Fredag

Tack för alla snälla kommentarer på inlägget nedan. Det känns mycket bättre idag. Jag tog av plåstret förut och det ser ut att läka fint. Det är skönt också att Samuel inte är anklagande om såna här saker. Han vet att det lika gärna kunde hänt honom. Skulle nog inte kunna leva med en kille som var på annat sätt. 

På tal om Samuel. Vi firade 8-årsdag i måndags. Eller ja, firade och firade. Jag mötte honom i dörren när jag skulle till dansen och sen kom jag hem vid åtta och gick raka vägen ut till stallet. Sen slötittade vi på tv. Mer än så var det inte. Eller jo, jag hade bakat mockarutor och gjort en specialare till Samuel i form av ett hjärta med hjärtströssel på. 

Så ikväll har vi bokat bord på strandkanten. De har filébuffé ikväll. Ox-, fläsk- och laxfilé med delikatesspotatis, grätäng och goda tillbehör. Bra med buffé, då vet man att Samuel blir mätt. Haha. Jonathan får vara hos mormor och morfar. Jag hoppas det blir trevlig och gott. Jag har höga förväntningar. Recension kommer... 

Ha en trevlig fredagskväll!

Blodbad..

Dagen började med blod och slutade med blod.

I morse råkade Jonathan skalla mig på näsan så jag började blöda näsblod. Inte så kul start på dagen. Jag hade dessutom sovit otroligt dåligt. Jonathan också för den delen, i och med att det var anledningen till min sömnbrist.

Sen rullade dagen på och vi skulle bada jag och Jonathan, Samuel jobbar till 20 idag. Då lyckades lilla hjärtat få tag på min rakhyvel som låg på badkarskanten. Han tog med fingrarna på själva bladdelen. Jag fick panik och tog försiktigt ifrån honom den. (Impulsen är ju att slita i från honom, men jag han hejda den). Jag såg inget sår. Andades ut och klandrade mig själv. Sen såg jag blod på badkaret och att fingertoppen var söndertrasad. Fick inre panik.

Upp ur badet, blodet rann. Försökte se hur det såg ut och konstaterade att det "inte var så farligt". Alltså, det var inte ambulansläge. Hittade två plåster. Försökte torka bort blod, men det ena plåstret blev förstört av blod. Fick dit det andra dåligt, så det ramlade av. Panik. Till saken hö att Jonathan hatar att klippa naglarna. Han får panik när man håller hans hand på det sättet, så utgångsläget var ju rätt trist. 

Ringde svärmor och hon hade som tur var plåster. Insåg att jag skulle få på mig något så att jag inte öppnade naken när svärfar kom. Han kom på två röda, tur att ha dem som grannar. Vi lyckades fixa dit ett plåster. Och ett till ovanpå. Sen fick jag byta det när han åt välling för dem hade blodats ner. Blev lättad när jag såg att det slutat blöda och jag fick dit två nya plåster. 



Hans första skada. När han sov sen satt jag och grät för jag kände mig som den sämsta mamman i världen. Jag har skakat av mig det mesta nu. Olyckor händer och det kommer bara bli mer och mer av den varan. Det vet man ju. Men man vill inte se blod på sitt barn. Det spelar ingen roll om han verkade oberörd. Det var hemskt för jag tänkte på vad som kunde hänt. Och framförallt; vilken sorts mamma är man egentligen om man låter rakhyveln ligga framme så ens barn skadar sig.Det blev ju värre av att jag var själv. 

Nu laddar vi om för en bättre dag imorgon.

Önskemat...

Samuel fick bestämma mat idag. Jag lagar oftast mat så den är klar när han kommer hem.

Idag ville han ha potatisbullar. Men de fick inte vara som hans mammas. Hon hade tydligen gjort på mosrester.  Jag hade aldrig gjort potatisbullar, så jag googlade recept. Jag såg att man kan blanda mos med råriven potatis och sen steka. Jag stekte en i stekpannan, men insåg att det var tråkigt. Det bara fastande. Så stekte resten i ugnen. 

