Tankar om ingenting

Idag är klumpen väldigt kännbar. Så där så man känner ett tryck över bröstet och att det är tungt att andas.

Mamma och pappa planerar att sälja stugan. Det är den största materiella förlust jag kan föreställa mig. Jag säljer hellre mitt eget hus. Det finns ingen plats på jorden som jag känner lika mycket för. Alla barndomsminnen, känslan av frihet. För att inte tala om läget, som är ett på miljonen.

Vi måste försöka lösa det. Om vi kan överta mammas och pappas lån så kan det gå. Men om pappa vill sälja till marknadsvärde så kan vi inte göra något. Om det är pappas önskan att det ska bli sålt för att få pengar till att säkra mammas framtid, så ska inte jag gå emellan. Även om det tar mig hårt.

Usch, jag känner hur jag har gråten i halsen och brännande ögon nu. Måste bita ihop.