Den här dagen
Jag borde ha sett fram emot den här dagen. Sista dagen innan semester. Och så ska vi till saxin kl 14. Vilket innebär att jag kommer sluta tidigare och äta lunch med Jonathan och Samuel innan lillskrutten ska bli fotad. Jättemysigt och skönt. Och veta att man får vara hemma och ta det lugnt ett tag.
Men. Det överskuggas "en aning" av att pappa ska till onkologen i Örebro och få reda på allt. Vi vet ju inte riktigt vad detta allt är. Hur mycket tumörer som finns. Var de finns. Han har ju cancer spritt i hela magen med utgångpunkt från bukhålan bakom urinblåsan. En(?) tumör trycker på ryggraden där någonstans. Och sen vet vi om att han har en till tumör vid bröstbenet och att den ska de stråla. (Jo det är klart att det hade spridit sig till skelettet också den förbannade jävla skiten)Men mer vet vi inte.
Jag vill inte veta mer. Jag vill gömma mig och stänga av telefonen. Jag ska stänga av tel fram till efter Saxin. Vill inte sitta där och grina.
Jag tror att mitt sätt att hantera den här dagen kommer bli att räkna alla som klagar på regnet. Om hur mycket regnet kommer förstöra deras helg. Om hur folk hatar regn. Sen ska jag sätta det i proportion till det jag hatar och hur det kommer påverka min helg. Jag kommer med andra ord vara grinig på 35 % av mina vänner på facebook och säkert 75 % av alla i fikarummet för att de har förmånen att få hata något så obetydligt.
Men. Det överskuggas "en aning" av att pappa ska till onkologen i Örebro och få reda på allt. Vi vet ju inte riktigt vad detta allt är. Hur mycket tumörer som finns. Var de finns. Han har ju cancer spritt i hela magen med utgångpunkt från bukhålan bakom urinblåsan. En(?) tumör trycker på ryggraden där någonstans. Och sen vet vi om att han har en till tumör vid bröstbenet och att den ska de stråla. (Jo det är klart att det hade spridit sig till skelettet också den förbannade jävla skiten)Men mer vet vi inte.
Jag vill inte veta mer. Jag vill gömma mig och stänga av telefonen. Jag ska stänga av tel fram till efter Saxin. Vill inte sitta där och grina.
Jag tror att mitt sätt att hantera den här dagen kommer bli att räkna alla som klagar på regnet. Om hur mycket regnet kommer förstöra deras helg. Om hur folk hatar regn. Sen ska jag sätta det i proportion till det jag hatar och hur det kommer påverka min helg. Jag kommer med andra ord vara grinig på 35 % av mina vänner på facebook och säkert 75 % av alla i fikarummet för att de har förmånen att få hata något så obetydligt.
Korallbröllop
Mamma och pappa firade 35 år som gifta igår.
De bjöd hem oss barn på deras bröllopsmeny. För 35 år sedan satt de i min mormors stuga. Inget vatten. Bara en kokplatta. Menyn blev anpassad efter det. Sill och potatis, rostbiff, skinka, potatissallad. Fikon i konjak med grädde och jordgubbstårta. De satt ute hela kvällen utan tält. Som ett under hade de fint väder hela dagen.
Det var jättelyckat igår. Pappa hade fått sova hemma natten till söndagen och kände sig utvilad. Han har fått börja äta kortison som gjort honom piggare. De var en jättemysig kväll. Mamma och pappa fick dricka ur deras bröllopsglas. Anna hade plockat luktärter, som mamma hade i sin brudbukett. Pappa spelade låtar som han lyssnade på som ung. Jag ville ta del av deras meny, så jag vågade mig på att prova både sill och fikon i konjak för första gången.
Det var en väldigt speciell kväll som jag kommer minnas.
"Man ska inte räkna tiden som går, utan kyssarna man får" - Pappa
De bjöd hem oss barn på deras bröllopsmeny. För 35 år sedan satt de i min mormors stuga. Inget vatten. Bara en kokplatta. Menyn blev anpassad efter det. Sill och potatis, rostbiff, skinka, potatissallad. Fikon i konjak med grädde och jordgubbstårta. De satt ute hela kvällen utan tält. Som ett under hade de fint väder hela dagen.
Det var jättelyckat igår. Pappa hade fått sova hemma natten till söndagen och kände sig utvilad. Han har fått börja äta kortison som gjort honom piggare. De var en jättemysig kväll. Mamma och pappa fick dricka ur deras bröllopsglas. Anna hade plockat luktärter, som mamma hade i sin brudbukett. Pappa spelade låtar som han lyssnade på som ung. Jag ville ta del av deras meny, så jag vågade mig på att prova både sill och fikon i konjak för första gången.
Det var en väldigt speciell kväll som jag kommer minnas.
"Man ska inte räkna tiden som går, utan kyssarna man får" - Pappa
Klump i magen
Idag är klumpen väldigt kännbar. Så där så man känner ett tryck över bröstet och att det är tungt att andas.
Mamma och pappa planerar att sälja stugan. Det är den största materiella förlust jag kan föreställa mig. Jag säljer hellre mitt eget hus. Det finns ingen plats på jorden som jag känner lika mycket för. Alla barndomsminnen, känslan av frihet. För att inte tala om läget, som är ett på miljonen.
