Tankar om ingenting

Som ni kanske listat ut så kommer avslöjandet antingen vara att jag ska gifta mig eller att jag är gravid.
Och då är ni på rätt spår. Det är det senare av dem. Jag är gravid.

Helt otroligt egentligen och jag har nog inte fattat själv än. Trots att jag har gått 18 fulla veckor imorgon och har vetat om detta sen den 29/8. Alltså i mer än tre månader. Det var tänkt att jag skulle avslöja det i samband med v12, men då började jag på ett nytt jobb och ville hålla det för mig själv ytterligare en tid.

Sen tänkte jag att jag ville vänta tills efter ultraljudet (som är imorgon). Och imorgon är det tänkt att det ska bli helt offentligt i och med att jag berättar på jobbet, men jag skriver det här redan idag.

Jag är orolig att något ska vara fel på bebisen, eller att de ska säga "ja, men du är ju inte ens gravid. Du måste ha inbillat dig." Men om nu något är fel, så kommer jag att vilja skriva om det och berätta om det. Därför berättar jag idag på bloggen. Vad svårt det var att få ner detta i ord.

Skriver lite annat istället.

- Det var planerat. Båda ville. Inget "hoppsan". (ALLA vill veta om man planerat det...)
- Jag mår hyffsat nu, men har mått mycket illa och kräkts mycket. Dagligen. Har fortfarande svårt för mat.
- Magen syns om jag slappnar av och inte tänker på hur jag står, men jag kan dra in vid behov.. ;)
- Bebisen kommer i början av maj. Beräknat datum kommer imorgon.
- Mycket av oron för mitt eget hjärta beror på att jag är gravid och att hjärtat förändras då.
- Jag har inte gått upp något i vikt än.

Ja, jag vet inte vad jag ska skriva mer än så.. :)
Så säg inget till min chef, och skriv inget till mig om detta på Facebook, förrän jag själv skriver nåt.. ;)

Idag är det Anders-dagen. Och om det är slask idag, så blir det brask till jul. Brask innebär tydligen kallt.
Och nog slaskar det väl idag. 6-7 grader och regn. Nu ska det banne mig bli kallt till jul, gärna snö också.

Lördagen ägnades åt att stryka och sätta upp julgardiner i samtliga fönster. Sen ta fram alla ljusstakar och stjärnor och allt. Även i stallet såklart. Sen på kvällen var vi hemma hos mamma och pappa (fast han var i stugan) och blev bjudna på tacos.

Söndagen ägnades åt att slänga in 800 kg hö. Hårdpressat, lovley att hantera förutom just vid inslängningen. Sen åkte jag och Samuel till Örebro. Kom hem med nya stolsdynor, rutiga julröda. Det är så dyrt med dynor! 480 spänn till alla stolar liksom. Men värt det. Sen lite nya kläder till mig. Spikmatta till Samuel. Han provade den som sjutton igår. Födelsedagspresent till Kerstin.  Sen en ikea-förvaring att ha bredvid min säng. Ska väl vara meningen att jag ska ha kläderna på ett bättre sätt än utspridda på golvet. Sen massa ljus från ikea. Marschaller. Fördelsdagspresenter till Torbjörn (Samuels mammas man).

På kvällen pyntade jag klart lite med dukar och nya ljuslyktor på borden och så. Sen tände vi första ljuset och frack glögg och åt (köpta) saffransbullar. Väldigt mysigt slut på helgen.

Annas lilla flicka ska heta Moa. Nu är det bestämt. Det passar nog bra. Anna mår inte så bra för hennes ryggbedövning gick upp i hjärnan, så hon är mer eller mindre utslagen med en kraftig huvudvärk som inte går över. De försökte på BB, men sen kom det tillbaka igen. Bara att vänta. Som tur är så verkar Moa, till skillnad från storasyster, vara en väldigt lugn och nöjd bebis. Kan behövas när mamma har svårt att orka med.

Oj vad mycket det blev. Jag tror jag får hålla lite på avslöjandet.. ;)

Jag är så himla nervös för hjärtundersökningen. Fick en tid den 7:e december på förmiddagen nån gång.
Drömde i natt att jag var där och att det var något som var jättefel. Min läkare skulle kalla ihop ett läkarteam för att se vad de skulle göra åt saken. Men de kunde inte ge något besked på en gång, utan jag fick vänta.

