alls partisk), sover och äter och är nöjd. Han kan ligga vaken själv i sin vagn och vara nöjd. Han sover oftast bra på nätterna, men inte hela natten såklart. Jag ammar fortfarande och det fungerar jättebra. Smidigt att bara kunna slänga fram maten lite snabbt vid behov.. ;) Är så himla glad att det funkar för det är ju mysigt också.

Han pratar på sitt sätt och ler med hela kroppen. Det har hänt ett fåtal gånger att han skrik-gråter. Annars är det mest knorrande och gnäll. Häromdagen låg han unde baby-gymet och tittade på skallrorna. Sen slog han i handen i en skallra och började gråta på riktigt. Jag tröstade honom och han blev tyst ganska fort. Sen kom han nog att tänka på det hemska igen och gråten tog fart igen. Haha. Man märker att han utveckals och att han tänker.

Men som sagt, för det allra mesta en glad och nöjd pojke.. (Jag vägrar att skriva att han är ett snällt barn, för det vore som att säga att skrikiga barn är elaka..)

Det är helt underbart att vara mamma. Mycket lättare än jag tänkt mig. Jag var så orolig att jag inte skulle förstå barnet och inte veta vad man ska göra. Men som alla sa till mig, när bebisen väl är ute så kan man mer än man tror. Det är verkligen instinkter. 

Jag ska ta tag i att skriva allt från början. Eller i alla fall det mesta. Börjar med förlossningsberättelsen..

Världens finaste lilla Jonathan föddes i tisdags 11 maj 19.08.
Han vägde 3515 g och var 52 cm lång.

Hela familjen mår bra och kom hem från BB igår. Underbart att vara hemma.

Skulle egentligen ha tid att skriva mer för han sover ju ganska mkt, men datorn, facebook, boggar osv känns helt ointressant. Då sitter jag hellre och stirrar på Jonathan när han sover.

Det är så konstigt, kan inte förstå att han är vår. Kan inte förstå att han kom ut ur mig. Hur kom han ut? Hur kunde vi lyckas få något så fint? När han tittar in i ögonen på mig smälter hela jag och jag trodde aldrig att det skulle gå så fort att älska någon från djupet av sitt hjärta. Skulle något hända Jonathan skulle jag gå under.

Asch, nu börjar jag grina igen. Mycket sånt nu.
Men bara av den renaste lycka.

Mitt "motto" i livet är ju som bekant Everything happens for a reason.

Jag vet att allting har en anledning. Men man vet den inte förrän det är "för sent".

Om jag och en kompis får vänta några minuter extra på hennes beställning på McD, så blir vi irriterade och frågar oss varför. När vi senare sitter i bilen och kommer till en olycksplats, där någon krockat med en ko bara minuter innan så förstår jag varför.

Tillfälligheter och sammanträffanden, visst.
Men jag tror ändå att det är någonting som bestämmer om allting.
När saker och ting ska ske och vem som ska drabbas.

Jag är väldigt nyfiken på vad anledningen är till att bebisen inte kommer ut. Men det kommer jag inte veta än. Jag gissar att jag går över tiden för att jag skulle börja vänta och vänta istället för att vara nervös. Och att jag skulle börja se varje förvärk som positiv. Jag var inte redo den 29:e. Jag tycker ju själv att jag är mer än redo nu, men det kanske jag inte alls är?

Usch vad jag är virrig och konstig.