Tankar om ingenting

Jag måste försöka förkorta denna berättelse, för jag skulle kunna fylla en bok med alla tankar och känslor. Kanske vissa "äckliga" detaljer, men då kan du sluta läsa nu om du inte vill.

Börjar inlägget med den senaste gravidbilden jag har. Den är från v 39. Har själv inga senare än så, men jag tror att magen var som störst då. Men större blev jag alltså inte. Total viktuppgång 4 kg. Jag tittar på bilden nu och har svårt att förstå att det är jag. Samma sak när jag läser i förlossningsjournalen; "Vadå, vem var öppen 10 cm?" 



Natten till söndag 9/5 gick jag som vanlig upp och kissade kl 03. Jag såg att det var som blodaktigt i toan. Jag misstänkte slempropp och ett samtal till mamma säkrade det. Jag hade ju inga sammadragningar, så det var bara att somna om igen.

Söndag Under söndagen hade jag lite sammandragningar då och då.  Det hade jag ju haft i flera veckor, så jag ville inte hoppas på för mycket .Inget mer blod hittills. Jag och Samuel höll på att sätta ut för en parkering vi ska bygga. Jag fick någon starkare värk då och då. Vid 14-tiden kom den första starka långa värken som jag minns. Jag stod utanför stallet och Samuel tvättade bilen. Jag smsade med Karin om hennes hallonbladste. Vid toabesök på em syntes mer blod. Vi åkte in till Karin och jag fick en del oregelbundna värkar av varierande styrka. Hos Karin tog jag en kopp te på en gång. Hon tvingade i mig. haha. Vid Karins köksbord kom den då staraste värken hittills. Jag kommer ihåg att Karin sa att det syntes att de blev starkare för jag blev röd i ansiktet. Nu började värkarna komma på 15-10 min och jag ville hem och hantera detta hemma.

På väg hem kom jag på att jag inte ätit något på ett tag. Vi åt sallad som tidig lunch. Så vi stannade på McDonalds. Jag sa att vi kanske skulle börja klocka värkarna nu. Just då kom värkarna på 3 min. 18.57 och 19.00. Minns hur jag tittade på klockan i bilen. Fick lite panik i och med att vi inte hade väskan. Försökte få i mig mat. Åt kanske en halv cheeseburgare och några pommes. Drack lite cola. Värkar hela vägen hem, kommer inte ihåg hur täta. Resten av kvällen låg jag i soffan och andades mig igenom värkar. (TACK proflyax-kursen) Vid 20-tiden började värkarna komma med 5 min mellanrum. Samuel var med mig hela tiden. Milo var lite ängslig när han såg att jag hade ont.

Jag var lite orolig att värkarna var för korta, jag trodde att de höll i sig i ca 15 sekunder. Men Samuel sa att de var 1 minut. För att bevisa att han hade rätt tog han tid med telefonen. Och mycket riktigt höll de i sig i över minuten. Vid nio-tiden började vi att fundera på att åka in. Det kändes overkligt. Rådet från mamma löd: Åk in när du känner att du vill det. Ok, lätt att veta. Men tillslut bestämde vi ändå att vi skulle åka. Det kändes heeelt sjukt. Åkte ca 22.30.

På vägen hade jag värkar, men jag kände ända att det var rätt lugnt. Jag var inte rädd. Det var jag för övrigt inte någon gång. Strax innan dfs fick vi stanna för jag behövde kräkas. Sagt och gjort.

23,25 blev jag inskriven på förlossningen av BM Annelie. De gjorde lite ctg och sånt. Jonathan mådde bra. Jag var öppen 2 cm. De upptäckte även att Jonathan mådde dåligt av att jag låg på rygg. Jag låg aldrig på rygg under grav för det var så obehagligt. Kanske min kropps sätt att säga att han inte mådde bra?  Fortfarande 5-6 min mellan värkar. Hade rispåsen som lindrade lite, men andningen var det allra allra bästa.

"02.25 Värkarna blir tätare och mer smärtsamma. Önskar att få bada. Erbjuds en morfinspruta i kombination men hon vill avvakta med det" Jag ville inte ta något som påverkade barnet. Sen tyckte jag att jag kunde hantera smärtan. Då ville jag ha kvar morfin som alternativ om jag tyckte att det blev värre.