Drömmen har verkligen förstört hela morgonen. Jag vaknade och var ledsen och hade tårar på hela kudden. Samuel försökte trösta, men vad ska han säga? Nej, men i verkligheten kommer allt vara bra.. Ja. Det kan ju vara så, men det kan lika gärna vara som i drömmen.

Och drömmen gjorde även att alla minnen man förträngt från förra undersökningen kom upp igen. Jag vet inte om jag skrivit om det förut, men jag måste få ur mig det igen. Det blir kanske långt..

Började med att en barnmorska tog blodtryck på mig när jag skulle förnya receptet på p-piller. Hon sa "din puls är väldigt ojämn, men det vet du va?" Och jag svarade att jag visste det, fast jag inte visste. Det blev nån slags chock och jag vlle inte ha  följdfrågor. Pratade med mamma om det sen, och hon sa att jag hade ojämn puls när jag låg i magen, men att det hade rättat till sig när jag föddes.

Jag bestämde mig för att ändå kolla upp det hela. Fick först tid till en hjärtspecialist där jag fick ligga på en brits och en sköterska tog ett EKG på mig. Hon konstaterade att hjärtat slog extra slag, men att så länge det bara var så i vila så var det ingen fara. Hon frågade om det var samma om jag ansträngde mig, och jag sa att jag inte visste. Hon sa att det garanterat inte är så och tänkte först skicka hem mig och säga att allt var ok. Men sen ångrade hon sig och skickade remiss till ett arbets-EKG.

Då tänker man ju såklart att det är inget fel, men de vill bara dubbelkolla ändå. För att de skulle bli så illa ute om de missade nåns hjärtfel. Men det var ju inget fel på mig, egentligen.

Kommer till arbets-EKG. Samma sköterska, men en ny doktor B också hjärtspecialist. Sköterskan verkar lika irriterad denna gång och pratar så lite som möjligt. Doktorn kommer bara in och berättar hur det kommer gå till. Sen går han ut, jag klär av mig på överkroppen och sköterskan klistrar på alla sladdar. Första gången tyckte jag att det var värre att stå halvnaken. Nu kändes det mest jobbigt när man satte sig på motionscykeln och fettet på magen veckade sig. Doktorn kom tillbaka och sen började själva testet. De satt och tittade på nån skärm och gav instruktioner hur mycket jag skulle anstränga mig. Jag satt mest och ville att tiden skulle ta slut och att jag skulle få höra de där orden att allt var ok och att jag kunde åka hem.

Men då såg jag på sättet de tittade på skärmen att allt inte alls var ok. De tittade inte på skärmen på det sättet som de skulle göra. De skulle ju bara titta lite nonchalant, för det skulle ju vara så uppenbart att allt var bra. Jag blev alladeles kall. De sa åt mig att jag kunde sluta cykla. Sen har jag bara svaga minnen från vem som sa vad och om doktorn gick ut en gång. (Skulle skrivit ner detta samma dag istället) Det enda jag minns är min egen röst som frågar "var det ojämnt nu med?" och hur jag får svaret "ja, det var ju det."  Vet inte vem av dem som sa det.

Sen minns jag att doktorn förklarar att en del hjärtan fungerar som mitt, att det slår lite extraslag. Att det inte måste vara något fel. Men för att utesluta att det är något fel så vill han göra ett hjärtultraljud. Han påpekar en gång till att jag inte behöver oroa mig och att leva som vanligt. Han sa att det om det är ett fel så kommer de att se det, men chansen att det inte är något fel alls är stor. Lugnar mig lite och tycker att det är skönt att veta att de ska kolla upp det på riktigt. För att visa att det inte är något fel. För det är ju inget fel på mig, egentligen. 

