Skynda att älska
"Jag åker längs en väg som är mig mycket bekant. Det är en grusväg som dammar och spottar sten mot dikena till höger och vänster och som hela tiden vill överraska med oväntade kurvor. Men mig överraskar den inte. Jag kan allt om den här vägen. Jag far fram i min bil till ljudet av ivriga däck mot grus och någon sten som då och då rasslar in i bilens underrede, väsnas och försvinner. De har huggit ner lite skog till höger, men annars är allt sig likt. Min puls stiger när jag kör förbi dungen vid postlådorna där jag många gånger stannat med pappa för att plocka liljekonvaljer till mamma. Jag passerar den lilla ån där det kunde hända att jag och mina bröder paddlade kanot. Jag far upp över krönet där solen kan vara besvärligt låg om kvällarna och sedan in på den igenvuxna grusvägen nerför sluttningen mot sjön.
Känsla av vildmarksexpedition när bilen kör över de stora stenarna och lutar strängt och farligt först åt vänster och sedan åt höger. Förbi ladan där vi en gång i tiden inhyste tre höns som pappa döpte till ”systrarna Johansson” och så är jag framme vid torpet.
Det är sent, men fortfarande sol. Jag kör bilen ända fram till torpet, det fick man förr om åren endast göra om man hade tung packning som måste lastas ur bilen. Jag kliver ut och ställer mig och tittar ner mot bastun och ut över sjön. Det blommar överallt. Smörblommor fladdrar i den försiktiga vinden nere på ängen som en gång var vår fotbollsplan. Äppelträdet som pappa gav till mamma den sista sommaren har vuxit sig någon decimeter högre.
På varje liten yta på den här tomten kan jag se min pappa framför mig. Jag blir fullständigt övermannad. Jag ser honom där han står och nystar i fisknätet nere vid bastuväggen. Det har blivit trassligt efter en gädda som fastnat tidigt och gett upp sent. Pappa tackar mig för att jag gör honom sällskap, han vet att jag tycker att det är tråkigt att titta på när han håller på med näten. Jag ser honom nere vid vattenbrynet på kvällen. Han har följt efter kvällssolen och dricker ett sista glas whisky innan solen försvinner. Det är bara en strand och pappa i en stol. Han sitter kvar en stund och tittar på aftonrodnaden över bergen, så får han något vemodigt i blicken och vandrar åter upp mot huset. Jag ser honom med bar överkropp vid grillen, där han fokuserat och under mycket stor brådska vänder biffar och ropar ”fort-fort, ge mig en tallrik” när han upptäcker att något är färdiggrillat. Jag ser honom inne i bastun där han sitter med benen i kors och i exploderande tystnad tittar ut över sjön. Eller när han strax efteråt sitter utanför i badrock och njuter av en kall öl och nyplockade rädisor som Calle och jag sprungit upp och hämtat till honom. Han viskar ”oj” varje gång han dricker ur ölglaset.
Det här är en plats där pappa finns överallt. Det går att frigöra sig från minnena av honom på alla andra ställen på jorden, men här är det omöjligt. Varje millimeter i och omkring det här torpet berättar historier om pappa. Det är ofattbart att vara här igen, att se ekan nere vid sjön och inse att vi inte kommer att lägga nät tillsammans ikväll. Att höra en bil mullra uppe vid vägen, men omedelbart tvingas ge upp hoppet om att det är pappa som kommer tillbaka från affären. Att känna doften av kol och tändvätska och konstatera att jag inte kommer att höra pappa upphetsat ropa efter en tallrik.
Pappa är inte här och det gör att hela torpet är ur led.
Jag blickar ut över fälten och ser alla miljontals osynliga fotspår av mig själv som liten. Det var här jag tillbringade alla mina somrar från att jag var sex år tills att jag var arton. Alla dessa hundratals dagar på torpet, tillsammans med mamma, pappa och mina bröder Calle och Niklas. Det regnade ibland och då satt vi i köket och blickade dystert ut över sjön i hopp om att se tecken på bättre väder, men de flesta minnen jag har härifrån badar i solsken. Varje dag var ny, men ändå en variant av den föregående. Alla de där åren, alla de där dagarna, känns som en ljuvlig upprepning av en och samma lyckliga dag."
Alex Schulman. Har ni inte läst den, så gör det.
