Tankar om ingenting

Älskade skruttvovve! Det var ju nyss jag skrev att du fyllde fyra. Nu behöver inte åren gå mer, för jag vill inte att du ska bli gammal. Du är den bästa hund man kan ha. Pålitlig, trofast, gosig och världens klokaste ögon. Du är den bästa "storebror" Jonathan kunnat få. Att se hur du är mot Jonathan är fantastiskt. Det väger upp alla gånger jag blir arg när du inte kommer på en gång, eller när du rymde i somras. Egentligen var jag mest rädd då. Att jag skulle älska dig så mycket kunde jag inte tro.

Skulle jag ha makt att bestämma allt i denna värld skulle jag göra så att du alltid fanns vid min sida. Det enda jag vet nu är att du finns, och kommer alltid finnas, i mitt hjärta.

Finn ett fel. Ledtråd: Desperate Housewife.

Jag måste skriva ett inlägg till om genus. Jag kan inte låta bli.
Det finns så många korkade människor så jag blir tokig. Det här blir långt.

Inlägget nedan hänvisar till en bojkott av butiker som har barnkläder uppdelat efter kön. Och det finns ett evenemang på facebook som man kan välja att delta i. Och det finns dem som väljer att inte delta, såklart. Alla måste ju inte tycka som jag. MEN shit vad folk blir arga på denna bojkott.

Jag har åsikter om vissa saker som jag inte ändrar. Kontroversiella saker som jag ändå står för, tex att jag är för vargjakt. Men där kan jag ändå ha en förståelse för de som inte tycker som jag. Jag kan se att vargen är ett djur som är likt våra hundar, att regeringen sköter sig dåligt och att vissa på "min" sida är skjutkåta idioter utan vett i huvudet.

Men när det kommer till barnkläder/genus/uppfostran/könsroller så kan jag inte se något argument till att inte tycka som jag.

Varför ska det vara två avdelningar för barn på klädaffären? En rosa och en blå. Barnen ska delas upp i två läger, gärna redan på bb. Det har gjorts undersökningar på att bebisar på bb blir bemötta olika av vårdpersonal om de har rosa alt blå kläder. En pojke som gråter blir tagen för arg och en flicka för ledsen och ynklig. Vetenskapligt bevisat.

Jag skriver det redan nu: Jag är inte radikal på nåt sätt och tycker inte att man ska klä pojkar i bara rosa jämt och flickor i blått. Och att det motsatta förbjöds. Jag personligen bryr mig inte om man har rosa kläder på sin flicka. Jag skulle också haft det på min dotter. Och Jonathan har mest blå kläder. (sen att jag aldrig köpt ett enda blått plagg är en annan sak).

"Det blir rörigt om affären inte är uppdelad" Vad kan vara rörigt om byxor är för sig och tröjor för sig. Ska man köpa ett par byxor går man helt enkelt till byxhörnan och väljer ett par i den färg och det material man vill. För mig är det rörigare nu när jag måste kolla på två ställen. 

"Men min dotter ääälskar ju rosa" och? Köp det då, jag är som sagt inte ute efter att utrota rosa och blå kläder. 

Varför bryr jag mig, det är ju BARA kläder.
Nej. Det är inte bara kläder. I och med pojk/flick-uppdelningen blir det tex tydligt att flickor inte behöver förstärkningar på jeansknän, ska ha mindre kläder i samma storlek (en flicka som är 116 cm lång är ju som bekant mindre än en pojke som är 116 cm lång), smalare byxor, figursydda jackor. Och följden av att flickkläder är trängre blir att de inte passar som de ska och flickor får alldeles för tidigt tänka på att de måste ha en fin figur. Flickor ska ha tajta kläder så att man kan se deras kropp, så att man kan göra ett objekt av dem.

Flickors kläder görs mindre för att de inte är lika busiga som pojkar, säger Lindex.
Det är alltså väldigt bestämt att pojkar busar, rör sig mycket medan flickorna tittar på. Pojkar få ta så mycket plats de vill. För boys will be boys. Det är nog en slump att många flickor fortsätter att titta på när pojkarna sen blir VD's. 

En annan sak som blir tydlig blev jag vansinnig på i somras. Jag skulle köpa en solhatt till Jonathan, men då fick jag välja mellan rosa mjuka hattar som det stod babygirl på eller en skitstel keps med nåt fjantigt tryck. För som ni vet består ju huden i nacken på pojkbebisar av UV-beständigt kevlar, så då behövs ju bara en keps. 

Så dels handlar det om att barnen blir bemötta olika beroende på deras kläder som visar "Hej jag är en söt prinsessa" eller "GRRRR jag är lika tuff som spiderman på tröjan".

Och dels handlar det om att kläderna sys så in i helvete korkat. 

Många som har pojkar säger att rosa var deras favoritfärg, tills de började skolan. För några veckor sen blev en sexårig pojke stucken med en bordskniv i nacken för att han hade rosa kläder. Sån intolerans skulle också försvinna/minska om alla barn hade alla färger på kläder. (Sen att mobbningen i grund och botten inte beror på kläder/glasögon/hårfärg, utan hierarki, är en annan sak)

Jag har kommit fram till att jag är väderstyrd. 

