Personliga saker



Såna här fina saker kan man få av blivande faster..  Sakerna är inte suddiga i verkligeheten, men bilden gör dem inte rättvisa. Vi har två st solskydd som är likadana. Solskydd fick vi i julklapp och nu haklapparna av ingen anledning alls.

Man kan göra massa kul saker med sina bilder. Och jag framkallar inte ens mina. Jag får skärpa mig. Mycket roligare att ha bilder i handen än på datorn.

Jag tror de är gjorda på fujifilm.

Milo 4 år!

Idag fyller lillskrutten 4 år!
Han fick skinka och grädde i sängen och sen ska han få ett paket med grisöron när vi kommer hem. Igår åt vi pannkissar och det finns några kvar tills ikväll.. Man måste ju fira lite.

Lilla valpen vad stor du blivit nu!


Milo sover i knepiga ställningar ibland..


Sen en nyare bil när vi är på sparktur. Det är ju så kul att springa som en tok!

Vecka 31+0

Från Growingpeople:
"Benen känns tunga och trötta, räkna med att behöva vila oftare."

Ja, det vore skönt. Vart ska jag lägga mig och vila? Golvet? Konferensrumsbordet? Toaletten?

"All erfarenhet talar för att det för de flesta gravida kvinnor är värdefullt med lite ro och vila i slutet av graviditeten. Planera därför i god tid för en paus innan barnet kommer.Det finns möjligheter även för dig som inte kan få havandeskapspenning: Man kan ta ut föräldrapenning redan två månader före beräknad förlossning."


Jag tycker att alla gravida ska få rätt att gå hem 4 veckor innan beräknad födsel med nån slags gravidpenning. Även om man inte är sjuk eller har besvär. Även om man "bara sitter på kontor". Man ska väl inte behöva ta av föräldrapenningen för att man vill hem och landa och ladda mentalt för att bli förälder? Och när man sen får sitt andra och tredje barn så ska man ha rätt till dagisplatsen under den tiden om man vill. Så att man verkligen kan vila.

Hade män varit gravida hade det inte varit tal om att jobba tiden ut. Då hade man respekterat deras tillstånd och låtit dem vila. Helt säkert. Det är inte lätt att leva som kvinna i ett samhälle uppbyggt av män, för män.  


Att leva i ovisshet..

Jag tycker att det är så skönt att vi inte vet om det är en pojke eller flicka i magen. Det känns så himla spännande! Nog för att det egentligen är helt oviktigt vad det blir, men man vill ju ändå veta. Jag tycker folk får göra som de vill, men jag är glad att jag höll mig från att fråga på ultraljudet. "Det är ju den största överraskningen man kan få i livet" (citat Mamma)

En annan sak jag tänkt på är det här med KUB-test. Man gör tester som visar hur stor sannolikhet det är att barnet har någon kromosomskada. Får man resultat som visar på hög risk, så får man göra fostervatten- eller moderkaksprov. Där får man svar på om det finns ett kromosomfel. Men sen då? Då ska man alltså bestämma om man ska behålla barnet eller inte.

Nu när alla erbjuds att göra KUB-test tror jag att många gör det för att försäkra sig om att få låg risk. Och sen kunna andas ut. Jag tror inte många tänker på vad de egentligen gör; nämligen kollar om barnet ska finnas kvar eller tas bort. Jag tror många inte tänker på vad höga siffror skulle innebära. Nämligen att de måste ta ett jättesvårt beslut om deras barn i magen.

Jag visste att jag skulle må dåligt av att sättas i den siuationen, så jag gjorde inget KUB-test. Även här tycker jag att det är upp till var och en, men jag tycker man ska ta sig en funderare om man klarar att ta ett så svårt beslut innan man gör KUB-testet. Dessutom tänkte jag att om något är allvarlig fel med barnet, som allvarliga hjärn-eller hjärtfel, så ser de det på det vanliga ultraljudet. Och då är det en helt annan fråga.

Det är klart att jag mest av allt önskar mig ett barn som lever och som är friskt. Man tänker alltid "det där händer inte mig". Men varför skulle det inte kunna göra det? Om jag skulle få ett barn som inte är friskt, så skulle jag kunna älska det ändå. Jag skulle försvara det med näbbar och klor. Det skulle vara min skatt ändå. I början skulle jag säkert vara besviken och tycka att det var orättvist, och så tycker jag att man får känna.

Så att inte veta allt tycker jag är det bästa. Man har inte kontroll på allting ändå och Everything happens for a reason.



Magen V30



Tycker den ser större ut live.. Men jag är ändå inte så stor som jag trodde att jag skulle vara. Jag hade räknat med att se ut som ett hus när det bara var 10 veckor kvar. Visst, mycket kan hända på 10 v. Jag bär tydligen barnet djupt.