Får en tid några veckor senare. Kommer dit och möts av samma sköterska. Lite mildare den här gången, vilket jag tar som att hon tycker synd om mig. Kommer in på ett rum och sen kommer en utländsk doktor som pratar dålig svenska. Han säger åt mig att ta av mig och lägga mig på britsen. Jag bryr mig inte alls om att ta av mig. Jag bara lägger mig och biter ihop. Han börjar köra med den där grejen. Inget kallprat. Ber mig att lägga mig på sidan, med vänster sida upp. Rycker undan armen på mig på ett irriterat sätt. Han kunde bett mig hålla undan armen. Hur skulle jag kunna veta att han ville titta helt från sidan? Jag upplever honom som otroligt kall och hårhänt. Jag frågar om han ser nåt fel. Han säger "Vi får se ligg still nu". Undersökningen tar kanske 20 min. "klä på dig och sätt dig utanför" Möter min doktor B i dörren. Han stänger dörren bakom sig och går in och samtalar med utländska läkaren och sen går han ut igen efter en stund. Han går in på sitt rum. Jag sitter fortfarande utanför och har ganska mycket att tänka på.. Som att vänta på en dom liksom.

Sköterskan kommer och hon frågar mig om jag var ok, det syntes nog lång väg att jag var nervös. Och ledsen. Jag grät inte. Jag sa "jag vet inte". Och frågade när jag skulle få veta vad de såg? Skulle jag behöva gå hem och vänta på resultatet? Hon sa att hon tyckte det lät dumt. Hon sa att hon skulle se vad hon kunde göra och gick in till dr B. Sen gick hon ut och sa att jag skulle gå in. Benen skakade ganska bra, men jag tog mig ändå in till hans stol.

Han förklarade att de hade hittat ett mindre hjärtfel. Han förklarade på ett bra sätt hur man har två klaffar som sitter som en bro som kan öppnas. Och hur den ena av klaffarna var lite böjd, vilket gör att det inte kan bli tätt. Det gör att det blodet ibland läcker bakåt, och hjärtat måste slå ett extra slag för att få fram det blodet igen. Han sa att det inte är något som måste opereras, om det inte skulle bli värre. Han sa även att det inte är något som kommer att påverka mitt liv. Att jag ska leva som vanligt och inte oroa mig. Om det någon gång skulle bli värre så finns stor erfarenhet inom området och ingreppet är inte "så svårt". Jag frågade om det var vanligt att ha så här. Då sa han "Nej, inte i din ålder". Jag uppskattade ändå tiden och att han förklarade lugnt. Han är en typisk läkare, som är saklig och inte försöker blanda in känslor. MEN ändå inte kall. Jag uppfattar honom som otroligt kunnig och erfaren och jag litar fullt på honom. Han kunde ändå läsa situationen och se hur nervös jag var och hur viktigt det var att han var ärlig, saklig men ändå lugnande.

Jag hade blivit galen om det var den utländska läkaren (nej, jag är inte rasist) som skulle förklara detta för mig. Jag tycker att han saknade empati och jag litar inte på honom.

Nu har jag en tid hos dr B. Jag hoppas av hela mitt (trasiga?) hjärta att det är han som gör ultraljudet den här gången. Och ännu mer hoppas jag att han ska säga att det inte blivit värre.

Oj, vad långt det blev, tror ingen orkar läsa. Men tack om du gjorde det.
Man känner sig ju liksom bättre efter att ha vräkt ur sig.

Stooort grattis till Anna och Patrik som fått en jättesöt liten flicka.
Storasyster Siri blir nog mycket nöjd med att det blev just en flicka, i och med att allt annat var uteslutet för henne.. Jag har en bild i mobilen som Anna skickat. Men annars får vänta på min tur att träffa henne för det är besöksförbud på BB. Enligt mamma är hon underbar och söt. Och mamma kan väl inte vara partisk?
Hon har inget namn än. De har för många namn att välja mellan kanske..



Då är det bara att vänta och se när Karins flicka tittar fram. Beräknad 12 december, men i och med att det är fjärde barnet kaaaanske det kan bli tidigare.. Jag drömde ju iofs att jag var hemma med pojkarna hos dem på julafton, för Karin och Patric var på BB... Man vet aldrig.

Längtar så efter att få träffa den lilla. Jag skulle så gärna vilja prata med Anna också. Men jag förstår mycket väl att hon behöver vila nu. Hon hade ju inte sovit på flera dygn pga värkar och sen själva förlossningen på det sen.