Onsdag: Kanonväder. Och jag blev inte ens på dåligt humör av att inte få gå ut och gå så långt som jag ville. Milo är nämligen sjuk och måste vila. Hela dagen flöt på och jag var effektiv och hann med en massa.

Torsdag: Snö hela dagen. Och vilken skitdag. Humöret i bott. Orkade inte ta tagi i nåt.

Idag: Trodde att det skulle slutat snöa, men nej. Vi får se var denna dag slutar.

Oj. Jonathan har varit lika länge i magen som utanför. Helt otroligt. 
Han har växt och kan så mycket. Han har börjat gå med sin gåvagn och går även längs soffan och ibland soffbordet. Han ska stå upp hela tiden. 

Och det är så roligt att se att han är en typisk liten pojke. Tänk vad mycket som är medfött. Han älskar tex att plocka ur kökredskap ur lådan, att öppna ugnen. Titta på när man lagar mat. Han gillar att vara med i köket helt enkelt. Han fick ett litet kit med barn-redskap från Ikea, så att han kan leka matlagning själv. Han gillar även andra typiska pojksaker, tex hjälpa till med tvätt, titta när man dammsuger, vattna blommor osv. 

Och mammas saker är ju så kul, tex smink. (och rakhyvlar uppenbarligen).

Men det som mest är pojkaktigt med honom är att han är så gosig. Han pussas gärna och säger mmmm när man kramas osv. Flickor ska ju vara så tuffa hela tiden, och gillar inte det där med mys. Han gillar även att bli tröstad, och det är ju också en sån sak som man inte gör på samma sätt med flickor, för de tål ju mer. 

Han pratar också med en väldigt ljus röst, spec när han pratar med djur. Och han gnäller och piper på ett riktigt pojkaktigt sätt när han blir ledsen om maten dröjer, om man inte tar upp honom osv. Så skulle kanske inte en tjej göra direkt. Tjejer blir ju mer arga och ryter ifrån liksom, inte det där pojkaktiga gnällandet..

Ja, visst är det märkligt att så mycket könstypiska drag kan vara medfödda.

Jag som blev så ledsen över förra veckans olycka. Och så blev det ännu värre.

Igår ramlade Jonathan nedför nästan hela källartrappan. Jag har ALLTID dörren dit stängd och LÅST för att det inte ska hända. Samuel gick ner och stängde inte bakom sig, för Jonathan var ju med mig. Jag gick ut i köket, fast jag visste att dörren var öppen, och så hörde jag bara duns-duns-duns-duns. Och det tog en mikrosekund och så skrek jag bara rakt ut samtidigt som jag började springa däråt. Samuel han fånga honom innan han slog i betonggolvet, tack och lov. 

Jonathan skrek på en gång och hade fått en bula och jack i pannan. Inte så det blödde, men ett sår ändå liksom. Han grät och jag skakade av adrenalin och försökte trösta. 

Nu gick det ju bra och han har säkert glömt det. Bulan syns inte så mycket idag, men man ser själva jacket. Det satte nog större spår i mig och Samuel. Jag vet att det kommer att hända fler såna här saker, men de första gångerna är nog värst. (Litar på Karin som har 4...) Det värsta var sekunderna innan jag fattade att han grät och därmed levde. 

Och som man klandra sig själv, men som mamma sa; Man är ju bara människa. Hade han snubblat på mattan hade man förbannat sig själv att man har mattor i sitt hus. Hade han halkat på golvet hade man klandrat sig själv som inte vikit upp hans byxor ordentligt osv. 

Jag inser i efterhand att jag hade tunnelseende när jag tog Jonathan i famnen. Jag kommer ihåg i detalj hur han var och såg ut. Men jag minns inte att milo gick runt oss så Samuel röt (för att han hade panik) till honom att gå undan, så han gick och gömde sig och kom fram med svansen mellan benen när det lugnat sig. Jag minns inte att Samuel pratade med mig. Jag minns bara att han sa "Vill du till mamma?". Läskigt i efterhand att man kan bli så "borta" i nyktert tillstånd. 

Usch och fy. Det var ingen bra dag. Idag har han varit på strålande humör. Vi har varit ute. Han har tittat på stora stora hästen och hjälpt mamma laga staket. Sen fick han vara med farmor och fastrar på em nära jag åkte på dansen. Nu ska jag gå och krypa ner.

Jag kom på att jag skulle recensera buffén vi åt. 

Jag tycker att den var en bra buffé. Man fick mat för pengarna (199kr/pers) Sen är ju strandkanten alltid så mysigt. Tända ljus och lite gammaldags atmosfär. 

Maten var: Oxfilè som var jättegod, fläskfilé som var god, laxsida som var god, ugnsstekta potatishalvor som var jättegoda, potatisgratäng som smakade som köpt i påse, pepparsås som var ok (jag gillar inte pepparsås), rödvinsås som var god. Sen fanns det annat som stekta tomater, rotfruktsblandning, potatissallad, grekisk sallad, minimajs, oliver, bönor, bröd, smör, dessertost, kex.

Så jag skulle ge buffén 4/5. Det som gör att det inte blir en femma är att man inte ska dela ut femmor till höger och vänster. ;)