Ännu värre..
Jag som blev så ledsen över förra veckans olycka. Och så blev det ännu värre.
Igår ramlade Jonathan nedför nästan hela källartrappan. Jag har ALLTID dörren dit stängd och LÅST för att det inte ska hända. Samuel gick ner och stängde inte bakom sig, för Jonathan var ju med mig. Jag gick ut i köket, fast jag visste att dörren var öppen, och så hörde jag bara duns-duns-duns-duns. Och det tog en mikrosekund och så skrek jag bara rakt ut samtidigt som jag började springa däråt. Samuel han fånga honom innan han slog i betonggolvet, tack och lov.
Jonathan skrek på en gång och hade fått en bula och jack i pannan. Inte så det blödde, men ett sår ändå liksom. Han grät och jag skakade av adrenalin och försökte trösta.
Nu gick det ju bra och han har säkert glömt det. Bulan syns inte så mycket idag, men man ser själva jacket. Det satte nog större spår i mig och Samuel. Jag vet att det kommer att hända fler såna här saker, men de första gångerna är nog värst. (Litar på Karin som har 4...) Det värsta var sekunderna innan jag fattade att han grät och därmed levde.
Och som man klandra sig själv, men som mamma sa; Man är ju bara människa. Hade han snubblat på mattan hade man förbannat sig själv att man har mattor i sitt hus. Hade han halkat på golvet hade man klandrat sig själv som inte vikit upp hans byxor ordentligt osv.
Jag inser i efterhand att jag hade tunnelseende när jag tog Jonathan i famnen. Jag kommer ihåg i detalj hur han var och såg ut. Men jag minns inte att milo gick runt oss så Samuel röt (för att han hade panik) till honom att gå undan, så han gick och gömde sig och kom fram med svansen mellan benen när det lugnat sig. Jag minns inte att Samuel pratade med mig. Jag minns bara att han sa "Vill du till mamma?". Läskigt i efterhand att man kan bli så "borta" i nyktert tillstånd.
Usch och fy. Det var ingen bra dag. Idag har han varit på strålande humör. Vi har varit ute. Han har tittat på stora stora hästen och hjälpt mamma laga staket. Sen fick han vara med farmor och fastrar på em nära jag åkte på dansen. Nu ska jag gå och krypa ner.
Igår ramlade Jonathan nedför nästan hela källartrappan. Jag har ALLTID dörren dit stängd och LÅST för att det inte ska hända. Samuel gick ner och stängde inte bakom sig, för Jonathan var ju med mig. Jag gick ut i köket, fast jag visste att dörren var öppen, och så hörde jag bara duns-duns-duns-duns. Och det tog en mikrosekund och så skrek jag bara rakt ut samtidigt som jag började springa däråt. Samuel han fånga honom innan han slog i betonggolvet, tack och lov.
Jonathan skrek på en gång och hade fått en bula och jack i pannan. Inte så det blödde, men ett sår ändå liksom. Han grät och jag skakade av adrenalin och försökte trösta.
Nu gick det ju bra och han har säkert glömt det. Bulan syns inte så mycket idag, men man ser själva jacket. Det satte nog större spår i mig och Samuel. Jag vet att det kommer att hända fler såna här saker, men de första gångerna är nog värst. (Litar på Karin som har 4...) Det värsta var sekunderna innan jag fattade att han grät och därmed levde.
Och som man klandra sig själv, men som mamma sa; Man är ju bara människa. Hade han snubblat på mattan hade man förbannat sig själv att man har mattor i sitt hus. Hade han halkat på golvet hade man klandrat sig själv som inte vikit upp hans byxor ordentligt osv.
Jag inser i efterhand att jag hade tunnelseende när jag tog Jonathan i famnen. Jag kommer ihåg i detalj hur han var och såg ut. Men jag minns inte att milo gick runt oss så Samuel röt (för att han hade panik) till honom att gå undan, så han gick och gömde sig och kom fram med svansen mellan benen när det lugnat sig. Jag minns inte att Samuel pratade med mig. Jag minns bara att han sa "Vill du till mamma?". Läskigt i efterhand att man kan bli så "borta" i nyktert tillstånd.
Usch och fy. Det var ingen bra dag. Idag har han varit på strålande humör. Vi har varit ute. Han har tittat på stora stora hästen och hjälpt mamma laga staket. Sen fick han vara med farmor och fastrar på em nära jag åkte på dansen. Nu ska jag gå och krypa ner.
Kommentarer
Postat av: Kerstin
Ja mamma berättade om olyckan igår, otäckt. Men som du har insett så är det sånt som händer, och det är omöjligt att skydda från allt. Skönt att han mår bra i alla fall! Men det är otäckt när de slår sig.
Trackback