Personalen på BB tycker att det är så skönt med besöksförbudet, så de funderar på att göra det permanent. Jag kan hålla med. Varför skulle det egentligen vara så viktigt att få se bebisen just de första tre dagarna i dess liv? Vänta en dag till och hälsa på hemma.. (Skriver hon som inget hellre vill än att åka dit just nu)

Idag är det ju den 25:e och då droppar lönen in på kontot.
Och för första gången sen i maj får jag en full lön. Gött.

Så nu ska det shoppas.. :) Eller så kan man ju välj att försöka lägga undan lite.
Jag ska göra en bröllopstårta på nyårsafton, så jag tänkte köpa allt som behövs till den nu. Ca 100 gäster, så det blir ju en del tårtor. Fast de sakerna kommer jag ju inte att behöva ta av lönen till. Jag har ett sepciellt konto(läs burk i skåpet) med mina tårtpengar.

Det är så konstigt ändå. När man bara får a-kassa, så klarar man sig på det. Men när man får full lön igen, så kan det hända att hela den är slut innan nästa kommer. Man ställer om sig så fort. Tänk om jag kunde snåla så mycket som man fick göra med a-kassa. Då skulle jag ha massa pengar kvar i slutet på månaden..

Idag är det en månad kvar till julafton!
Jag tycker nog att tiden innan är nästan ännu mysigare. När man bygger upp lite förväntningar och går och räknar ner. Och allt som ska bakas och pyntas.. Mmmm.



Är bara rädd att få influensan. Och att det skulle förstöra hela julen. För jag skulle garanterat kunna få det den 23e dec och sen bli av med den lagom till ledigheten är slut, om man överlever öht. Jag kommer förhoppningsvis få vaccin på tisdag. En på jobbet har halva släkten sjuk. Jag börjar verkligen känna mig paranoid och hypokondrisk. "har jag inte lite feber nu.."

Annars är det lugnt. Anna har inte fått barn än. Börjar bli dags nu tycker jag.

Man blir ju tokig.
Speciellt allt vad gäller hästarna.
Man går i lera till knäna när man ska gå in eller ut ur hagen och det gör ju de också. De står i skiten hela dagarna.
Man gör inget annat än torkar täcken. Hänga upp blöta, ta fram torra. Nästa dag samma. Och försöka hålla dem rena är inte kul, speciellt inte när man har en rullgris.

Kan det inte frysa på snart?

Men jag är så tacksam för att vi fick en så fin lördag. Jag hann med att vara ute och gå i solen. Sen hämtade jag granris till verandan. Ljusslingan fick komma upp en vecka för tidigt, för jag ville ha lite mysigt i allt trist regn. Stakar och stjärnor och julgardiner får vänta tills på lördag.

Idag fyller Samuel år. :) Han fick frukost på sängen imorse. Och paket. En FBK-mugg, godis och presentkort på massage. Ikväll ska han få resten.. Får väl se om min syster Anna ringer från BB idag. Misstänkte redan från början att bebisen skulle titta fram på Samuels fördelsedag. Får se.

Idag ska jag försöka komma härifrån lite tidigare så att jag hinner baka lite kladdkakor och sånt.. Vi ska ha lite kalas idag med. Mamma, Pappa, Kerstin, Johan, Mats, Karin och Vilmer var och firade igår. Idag blir det Samuels mamma och syskon.

Imorgon är det en vecka kvar till första december. Och då hade jag tänkt skriva ett riktigt spännande inlägg.
Men sen tänkte jag att jag lika gärna kan göra det på måndag nästa vecka. En dag hit eller dit..

På nyheterna sa de att SD skulle blivit vågmästare i riksdagen om det var val idag. Och att deras ökade popularitet beror på all uppmärksamhet i media nyligen. Och därmed underförstått att det var dumt av aftonbladet att publicera deras debattartikel för ett par veckor sen.