Underbar morgon!

Imorse när jag vaknade så var det varmt i huset! Och på golvet! Dessutom hade jag sovmorgon till 7, för jag skulle vara på vårdcentralen 8:30.

Vi är löjligt glada över denna värme. Vi duschade igår. Samuel stod jättelänge och fick första gradens brännskador. Jag tog en vanlig dusch. Sen imorse ringde Samuel hem för att kontrollera att jag var vaken och då påminde han mig om att tvätta av mig lite och att inte glömma bort bakom öronen. Bara för att det finns varmt vatten. Samuel sa att han skulle duscha varje dag det första han gör när han kommer innanför dörren.

Besöket på MVC gick bra. Allt såg bra ut och nu har mamma lite ny läsning i min journal. Det värsta var när jag kom till labbet och började ta av mig jackan. "Du kan behålla jackan på, du behöver bara ett stick i fingret idag". Jag blev helt kall inombords, men protesterade inte. Det gick bra, så nu kanske jag kan komma över den fobin.

Jag sitter just nu med arbetsbrist! Vi får inte underlag från letterna, så vi kan inte jobba. Och vårt nya projekt kommer inte igång förrän nästa vecka.. Lite omväxling mot att ha jobbat och slitit så hårt..

Fettis-dag

Idag är en dag för alla fetton. :)
Äh, jag har väl aldrig sett mig som ett fetto, bara något mer mullig än vad man "ska" vara.
Nu har jag en mage av annan anledning.



Hoppas vi får semla på jobbet sen.. Vi fick det en annan dag, så då kanske man kan hoppas på en idag med.. Annars får jag väl handla med mig hem sen. Hur äter jag en semla? Jo jag tar av locket och äter det först. Sen ger jag Milo hans lock och halva hans semla. Jag hinner ta ca två tuggor på min, sen har han slickat av grädden och tittar på mig med en blick som säger "Nu ska jag ha din semla istället, för din har grädde kvar" Jag säger: Nee du, ät din. Milo ger upp och äter på sin semla. Nu gäller det att jag hinner äta upp min innan han är klar med sin.. Bortskämda byracka.. ;)

Jag börjar sakta men säkert återhämta mig från min förkylning. Mår fortfarande ganska dåligt, men det är under kontroll...

Jag satt och led igår på jobbet för jag mådde så dåligt. Tyckte synd om mig själv. Tänkte på att jag inte ens skulle orka ta mig över tröskeln hemma. Och än mindre göra "allt annat" man ska göra om dagarna. Men då kom jag hem till ett nystädat hem, maten klar, hästarna på väg in för kvällen och allt var så skönt. Jag tog mig mat på en tallrik, gick in till soffan och kollade på OS och sen halv åtta hos mig. Sen fixade jag lite papper och sånt och sen in i sängen 20.19. Så underbart! Tack min älskade Samuel för att du är min.

Och idag, i detta nu, håller de på och kopplar in bergvärmen för fullt, så när jag kommer hem så ska det funka!



Men för helvete!

Hur svårt kan det vara att hålla sig hemma när man är/har varit magsjuk.
Hellre en dag för mycket än en dag för lite.

Jävla egofasoner!

Om jag blir smittad så vet jag inte vad jag gör. Brukar vanligtvis inte bry mig om magsjukor osv, men nu vill jag kunna behålla det jag äter.

Fy faan säger jag.

Helgplaner.

Ikväll kommer Samuels arbetskamrat hem till oss. Jag vill se Let's dance. Så jag får väl kolla i sängen kanske? Och hoppas att Milo väljer att vara där som sällskap.. ;)

Imorgon ska vi till Samuels mamma och äta mat; Tacos. Förutom det vet jag inte. Hoppas på bra väder så man kan vara ute lite. Gärna sol och ingen blåst. Inte för kallt heller. På kvällen ska vi äta "falsk smörgåstårta" och fira lite alla hjärtans dag..

På söndag blir det Karlstad och kurs igen.

Känns som lagom mycket planer. Man kan inte boka upp sig helt, men samtidigt kul att ha något att se fram emot under veckan. Skulle vilja gå på "Farsan" på bio också, men vi får se..

Åh vad jag vill hem nu. Ska sluta om en timme kanske. Sen handla lite på apoteket (spännande...) och Maxi. Kanske ska ta och köpa med lite blommor och vara lite romantisk. Undrar om Samuel vet att jag har namnsdag (Evelina) idag?

