Tankar om ingenting

Ja. Jag vet att bilderna inte är vidare kul.











Det händer varje dag. Hela tiden. Det var inte direkt svårt att hitta bilderna. FY FAAN. Skulle kunnat lägga ut hur många som helst. Varför vill jag att alla ska se? För att det är så förjävligt att dom där äckliga djuren får springa fria i skogen. Och för att det är så förbannat lätt för politikerna i sthlm att säga att vi ska ha varg i sverige. Dom fattar inte ett skit av hur det känns för dem som drabbas.

Och fram tills idag har det mest varit att jag har sett det avlägset. Liksom som en skugga. Men igår blev en jakthund tagen vid oss. I milos skog. Där vi går på promenad. Där milo jagade förra året. Nära min hage. En av milos jakthunds-kompisar.

Han finns inte mer. Samuels pappa hittade resterna av hunden. Bakdelen.
Tänk att få hem sin hund i det skicket. Inte kunna säga hejdå. Inte kunna se huvudet. Inte ögonen. Kanske tur det. Man vill nog inte se på ögonen i vilken skräck de dog. Och se på ögonen att de led. Och att de inte hade en chans.
Jag kan inte ens föreställa mig hur ägarna känner det. Jag tänker på er.


Och. Jag är så tacksam och glad att samuel inte har jagat med milo i år. Att han har stått på sig trots att han har fått höra att han var mesig. Att det inte är milo som är borta.


Men. Nu då? Ingen jakt. Inte få vara ute på gården utan koppel. Inte få gå till och från bilen utan koppel. Inga promenader med mig där vi brukar. Hans liv blir ju inte alls kul, men han lever i alla fall.
Hästarna då? Kan de försvara sig? tydligen kunde ju inte hästen på bilden det. Vargar jagar ju inte bara på natten, utan även på dagen när ingen ser hästarna.

Det är inte vargens fel. Det är rovdjurspolitiken som är helt åt helvete.
Jakt på varg. NU.