Jag menar att man inte kan skylla på media för att de får fler röster.. Jag skulle tro att de flesta som kommer att rösta på SD gör det för att de är så missnöjda med de andra alternativen. De vill markera att alla andra alternativ är skit, men förstår inte att det kan bli fel att markera på det sättet.
Sen kan man ju undra om allt som händer i invandrartäta förorter tex rosengård påverkar. Det blir ju värre och värre och de som vill stoppa det får såklart röster. Samma sak med den ekonomiska krisen, SD menar ju att Sverige inte kan ta in mer invndrare, för vi har ju inte ens jobb till alla svenskar. Hur lockande låter inte det i de arbetslösas öron? Det är ju DE sakerna som gör att de får fler röster, inte att man väljer att publicera deras artikel. Jag tycker det var rätt av aftonbladet att publicera den, för jag tycker att alla ska få göra sina röster hörda. Man behöver ju inte hålla med.

Och om de andra partierna blir sura för att SD får medieuppmärksamhet, gör nåt själva då! Visa vad ni har att kontra med. Visa vad ni står för och varför man ska rösta på er..

Jag har efter några veckors framflyttning med dåliga ursäkter bokat en läkartid.
Jag ska ju kolla upp mitt hjärta en gång om året och det var i nov-dec som jag var där.

När jag sökte den vården gjorde jag det genom en (jättebra) försäkrning som Structor har för sina anställda. Det gick snabbt och smidigt att få tid och det var ju inget köande alls egentligen. Det var hos Capio läkargruppen. privat vård som säkert är dyr. Men jag betalade inte en krona.

Nu har jag varit så rädd att jag inte ska kunna gå till samma läkare för att jag inte har råd. Och för att behöva krångla med att få en remiss till den offentliga vården och vänta och förklara problemen igen. Dessutom vill jag ju helst att samma läkare ska jämföra bilderna, så att han kan se en skillnad.

Nu har jag samma försäkring igen på mitt nya structor-jobb, men var rädd att det skulle bli en ny försäkrning och att detta skulle räknas som en befintlig skada som inte försäkrningen täcker. Men nu verkar det ha löst sig, för min "förra" försäkrning betalar den här "skadan" fram till 2013. 

Så nu har jag beställt en tid hos Dr Bertil Borgencrantz på Capio, hjärtspecialist. Och försäkrningen betalar. Nu är det enda jag behöver oroa mig för är vad undersökningen visar. Vet inte än vilket datum det blir.

Jag älskar Ullared som visas på kanal 5. Det är underhållning på hög nivå.
Jag älskar även att vara på GeKås. Och jag står för det också. Och jag blir riktigt förbannad på alla som snackar en massa skit om Gekås. Eller, de snackar skit om att handla "på ullared". Ullared är orten era idioter! Måste bara avreagera mig lite.

"Det finns bara skit där"
Eh. Nej det finns massa bra kvalitetssaker och en viss del skitsaker. Det gäller ju att kunna sålla lite. Det finns ju märkesgrejer där också, tex massa grejer från Sagaform, till betydligt bättre priser. Köpte 4 whiskeyglas, jättefina, för 80 kronor. INte billigt för att vara Gekås, men betydligt billigARE än i vanliga affärer. För EXAKT samma vara. Mats hittade nån datamus för 199 kr som kostar 699 på expert. EXAKT samma. Och även om saker inte har känt märke kan de vara bra ändå.

"Man kan köpa samma saker på Rusta och ÖB"
NEJ. Vadå, jag skulle aldrig köpa kläder till mig själv på ÖB! Tvål och sånt, visst. Men annars, nej.

"Man kan inte köpa deras hästtäcken"
Jaha. Ok. Jag vet ju bara att mina hässtäcken och hästsaker är bra. Återigen; kolla på sakerna innan man lägger dem i vagnen. Och mitt Bucas-täcke är bra mycket sämre än liknande från Gekås. 

"Helt sjuuukt att köa för att få komma in, köa i provhytter, och sen i kassan."
Jag har (peppar,peppar) aldrig på alla turer till ullared stått i nån annan kö än den i kassan. Och då max en kvart.

Jag är helt övertygad om att de som säger att alla som åker till Ullared är white trash bara är avundsjuka. För att vi kan ha kul och shoppa billigt utan att skämmas. Och för att de blir så sura när de inser att vi kan köpa exakt samma saker som dem för mindre pengar.

Istället för en trevlig helg hade jag en helg där jag mådde skit.
Natten till lördagen började jag få ont i huvudet. Var uppe mitt i natten och kräktes. Kräktes blod för första gången i mitt liv. Grinade.