Profylaxen

Har ju inte hunnit skriva om kursen.
Det var hur som helst jättebra. Vi var båda positivt överraskade. Inget obegripligt flum, utan fakta framfört på ett ledigt sätt. Kursledaren heter Lycka, och kunde verkligen ge sig hän och bjuda på sig själv. Hon var helt otrolig och medryckande.

Det handlar ju mycket om vad som händer i kroppen om vi spänner oss och slutar andas. Och så övar man på att slappna av och på att andas. Hon sa bland annat att om man ska lyfta nåt riktigt tungt, så tar man i och håller andan för att spara luft. Men det funkar liksom inte på förlossningen. Så då måste man "träna sig på" att byta luft i krystningar och så vidare.

Sen hade vi andningsövningar där man lär sig parera andingen med hur ont det gör. Samuel skulle nypa mig jättehårt i låret och sen skulle vi se skillnaden om vi andas medvetet eller bara går på reflex och kanske till och med håller andan. Och det var skillnad.

En annan övning handlar om att slappna av i hela kroppen, utom tex en av armarna som är jättespänd. Och det är skitsvårt. Och det är ju för att visa hur svårt det är att vara avslappnad i resten av kroppen när den största och starkaste muskeln (livmodern) spänner sig för fullt.

Sen tycker jag att det var bra att få lite grundkunskaper om förlossningens förlopp. Hur det kan börja, vad som händer i kroppen, hur smärtan uppkommer, när man ska ringa in till BB osv. Nog för att jag känner att jag har koll, men jag vet inte hur mycket koll Samuel har. Så det kändes skönt för mig att veta att han vet. Jag tycker att även om det skulle visa sig att allt annat på kursen var skit, så kommer man ändå varandra närmre inför förlossningen. Innan har vi inte pratat så mycket, för vi visste liksom inte vad vi skulle prata om.

Till nästa gång ska vi prata mer om pappans roll och mer om mental träning. Vi fick lite läxa om mental träning. Tex skriva upp våra drömförlossningar och vilka orosmoln som finns.


Hur länge ska jag jobba?

Det är frågan.

Jag vill hem 4 veckor innan beräknade datumet.
Men så tar jag åt mig så av vad andra säger.. Som minsann var på jobbet när förlossningen startade! Och åkte direkt till BB. Och de hade minsann jobb med tunga lyft och massa farliga kemikalier. Ok, lite överdrivet men jag tror poängen kommer fram.

Jag har ett stillasittande jobb, men å andra sidan 9 mil enkel resväg till jobbet. Vilket gör att jag är hemma sent eftersom jag ofta måste jobba över.. Och jag är så himla trött. Om trötthet kunde räknas som en sjukdom så fick jag kanske bli sjukskriven, men så är det säkert inte.. Havandeskapspenning är ju utom frågan.

Jag ska fortsätta fundera lite. Sen kanske jag återkommer med nåt roligare.


Att vara missunnsam

Jag har så svårt att förstå varför en del människor inte kan unna någon annan någonting.  Om jag får reda på att nån jag känner köper ett hus, så blir jag glad för den personens skull. Inte sur för att mitt eget hus är fulare, äldre eller mindre. Som senast igår blev jag glad för Gerda och Mackan för deras nya fina bil. På riktigt.

Men en del kan verkligen inte låta bli och bli griniga och fälla konstiga kommentarer när nån annan ”lyckas”. Det behöver verkligen inte vara stora saker som att köpa hus eller så. Det kan vara skitsaker som att man har råd att betala för att få saker gjorda som man egentligen kan göra själv. Som alla som tycker illa om att man anlitar städhjälp. Nu gör inte jag det, men jag skulle gärna vilja och kunna. Men så fort man ens nämner det så hör man ”Vadå? Kan ni inte städa själva eller? Är ni för fina för sånt?” Det vet jag att Karin också har fått höra om deras städhjälp.

Eller varför man säger: ”Ska ni göra om badrummet? Det är väl att slänga pengar i sjön när det inte är vattenskadat eller nåt.. ”

”Varför ska ni ha bergvärme? Ni är unga och kan gott elda som man alltid gjort på landet.. Vill ni skryta om att ni har råd eller?”

”Varför betalar ni för att få skottat? Det kan ni väl göra själva, ni har ju en skyffel”

Och det här med att ha råd med saker verkar ju vara ganska fult. Vi är inte ens rika!(ekonomiskt, själsligt är vi ofattbart rika). Vi kanske bara råkar kunna med att ha en bra ekonomi. Jag är ekonomisk.  Och om vi vill köpa oss mera fritid, så får vi väl göra det! För det är ju det vi gör med bergvärmen.

Sen en annan sak, att vara avundsjuk är inte samma sak som att vara missunnsam.


