Tankar om ingenting

Samuel firade sin dag med magsjukan, grattis. Har faktiskt varit ganska ok ändå. Han mår bättre nu än i natt i alla fall. Så vi kunde ha mysig middag ihop. Vi invigde kökssoffan. Alltså åt där, inget annat.. 
Blüthner skrämde nog iväg medryttaren idag. Det gick bra i söndags, men idag när hon var själv hade han testat, stuckit och varit allmänt stirrig. Hon verkade ganska låg, så henne ser jag nog inte igen. Jag är glad att nån kom iaf. 
Milo ska kanske opereras imorgon. Han har en påse som inte växer, så jag ska ifrågasätta operationen lite.
Kerstin har en viktig tenta imorgon. Lycka till!
På torsdag ska pappa (och mamma) till läkare och få besked på proverna som togs vid operationen. 
Ja, det var väl det.

Idag kommer min förhoppningsvis blivande medryttare hit och hälsar på. Nästan lite nervös. Eller jo, jag är nervös. Hoppas pållen har en bra dag där han är positiv och gärna håller sig på mattan lite. Så hon inte skräms iväg. Han är ju snäll, det är han. Men pigg och ibland lite harig. 

Får försöka pressa undan alla skit-tankar en dag och försöka se det här som början på en ny tid med Blüthner istället.

Just nu känns allt skit.

Cancern är aggressiv och vi går och väntar på att få reda på om den spritt sig. Pappa fick inte komma hem igår som planerat, så jag åkte till mamma i stugan så hon slapp vara själv.

Alla är ledsna och bara väntar och väntar. Fast jag vill inte veta. Men ändå vill jag. Det känns som att chansen på goda nyheter är så liten att den knappt finns. 

Och som om det inte räcker så ska Milo opereras också. 

Jag tog bort dränaget i fredags, men redan på lördagen såg han tjock ut på halsen. Igår syntes att det började bli en nu bula och på kvällen syntes det helt klart. Ringde veterinären i morse och väntar på att han ska ringa upp. Känns som om jag väntade på exakt samma sak förra måndagen. Tråkig måndagsrutin, som jag hoppas att slippa. Vet inte hur det blir nu. Om de vill dränera en gång till eller vad som händer. De vill ju helst inte operera, för att det är så mycket risker. 

Och så opereras pappa idag kl 14. De ska ta massa prover för att bedöma tumören, samt ta bort den förstås. De ska tydligen skrapa hela insidan av urinblåsan. Om den inte har spridit sig så räcker det med den här operationen. Sen får han gå på återbesök för att se så det inte växer fram igen. Och ev upprepa operationen. 

Och förutom allt skit med det här, så har man en miljon annat att tänka på och styra upp. Inte konstigt att man inte sover bra och konstant har en klump i magen som inte ger med sig. Detta j'la skitväder gör inte saken bättre. Vill bara gå och lägga mig igen, men det går ju inte.. För att just det, jag måste vara beredd att åka till veterinären... 

Försöker tänka på allt roligt jag har. Jonathan är världens bästa tröstare, trots sin ringa ålder. Samuel är också guld värd. Och resten av klanen. Jag har fixat hans 25-årspresent och det ska bli så kul. Sen ska han ha kalas på lördag, och det är ju kul. Snart första advent. Har kanske en medryttare/medhjälpare på gång. Har roligt pyssel att fixa med till julen. Ska till BVC imorgon och se hur han växt. Samuel sa nåt om överraskning på fredag. Ja, det finns en del glädjeämnen också om man tittar.

Jag ogillar när ordet hatar används i onödiga sammanhang. Jag använder själv ordet fel ibland. Men tex "Åh, jag hatar när det kommer snö i stövlarna".

Idag säger jag från djupet av mitt hjärta: Jag hatar cancer.

Jag misstänkte det och fick det bekräftat idag. Min pappa har cancer igen. I urinblåsan.

Samuel frågade igår om han skulle åka och snickra eller sätta på vinterdäck på passaten, som jag kör nu när jag är hemma. Jag hade ingen aning om att det skulle bli snö, men sa som tur var ändå att jag ville ha vinterdäck i fall att. Jag ska ju för en gångs skulle köra bil idag.

Sen vaknade jag vid fyra och somnade inte om. Vid halv sex gick jag upp och tittade ut. Såg att det bara var en miuns, plus en massa blåst. Tänkte att nu kommer det nog snö. Och mycket riktigt så kom den snö sen. Vid sju somnade jag om igen. Och vaknade 10. 

Det känns jättekul att ligga vaken tre timmar och tänka på allt och ingenting. När tankarna väl börjar mala i huvudet får jag inte stopp på det. Och det spelar ingen roll att jag egentligen är trött så att jag känner hur huvudet börjar värka. Jag somnar inte mer för det.

Vi ska till veterinären i Karlskoga imorgon. 

De ska göra en biopsi för att ta reda på vad som finns i och bakom bullarna. Det kanske blir att de kan tömma ur. Vet inte. De kanske bara tar provet och sen avvaktar. Det känns bra att de gör ordentliga undersökningar innan de/vi beslutar om operation. Så att det inte görs i onödan. 