Känsla av vildmarksexpedition när bilen kör över de stora stenarna och lutar strängt och farligt först åt vänster och sedan åt höger. Förbi ladan där vi en gång i tiden inhyste tre höns som pappa döpte till ”systrarna Johansson” och så är jag framme vid torpet.
Det är sent, men fortfarande sol. Jag kör bilen ända fram till torpet, det fick man förr om åren endast göra om man hade tung packning som måste lastas ur bilen. Jag kliver ut och ställer mig och tittar ner mot bastun och ut över sjön. Det blommar överallt. Smörblommor fladdrar i den försiktiga vinden nere på ängen som en gång var vår fotbollsplan. Äppelträdet som pappa gav till mamma den sista sommaren har vuxit sig någon decimeter högre.
På varje liten yta på den här tomten kan jag se min pappa framför mig. Jag blir fullständigt övermannad. Jag ser honom där han står och nystar i fisknätet nere vid bastuväggen. Det har blivit trassligt efter en gädda som fastnat tidigt och gett upp sent. Pappa tackar mig för att jag gör honom sällskap, han vet att jag tycker att det är tråkigt att titta på när han håller på med näten. Jag ser honom nere vid vattenbrynet på kvällen. Han har följt efter kvällssolen och dricker ett sista glas whisky innan solen försvinner. Det är bara en strand och pappa i en stol. Han sitter kvar en stund och tittar på aftonrodnaden över bergen, så får han något vemodigt i blicken och vandrar åter upp mot huset. Jag ser honom med bar överkropp vid grillen, där han fokuserat och under mycket stor brådska vänder biffar och ropar ”fort-fort, ge mig en tallrik” när han upptäcker att något är färdiggrillat. Jag ser honom inne i bastun där han sitter med benen i kors och i exploderande tystnad tittar ut över sjön. Eller när han strax efteråt sitter utanför i badrock och njuter av en kall öl och nyplockade rädisor som Calle och jag sprungit upp och hämtat till honom. Han viskar ”oj” varje gång han dricker ur ölglaset.
Det här är en plats där pappa finns överallt. Det går att frigöra sig från minnena av honom på alla andra ställen på jorden, men här är det omöjligt. Varje millimeter i och omkring det här torpet berättar historier om pappa. Det är ofattbart att vara här igen, att se ekan nere vid sjön och inse att vi inte kommer att lägga nät tillsammans ikväll. Att höra en bil mullra uppe vid vägen, men omedelbart tvingas ge upp hoppet om att det är pappa som kommer tillbaka från affären. Att känna doften av kol och tändvätska och konstatera att jag inte kommer att höra pappa upphetsat ropa efter en tallrik.
Pappa är inte här och det gör att hela torpet är ur led.
Jag blickar ut över fälten och ser alla miljontals osynliga fotspår av mig själv som liten. Det var här jag tillbringade alla mina somrar från att jag var sex år tills att jag var arton. Alla dessa hundratals dagar på torpet, tillsammans med mamma, pappa och mina bröder Calle och Niklas. Det regnade ibland och då satt vi i köket och blickade dystert ut över sjön i hopp om att se tecken på bättre väder, men de flesta minnen jag har härifrån badar i solsken. Varje dag var ny, men ändå en variant av den föregående. Alla de där åren, alla de där dagarna, känns som en ljuvlig upprepning av en och samma lyckliga dag."
Alex Schulman. Har ni inte läst den, så gör det.
Gilla läget?
Sitter på jobbet med rödgråtna ögon och alldeles för få timmars sömn i kroppen. Tänkte egentligen att jag skulle sjukskriva mig idag, men när morgonen kom åkte jag ändå. Mest för att jag sov hos mamma och pappa i natt och inte vill att de ska veta.
Såna här dagar är det svårt att se att man någonsin ska bli glad igen. Inte sådär tillfälligt glad som man är även i djupaste sorg, utan glad ända in i själen. Längst in.
Jag har funderat på om anledningen till att jag är så trött är att jag har så stora moln över mig. Att jag är så ledsen. Tom. Jag kan oftast sova, men jag är trött ändå. Vad jag än gör för förändring så försvinner inte tröttheten. När man har så mycket tunga beslut över sig i en tid där man är så ledsen och rädd så är det inte helt lätt. Men vad gör man åt saken? Mina ständiga rådgivare i livet har det just nu lika svårt och svårare än jag själv. Återigen tacksam för min andre hälft.