Vi måste försöka lösa det. Om vi kan överta mammas och pappas lån så kan det gå. Men om pappa vill sälja till marknadsvärde så kan vi inte göra något. Om det är pappas önskan att det ska bli sålt för att få pengar till att säkra mammas framtid, så ska inte jag gå emellan. Även om det tar mig hårt.
Usch, jag känner hur jag har gråten i halsen och brännande ögon nu. Måste bita ihop.
Mamma och pappa planerar att sälja stugan. Det är den största materiella förlust jag kan föreställa mig. Jag säljer hellre mitt eget hus. Det finns ingen plats på jorden som jag känner lika mycket för. Alla barndomsminnen, känslan av frihet. För att inte tala om läget, som är ett på miljonen.
Vi måste försöka lösa det. Om vi kan överta mammas och pappas lån så kan det gå. Men om pappa vill sälja till marknadsvärde så kan vi inte göra något. Om det är pappas önskan att det ska bli sålt för att få pengar till att säkra mammas framtid, så ska inte jag gå emellan. Även om det tar mig hårt.
Usch, jag känner hur jag har gråten i halsen och brännande ögon nu. Måste bita ihop.
När det inte blir som man tänkt sig.
När jag var liten var den värsta mardrömmen att mina föräldrar skulle skilja sig. Att man skulle flytta mellan mamma och pappa. Många vänner hade föräldrar som skilde sig. Men mina föräldrar höll ihop. Inte för våran skull, utan för deras egen. De älskar varandra fortfarande. Jag kan se hur kära de är i varandra, fast de varit gifta i 35 år nu i Juli. De har fått fem barn ihop. Hittills 8 barnbarn. Mamma refererar till pappa som sin stora kärlek. Även om pappa aldrig sagt det till mig så vet jag att han känner det samma.
Det var meningen att de skulle vara ihop. Det var meningen att den tiden skulle bli 20 år till. Pappa har slitit och jobbat i hela sitt liv. De hade sparat ihop pengar till sitt drömhus. Blir lurade. Får gå igenom en massa skit med huset. Pappa får cancer. Huset blir klart efter mycket om och men och sömnlösa nätter och mycket dyrare. Pappa blir bättre. De säger att han kommer bli bra. De bor i huset. Pappa får problem med tarmarna efter operationen. Han opereras igen för att kunna må som vanligt. Vaknar upp och får beskedet att cancern inte alls är borta utan tvärt om har spridit sig till hans tarmar. En spridning som inte går att bota, bara bromsa om han har tur.
Nu ska jag föreställa vuxen och vet om att mina föräldrar ska skiljas åt. Men inte för att de slutat älska varandra. Jag vet inte om det är en tröst eller inte att de älskar varandra så mycket. I nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Kan snälla någon se till att det är mer lust än nöd den tiden som återstår?
En sån här händelse visar verkligen vilka personer man har runt sig. Vilka vänner som vågar ta ett steg fram och vilka som istället backar och låtsas som om det regnar. Jag har så mycket stöd från Samuel och hans mamma och syskon, mina arbetskamrater, vänner och självklart mamma och mina syskon och deras familjer. Jag känner verkligen att jag har en mur runt mig om jag behöver. Och jag kommer att behöva det för att kunna finnas där för pappa och mamma och mina syskon. Tack igen till alla som hört av sig. Jag hoppas ni vet hur mkt ett sms kan värma.
Det var meningen att de skulle vara ihop. Det var meningen att den tiden skulle bli 20 år till. Pappa har slitit och jobbat i hela sitt liv. De hade sparat ihop pengar till sitt drömhus. Blir lurade. Får gå igenom en massa skit med huset. Pappa får cancer. Huset blir klart efter mycket om och men och sömnlösa nätter och mycket dyrare. Pappa blir bättre. De säger att han kommer bli bra. De bor i huset. Pappa får problem med tarmarna efter operationen. Han opereras igen för att kunna må som vanligt. Vaknar upp och får beskedet att cancern inte alls är borta utan tvärt om har spridit sig till hans tarmar. En spridning som inte går att bota, bara bromsa om han har tur.
Efter all skit pappa fått gå igenom, är det inte hans tur att ha tur nu? Kan någon se till att han svarar på cellgifterna? Kan någon försöka rätta till denna orättvisa? Kan någon inse att det var meningen att han och mamma skulle sitta på sin fina nya altan ihop i 20 år till? Det känns som om pappa ska få njuta av livets efterrätt nu. Är inte det mer rättvist?
Nu ska jag föreställa vuxen och vet om att mina föräldrar ska skiljas åt. Men inte för att de slutat älska varandra. Jag vet inte om det är en tröst eller inte att de älskar varandra så mycket. I nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Kan snälla någon se till att det är mer lust än nöd den tiden som återstår?
En sån här händelse visar verkligen vilka personer man har runt sig. Vilka vänner som vågar ta ett steg fram och vilka som istället backar och låtsas som om det regnar. Jag har så mycket stöd från Samuel och hans mamma och syskon, mina arbetskamrater, vänner och självklart mamma och mina syskon och deras familjer. Jag känner verkligen att jag har en mur runt mig om jag behöver. Och jag kommer att behöva det för att kunna finnas där för pappa och mamma och mina syskon. Tack igen till alla som hört av sig. Jag hoppas ni vet hur mkt ett sms kan värma.