Sen skulle Samuel handla med sig lingonsylt hem, och då bad jag honom köpa med bacon också. Egentligen hade fläsk passat bättre, men det är så dyrt. (Snål). Nu glömde han att handla, men sprang upp till hans mamma och snodde lite sylt. 

Och betyget blev: "Jättegott, mycket godare än mammas!"

Kul att äta nåt annat nån gång.

Måste..

Wow, tredje inlägget på en dag.

Men jag måste sprida vidare det här. Jag tycker barnkläder är väldigt intressant och det här slår liksom huvudet på spiken. 

http://ladydahmer.se/2011/january/sa-en-tjej-som-ar-116-cm-ar-kortare-an-en-kil.html

Lady Dahmer (En av mina favorit-bloggerskor) uppmärksammar detta blogginlägg som skapat debatt de senaste dagarna. Lindex försvarar sig (skitdåligt) på svenska dagbladets hemsida. 

Hoppas det här får fler föräldrar att tänka till lite.

Truly Madly Deeply.

Har inte direkt haft en bättre dag än jag brukar ha. Det är alltid bra att vara hemma. Men just idag hann jag med en massa saker i god tid. Gick iofs upp kl 07 också. 

Med detta i bakhuvudet gick jag in för att lägga Jonathan för em-luren. Han fick ligga på mig och somna. Jag låg på rygg, vilket gör ONT. Men jag låg så ändå och snosade på honom. Jag tänkte på hur mycket han betyder för mig. Och jag tänkte att en dag vill han inte somna så här. Jag får njuta av det medan han vill det. Och då kom den gamla textraden "I wanna lay like this forever, until the sky falls down on me" upp i huvudet. Det stämde så bra. 

Min lilla skruttbebis som blir så stor så fort. Nu kryper han bara på riktigt. Han har slutat med att hasa på magen helt. Reser sig mot saker. Skrattar med tillgjort skratt. Äter som en häst. Pussas. Pekar på saker. Pratar med djuren.

Män är svin...

MEN, det är kvinnor också!

Det är förmodligen vanligare att en tjej får stryk av sin pojkvän än tvärtom. Men det händer ju faktiskt att kvinnor misshandlar män. Varför tas inte män som misshandlats av kvinnor på samma allvar som kvinnor som misshandlats av män? Dem ska man istället skratta åt och skoja bort det hela. "Rår du inte på en tjej ens?" "Är du en chicken?" osv.

Det kan faktiskt ju hända att tjejer är både större och starkare än killar

Ponera att jag sa till dig att Samuel slagit mig. Vilket liv det skulle bli. Och om Samuel istället skulle säga att jag tagit stryptag på, slagit, hotat, rivit honom. Skulle du ta honom på samma allvar? Förmodligen skulle det inte ligga lika stort allvar i det. Jag tänker tyvärr också lite så, men har kommit på mig själv. 






Otacksam?

Köpte en rundbal halm, skitstor och tung. Samuel fraktade hem den, städade skjulet och sen rullade vi in den där. Lite slit med andra ord. (Framför allt för Samuel) Sen bäddade jag med det i Blüthners box. Har torvbädden kvar under. Mycket ljusare och såg så mjukt och skönt ut. Tänkte att nu blir pållen min glad när han får komma in sen.

Men jag glömde den lilla detaljen att jag inte har en häst, utan ett stooneface. Han rörde inte en min när han kom in i sin nya box. Bara gick till krubban och åt, som vanligt. Sen när maten där i var slut så tog han nån tugga av halmen och sen återgick han till sitt hö. Kul. Här anstränger man sig, och får inte ens ett höjt ögonbryn till respons. Men är det så vi ska ha det, så visst. FINE BY ME.

Ska bli spännande att se hur halm är att mocka i. Det är ju det som får avgöra. Det är ju 50 ggr billigare än torv i bal, så vi får hoppas på det bästa...Man måste ju prova.
Här står han i sitt nya täcke på julafton. Nytvättad grimma. Fått massa äpplen och gott. Och visst, han ser glad ut, men också som. Jaha, nu då?

Ny vecka igen.