Vaknade på lördagen och insåg att Samuel också var dålig och kräktes. Han hade varit ute dagen innan, men han hade inte drucklit alls mycket och kände sig aldrig påverkad. Han brukar aldrig bli dålig. Han hade också jätteont i huvudet.

Jag kräktes också. Sen hade jag så ont i huvudet att jag höll på att dö. Kunde ju inte ta alvedon när magen kråpnglade så. Torbjörn var så snäll och åkte och köpte cola, blåbärssoppa och alvedon suppar. Kunde inte tacka honom nog. Nån som också ska tackas är Emelia som tog hand om lilla pållen.

Så vi låg helt utslagna i sängen till klockan 14. En kvart senare var Karin och barnen på plats för att leta tomte. Jag följde med dit och höll god min. Mådde bättre en liten stund. Sen efteråt fick vi skippa fikat, för då var det dags att börja kräkas igen.

Samuel mådde bättre. Vid sjutiden lyckades jag få i mig några varma mackor. Och här snackar vi rostisar med smör och ost, absolut inte minsta brunt på dem och skära bort kanterna. Efter det mådde jag bättre. Vi kollade på dansbandskampen.

På söndagen mådde vi som vanligt igen, men jag känner mig ändå snuvad på en ledig dag. Jag vet att jag klagar så mycket här nu, men jag vill av nån anledning ändå komma ihåg alla såna här tråkiga saker också. Då vet man när man mår bra sen.

Usch vad jag är trött!
Jag sitter på jobbet och känner hur huvudet är tungt som en sten.
När jag lägger mig på kvällen tar det aldrig mer än fem minuter att somna. Fråga Samuel om ni inte tror mig.
Och på morgonen hör jag inte klockan. Samuel får väcka mig.

I natt drömde jag till och med att jag sov med huvudet mot skrivbordet på jobbet.

Det ska bli skönt med helg nu. Börjar längta hem.
Det kommer bli en lugn helg med mycket sovande. :)

Imorgon ska va ha vår lilla mossplockning. En tradition där vi går och plockar vitmossa med alla barn. Och sen dyker helt plötsligt tomten upp i skogen. Och barnen får se honom på håll och vinka till honom. De brukar bli otroligt uppspelta och det är så kul. Så får man mossan fixad till julpyntet också. Sen efteråt är det fika hos Samuela mamma. Julmust, lussebullar och pepparkakor mm. Vet inte hur länge de haft den traditionen, men jag vet att Samuel fick vinka där när han var liten. Milo brukar alltid bli väldigt orolig när tomten inte följer med hem. Av nån anledning verkar han ha träffat tomten för...

Skulle ju komma igång här, men det har ju blivit rätt dåligt med det.
Har ju börjat jobba. Har avklarat snart tre veckor. Det går bra och jag trivs.

Det som känns tråkigt är att jag var så van vid att vara hemma jämt. Man kunde gå en timme varje dag med Milo och hinna pyssla med Blüthner osv. Sen städa och hålla fint utan att det var jobbigt. Laga mat i lugn och ro. Se till att man hade allt man behövde ha hemma. Titta på tv och göra roliga saker. Umgås med folk!

Nu är det mera, vakna, åka, jobba, åka, äta, sova. Går och lägger mig nio och nu har vi haft så mycket att jag behövt jobba över. Kommer ofta hem halv sju. 2.5 timme fritid. Det är inte utan att man blir lite less. Speciellt när det är så mörkt ute att alla uteaktiviteter väljs bort.

Men men. Jag ska egentligen inte klaga. Nu slipper jag ju oroa mig för räkningarna. Och jag slipper AF. Det finns ju helger. Och sen är det ju en begränsad tid jag ska vara här. Det är mer synd om dem som inte har jobb. Och jag skulle verkligen inte vilja vara arbetslös igen.

Jag försöker lösa mitt dåliga samvete gentemot Blüthner med att leta medryttare. Men vem vill rida hos mig liksom. Jag bor mitt ute i skogen utan bussförbindelser. Jag har inget ridhus, inte ens bana. Då spelar det ingen roll att det är gratis och att det är en jättesnäll häst. Men men. Jag får hoppas att det finns nån.
Om nån känner nån; HÖR AV DIG.