Vecka 28

Tiden går. 12 veckor kvar. Klassiska gränsen där fostret räknas som ett barn, oavsett om det skulle födas dött. Sen att mitt foster har varit Barn för mig längre än så är en annan sak.
Hitills verkar losec mups vara bra och hjälpa mot min katarr.

Annars mår jag bra. Magen växer. Ska förhoppningsvis köpa ett par mamma-jeans i helgen. Lite trött på leggings. Men jag är ändå tacksam att det är ett så bra mode nu. Det finns ju massa fina tunikor man kan ha även med mage. Naveln börjar vilja puta utåt, men vågen visar inget än.

Jag frågade mamma om jag skulle hört något nu (två v senare) om mitt järnvärde var dåligt. Hon sa att jag skulle fått brev om det i så fall. Sen sa hon "Men ditt järvärde är väl bra? Det har jag för mig i alla fall" Haha, undrar om jag ska anmäla henne för att hon tjuvkikar i min journal på datorn... ;)

Höll på att köra på en älg igår. I snöyran. Men det var inte min tur igår heller. Det är ju så jag tänker. Alla ska dö när det är dags för dem. Det var inte min tur än. Och det är jag glad för.

Vi har så mycket snö hemma att man knappt tror sina ögon. Får ta bildbevis så man kommer ihåg hur illa man hade det. Traktorn startade igår i alla fall. Är den borta från gården när vi kommer hem ska vi fira. Däremot kunde inte borraren ta sig fram i kaoset igår, men de skulle göra nytt försök idag..

Underbart är kort?

Efter 6 veckor av att kunna leva normalt (5 om man räknar bort veckan jag var förkyld och kräktes hela tiden när jag hostade) så har illamåendet hittat tillbaka.

Började i helgen med att jag kände ett bekant illamående komma smygande på mornarna och på nätterna. Detta i kombination med halsbrännan var rätt tråkigt.

Och igår blev jag riktigt akut illamående efter kvällsmaten. Det började med lite lätt halsbränna, som blev värre när jag reste mig upp och sen vände sig magen helt och hållet ut och in. Vi skämtade och sa att "nej, men bebisen gillar väl inte lasagne helt enkelt.." För det var som om den skulle lagt sig med benen upp och bara tryckt mot magsäcken så hårt den kunde. Och sen somnade den väldigt omgående efter kräkandet.. Nöjd? Tror inte det var bebisen, men det är en rolig tanke.

Pratade med mamma nu och nämnde detta. Hon sa att det är en slags magkatarr man kan få som gravid. Och att jag skulle äta losec mot det. Det roliga är att jag bad Samuel köpa losec mups mot min halsbränna igår. Men jag har inte hunnit prova dem än. Och nu på lunchen när jag fick en liknande känsla som efter maten igår så kändes det trist att tabletterna ligger på köksbordet istället för i min väska.. Jag verkar dock ha klarat att hålla lunchen nere..

Jag hoppas verkligen att losecen hjälper. Men vad ska man göra annars? Gilla läget, gilla la la la läget..
Det finns värre saker att drabbas av. Jag har ju klarat att må illa i 15 veckor väldigt nyligen. (mellan v6-v21) Så då kan jag klara 12 veckor nu om det skulle vara så. Jag fick ju en liten paus i alla fall det är inte alla som ens får det ju.


Häststackare.. :)

Igår när hästarna stod inne och hade fått kvällsmat så höll Samuel på med hans pappas traktor utanför.
Traktorn stod i hagöppningen och ville inte starta. Den traktorn har för övrigt förstört hela helgen och det verkar som om den kommer fortsätta sno en massa tid och energi under veckan också. Synd att skiten skulle gå sönder just när Samuel hade lånat den. Orkar inte skriva mer om det.

I alla fall. Man såg traktorn från stalldörren som stod öppen.
Samuel höll på där ute med diverse ljud och maskiner. Han drog igång en kompressor. Blüthner tittar upp och sen åter till hans hö igen. Ingen big deal.

Men sen börjar Samuel svära och halvskrika med arg röst. (Typ; traktorjävel, jävla skit, helvete osv..) Och då tittar lilla gubben upp från höet och ut på Samuel. Och verkligen stirrar. Och öronen rakt fram. Vidöppna näsborrar. Hela kroppen är på helspänn. Han verkade ta åt sig av husses hårda ord och det såg ut som att han tänkte: "Shit, vad kan jag ha ställt till med nu när han är så arg..."

Stackars krake.

Samuel tog ut dem imorse och traktorn stod kvar i öpnningen, men Blüthner hade varit helcool. Han vågade kanske inte annat.. :) Som tur var gick det att stänga grinden i alla fall.