Det är så svårt att behöva gilla läget, när läget är så här.
Suck
Kvinna 60+ på mitt jobb: Det där med att gilla bilar måste sitta i ryggmärgen på pojkar. Pojkar är vilda. Gillar att klättra och så.
Tänker på de pojkar som gillar att läsa och pyssla. De som uppenbarligen saknar en del av sin ryggmärg.
Låt mitt barn vara ett barn!
Förskolan närmar sig med stormsteg och jag får panik.
Inte för att jag tror att Jonathan kommer bli ledsen av att bli lämnad där och så vidare. Han är ganska trygg i sig själv. Jag tror han kommer tycka att det är kul med alla barn och leksaker. Jag tror att fröknarna är jättesnälla. Barn däremor kan vara små jävlar. Jo, jag skrev det och jag menar det. Ungar kan vara så förbannat grymma och elaka. Kanske mer i skolålder sen, men det börjar säkert redan på förskolan. Att tänka på alla barn som mobbas gör att jag gråter. Att tänka på att mitt eget barn hamnar där gör mig förkrossad.
Men det var inte det jag skulle skriva om. För vi vet inte om det kommer att hända. Det jag däremot kan sätta min högra hand på är att Jonathan inte får vara Jonathan längre, utan en pojke. Han kommer tryckas in i mallen av hur en pojke ska vara och jag får titta på. Det ger mig panik. Ingen big deal enlig vissa, men livsavgörande i mina ögon. De som säger att könsrollen sitter i generna kan dra åt... Vuxna ger barn hintar och regler hela tiden för hur de ska vara beroende på kön. Jag kan inte tjata nog om detta.
Inte för att jag tror att Jonathan kommer bli ledsen av att bli lämnad där och så vidare. Han är ganska trygg i sig själv. Jag tror han kommer tycka att det är kul med alla barn och leksaker. Jag tror att fröknarna är jättesnälla. Barn däremor kan vara små jävlar. Jo, jag skrev det och jag menar det. Ungar kan vara så förbannat grymma och elaka. Kanske mer i skolålder sen, men det börjar säkert redan på förskolan. Att tänka på alla barn som mobbas gör att jag gråter. Att tänka på att mitt eget barn hamnar där gör mig förkrossad.
Men det var inte det jag skulle skriva om. För vi vet inte om det kommer att hända. Det jag däremot kan sätta min högra hand på är att Jonathan inte får vara Jonathan längre, utan en pojke. Han kommer tryckas in i mallen av hur en pojke ska vara och jag får titta på. Det ger mig panik. Ingen big deal enlig vissa, men livsavgörande i mina ögon. De som säger att könsrollen sitter i generna kan dra åt... Vuxna ger barn hintar och regler hela tiden för hur de ska vara beroende på kön. Jag kan inte tjata nog om detta.
Jonathan kommer att lära sig att det är ok för pojkar att slåss. Det är ok att ta plats, mer plats än tjejerna. Som pojke ska man leka med de andra barnen med snopp. Om man leker med en tjej är man automatiskt kära och blir retade inför de andra. Det gäller över huvudtaget att passa sig för tjejiga saker.
Mitt barn som älskar att gosa och pussas och kramas kommer lära sig att det är bättre att vara tuff och stark. Han kommer lära sig att köksredskap och smycken som han gillar måste ersättas med bilar och brottning. Han kommer att lära sig att pojkar inte gråter.
Jag skulle vilja prata med fröknarna hur de arbetar med genusfrågor, men då blir man väl för alltid stämplad som en rabiat jobbig jävel. Det är nog så många ser på det här med genus, att det är något extremt. Men det extrema och konstiga är ju att göra som man gör nu. Särbehandlar.
Världen är fucked-up.
Mitt barn som älskar att gosa och pussas och kramas kommer lära sig att det är bättre att vara tuff och stark. Han kommer lära sig att köksredskap och smycken som han gillar måste ersättas med bilar och brottning. Han kommer att lära sig att pojkar inte gråter.
Jag skulle vilja prata med fröknarna hur de arbetar med genusfrågor, men då blir man väl för alltid stämplad som en rabiat jobbig jävel. Det är nog så många ser på det här med genus, att det är något extremt. Men det extrema och konstiga är ju att göra som man gör nu. Särbehandlar.
Världen är fucked-up.