Gick i badet 02.50 och låg där i två timmar. Det var tända ljus och mysigt. Värkarna kändes inte lika mycket i vattnet. Jag började grina för att jag glömde säga hej då till Milo. Samuel sov mellan värkarna och sen väckte jag honom så att han kunde hålla mig i handen och stötta. Hade ganska dålig tidsuppfattning. Efter två timmar gick jag upp. Tyckte att värkarna blivit tätare. Vi gick tillbaka till rummet. Vi var själva på förlossningen och hade det bästa rummet. Annelie sa att jag såg smidig ut för att vara höggravid och frågade om jag kunde sitta skräddare. Klart jag kan tänkte jag och satte mig så.. ;) Någon gång i samma veva blev jag undersökt igen och var öppen 3-4 cm.

Satt så en stund, sen la jag mig på sida igen. Andades genom värkar var 5:e min. Samuel såg helt slut ut, men höll sig vaken så gott det gick. Började bli hungrig. Jag hade bara druckit lite saft under natten. Och nyponsoppa. Ville ha yoghurt, men det fanns inte. Kl 05.20 togs denna bild. Jag åt upp gurkan och tog en tugga av mackan. Sen kräktes jag i en papperskorg.. 


Vid 06:30 stannade värkarna av. De kom mer oregelbundet. Jag gick upp och gick lite för att försöka reta igång igen, men det gick inte. Värkar varje halvtimme. Försökte vila istället. Under hela tiden kom de in och ville ta en kurva. Jag skriver inte ens när de gjorde det, för det var då och då hela tiden. Vid 07.30 kom BM Marlene och tog över. Hon gjorde en undersökning på morgonen och jag var öppen 3 cm. Jag försökte vila lite. Slumrade nog till i kanske en kvart.

Vid åtta sprang Samuel och fixade med parkeringspengar och passade på att köpa med lite cola och sånt från pressbyrån. Han köpte med drickyoghurt också. Jag började känna mig mer och mer ledsen för att allt stannat av. Då kom den in en i rummet bredvid och började vråla. Hon födde sitt tredje barn och det tog typ 30 min. Och jag hörde hur hon verkligen skrek. Då tänkte jag Shit, hur ska detta gå..

Vid 10 tog vi en promenad. Vi gick till pressbyrån och fikade. Jag tog en Mazarin som jag inte åt upp och lite apelsinfestis. Jag hade med drickyoghurten jag fick innan. Jag hade fortf värkar var 30:e min. Vi ringde till mamma och bestämde att vi skulle åka dit i väntan på att det skulle ta fart igen. 10.40 åkte vi från rummet. De sa att de skulle hålla de åt oss och att vi var varmt välkomna tillbaka.

Jag kände mig lite dum och att vi åkt in för tidigt, men vadå, jag kunde ju inte veta att det skulle stanna av? Nu känner jag mig inte dum när jag tänker tillbaka, men jag gjorde som sagt det då..

Återkommer med resten sen.

Oj vad fort det har gått fram tills nu. Så här såg han ut igår på sin 7 veckors dag. Han har för andra dagen en body i strl 62. Nu är det bara att lägga undan 56-kläderna. Känns lite sorgligt, men man vet ju att det är bättre att han växer som han ska...

Han äervärldens goaste unge (jag är inte alls partisk), sover och äter och är nöjd. Han kan ligga vaken själv i sin vagn och vara nöjd. Han sover oftast bra på nätterna, men inte hela natten såklart. Jag ammar fortfarande och det fungerar jättebra. Smidigt att bara kunna slänga fram maten lite snabbt vid behov.. ;) Är så himla glad att det funkar för det är ju mysigt också.

Han pratar på sitt sätt och ler med hela kroppen. Det har hänt ett fåtal gånger att han skrik-gråter. Annars är det mest knorrande och gnäll. Häromdagen låg han unde baby-gymet och tittade på skallrorna. Sen slog han i handen i en skallra och började gråta på riktigt. Jag tröstade honom och han blev tyst ganska fort. Sen kom han nog att tänka på det hemska igen och gråten tog fart igen. Haha. Man märker att han utveckals och att han tänker.

Men som sagt, för det allra mesta en glad och nöjd pojke.. (Jag vägrar att skriva att han är ett snällt barn, för det vore som att säga att skrikiga barn är elaka..)

Det är helt underbart att vara mamma. Mycket lättare än jag tänkt mig. Jag var så orolig att jag inte skulle förstå barnet och inte veta vad man ska göra. Men som alla sa till mig, när bebisen väl är ute så kan man mer än man tror. Det är verkligen instinkter. 

Jag ska ta tag i att skriva allt från början. Eller i alla fall det mesta. Börjar med förlossningsberättelsen..