Han ska bli sövd imorgon, så då är det fasta som gäller. 13.30 ska vi vara där. Jag får Emelia med mig som nanny. Vill kunna fokusera helt på vad de säger och gör. Och att Milo ska känna att han har hela min uppmärksamhet. Jag gillar inte när Milo blir sövd. Det gör ont i mig om han kämpar emot, för det för mina tankar till den gången han kanske sitter i min famn för sista gången. Usch. Nu ska jag tänka positivt. 

Det känns skönt att han ska kollas en gång till. Och att de ska ta prover så vi vet vad det är i bullarna. Sen får vi ta oss därifrån sen.

Milos bullar har inte blivit så mycket mindre. Inte större heller, men vi hade ju hoppats att slippa ringa veterinären idag igen. Jag sitter och väntar på att de ska ringa upp. De skulle ringa mellan 9 och 10, men de kanske har mkt att göra. Så här ser han ut i alla fall..

...och jättegärna vill ha ett eget djur. Kanske ett marsvin? Vad mysigt. Jag saknar våra marsvin. Det är en underskattat och trevligt djur. Smarta är de också. Jag tycker att de är roligare än kaniner. Men det är väl en smaksak. Jag skulle kunna tänka mig en kanin också. Hoppas han inte vill ha ormar eller ödlor. Helst nåt med päls. Hoppas han inte får pälsallergi. 

På tal om djur så är Milo dålig igen. Han hade en spottkörtelinflammation som gjorde att även körtlar på halsen svullnade upp. Första gången kunde han inte gapa för han hade så ont. Han fick som en påse under hakan också. Sen blev han bra efter en antibiotika-kur. När den kuren var slut så började det växa en ny påse. I onsdags var jag inne och fick mer antib. Han har nu fått det sen i onsdags, men påsen har fortsatt växa ändå. Så idag var han iväg med Samuel till vet, men de vill avvakta till efter helgen. Och om det blir operation så måste vi åka till Karlstad med honom. Det är tydligen rätt komplicerat område med mycket nerver, så kga vill inte operera. 

Han har i alla fall inte ont på påsen och han är helt som vanligt i sättet. Men han kan ju inte ha värsta påsen för det. De ville inte tömma den heller, för att de inte vill få in bakterier. 

Det är väl nackdelen med djur. När de blir sjuka. Det tar en massa energi och man oroar sig så. Att det kostar pengar är ju klart inte kul, men det är ju värt varenda krona om de blir bra igen. En ännu större nackdel är att man tänker på den dagen djuret inte finns mer, eller ännu värre när den dagen kommer. 

Jag tror att det är bra för barn att vara i närheten av djur. Att lära sig respektera djur från tidig ålder. Och om man växer upp med djur så får man nog en förståelse för dem, och man lär sig att de har ett värde och känslor. Man lär sig även att ta hand om någon annan och se till andras behov. Men han får nog bli liiite större innan han får sitt eget djur. Han får låna de andra som finns till hands här hemma först.

Vi ska till Örebro sen och kolla på bilbarnstol på babyproffsen. Jag hämtar upp Samuel på jobbet sen.

Samuels kommentar när jag sa att det var dags för en ny stol snart: "Men vadå redan? Den här skulle ju gå att ha tills han är 6 månader..." Jag bara tittade på honom och då kom han på sig själv. Han blir ju 6 månader nästa vecka. Det går fort när man har roligt. :)

Han har börjar äta lite potatis nu. Och det var nog konstigt. Men han åt lite i alla fall. Vi ska prova några dagar till. Sen byter vi till nåt annat smaskigt. 

Och om nån reagerade över att Samuel har tid att vara ifrån bygget, så har vi gjort upp ett schema över när han ska vara där. Jag sa att han måste vara mer hemma. Hon kan ändå inte flytta in innan jul, hur mycket han än kämpar. Så då kan han lika gärna vara hemma mer. Så tisdagar är han hemma, fredagar max till 17 och en ledig helg per månad. Bättre än inget i alla fall.

Halloween verkar dela det avlånga landet i två läger; för och emot. Jag hör till för-lägret. Jag tycker att oktober och november är ganska trista månader. Lera överallt och mörkt och trist. Det bästa man kan göra då är att ha en lite halloweenfest, vara lite barnsliga och klä ut sig, ställa en fin pumpa som lyser utanför dörren.

Alla anledningar till fest ska man ta. Alltså, jag och Kerstin brukade ta torsdagar till att fira att det är fredag dagen efter när vi bodde hemma. Så vi ligger väl kvar på den nivån. Jag tycker om Alla hjärtans dag också. Även om både halloween och framför allt alla hjärtans dag är kommersiellt jippo från stora landet i väst. Jag tycker inte att man måste köpa något på någon av dagarna. Man kan fira ändå. 

Sen tycker jag inte att man ska glömma bort allhelgona, men i år ät ju ett utmärkt år då det blir två olika högtider. Jag ska åka till mormor och morfar grav på allahelgona, som vanligt. Östra kyrkogården måste vara den finaste kyrkogården i Karlskoga. Jag vill hedra och minnas, och även om man gör det året om så blir det en mäktigt känsla när alla gör det på samma dag med massor av ljus. 

Jag skulle bli jätteglad om det kom hit utklädda barn och knackade på, men risken är väl minimal. Vi hade i alla fall halloweenfest med mamma, pappa och syskon+familjer. Jättekul, som vanligt. Vi var hos oss i år. Jag var pirat och la inte en krona på min utklädnad. Jonathan var pumpa och hans utklädnad var också gratis.