Jag ska bädda rent med otroligt lena och sköna påslakan som vi fick av mamma och pappa i julklapp. Kommer vilja krypa ner på en gång. Snygga var de också.


Och så ska jag fixa mellis till Jonathan. Sen vill han nog sova och då passar jag på att vara supereffektiv med stallet och innestädning. Och fixa lunch. 

Ikväll blir det danspass igen! Kul att ha något att se fram emot med måndagar!

(Jag ska någon dag skriva mer om pappa osv, men jag orkar inte det nu.)

Solsidan!

I kväll börjar äntligen Solsidan igen. Som vi har längtat!
Det är det bästa på svensk tv på många år.

Och på tal om tv-program. Jag må vara åratal efter om detta, men jag har fastnat för desperate housewifes. Det är ju så bra! Jag började kolla på det när femman sände säsong 1-3 i repris i somras. Nu har de börjat igen och sänder 4:an. Det är perfekt för en dagledig. Det är så sjukt, massa intriger, mord, psykopater, utpressning i en härlig blandning med hembakta brownies.

Nu ska jag röja undan lite här hemma. Får passa på när lilleman sover och storeman inte är hemma. ;)Vi städade undan julen igår och det är lite gardiner kvar att byta. Sen är det ju det gamla vanliga med leksaker och disk och laga mat. Att vara husfru är ett 24/7 jobb. Jag börjar bli lite desperat. Haha.

Oönskade barn.

För nån vecka sen fick jag reda på Samuels mormor Ullas historia.
Hon var tydligen adopterad och fick inte reda på vilka hennes syskon och biologiska mamma var förrän hon var gammal.

Hennes biologiska mamma hade jobbat som "piga" åt en familj i stockholm. Hon blev gravid med ett barn men det var okänt vem pappan var, det finns misstankar om att det var mannen i familjen hon jobbade åt. Det var ju en skandal att hon som ogift skulle få barn med en gift man. Barnet föddes och fick namnet Ulla. Mamman lämnade bort barnet till en Änglamakerska. Jag hade inte hört talas om dem förr, men det ger mig verkligen rysningar. http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84nglamakerska Hur kan man överge sitt barn? Hur kan man döda barn?

Ulla hade tur och Änglamakerskan kunde hitta en fosterfamilj åt henne, i stället för att låta henne dö. Fosterfamiljen bosatte sig här ute i trakten. Sen träffade hon Samuels morfar. Hon fick reda på att hon hade syskon, men jag vet inte så mycket mer om det. Det känns så overkligt att barn hade det så illa för "inte så länge sen". Det blir så greppbart när det är någons mormor som varit med om det.

Det är så mycket med oönskade barn förr som är jobbigt att ta in. Hur kvinnan skulle skämmas. Så många som dött under olagliga (och ovetenskapliga) aborter. Barnhemsbarn. Präster som säger att de syndat och hotar med helvetet. Fosterhemsbarn som misshandlades.

Det värsta av allt är att allt det finns kvar idag med. I andra delar av världen och även i Sverige. Religiösa skitidioter som vill förbjuda kondom. Och abort är inte att tala om. För att man ska skydda livet, för livet är heligt. Men vilket liv blir det för ett oönskat barn?

Om det är något som verkligen påverkat mig sen jag blev mamma, så är det blicken från ett nyfött barn. Jag grinar bara jag tänker på vilken känslostorm som kom över mig när Jonathan första gången såg mig i ögonen på BB. Man ser vilken hjälplös varelse man håller i och hur mycket denne är beroende av att man ska ta hand om den. Man måste nog varit med om det själv för att förstå. Från första stund är man beredd att försvara barnet med näbbar och klor. Jag har svårt att hitta ord, men på nåt sätt så ser man att en bebis är genomgod och inte kan försvara sig. Man ser i ögonen " Ta hand om mig. Snälla." Kerstin sa att nyfödda har förhållandevis stora ögon och söker ögonkontakt just för att söka denna empati.

När jag då tänker på de oskyldiga nyfödda barn som tittar upp med stora ögon för att vädja om empati och omvårdnad och inte får det så blir jag helt förstörd. Hur kan man göra ett barn illa?