Tankar om ingenting

Vill hitta på något kul, men vad?
Hade inte planerat att vara hemma ikväll öht. Så därför har vi inget kul planerat.

Vill ha grillfest med massa god mat. Och kanske gäster. De kan få tillaga allt. Haha.
Eller åka och titta på nån eld. Har inte gjort det på många år.

Vart är du lilla bebis?

Milo har varit dålig i magen och väldigt stressad och nedstämd på samma gång. Så fort han ätit har han blivit stressad och velat ut. Därför har jag ägnat dagen åt att försöka få honom må bättre. Lagat specialkost, googlat, kollat upp vad han fick för medicin sist osv. Och framförallt oroat mig, inte hunnit äta själv med alla konsekvenser det innebär.

Jag sa till mamma att jag inte tror att bebisen kan komma förrän Milo var bättre/bra igen. Hon sa att det ligger mycket i det och att hon inte skulle bli förvånad om det här förskjuter förlossningen. Hon hade många exempel på kvinnor som med tankekraft (medvetet eller omedvetet) skjutit upp förlossningen. Att värkar kan stanna av om mamman inte trivs med barnmorskan, för att sedan få fart när det är skitbyte. Slump eller inte, vad vet vi. Kroppen är smart och mycket märkligare än man tror.

Han fick några matskedar mat (överkokt ris med kokt kyckling) vid 13-tiden. Efter den måltiden har han varit lugn. Mats ska komma hit med en pasta från apoteket som ska återställa magbalansen. Han ska även ta med Milo på längre promenad än jag orkar med, så att magen rör sig lite. Tur att man har lillebror. Sen ska han få en liten portion till ikväll.

Jag ska försöka vila lite. Blev inte mycket sömn i natt.

Karins äldsta son Filip 10 år hade lite tankar om bebisen.
Han och Oliver pratade om någon på skolan som knappt kunde prata, förmodligen pga av någon utvecklingsstörning. Det framgick inte vad som var fel.

Och Filip frågade mig lite oroligt:
"Kunde doktorn som tittade på bebisen i magen (ultraljudet) se om den är frisk?"

Och jag visste inte vad jag skulle svara. Hon sa ju att det såg bra ut. Men det vet man ju inte ändå. Jag kunde ju inte svara att den var frisk bara för att det var det svaret Filip ville ha.

Så jag sa att "Hon sa att bebisen är så frisk att den kan klara av att leva, men sen kan den ju ha andra sjukdomar." Jag menade på att hjärta, hjärna och ryggmärg såg bra ut och att storleken stämde med vecka osv. Och att de klassade bebisen som levnadsduglig, men den behöver ju inte vara "frisk" för det. Den kan ju ha downs syndrom eller få syrebrist vid förlossningen och få sjukdomar av det eller vad som helst.

Och jag fortsatte: "Sen ser man inte alla sjukdomar på en gång, utan bebisen kan ju bli sjuk när den är större. Men vi hoppas på att bebisen kommer ut och i alla fall är så frisk att den lever, för det är ju viktigast"

Och Filip tittade allvarligt på mig och nickade och tänkte nog mycket.
Undrar om jag gav honom för mycket att tänka på?
De här tankarna är ju för stora för mig, som ska föreställa vuxen. Och han är bara ett barn.

Det blir så svårt när en så liten, men klok, människa funderar på exakt samma saker som jag själv. Fast på ett annat sätt.

Idag var jag kanske på det sista barnmorskebesöket med bebisen i mage. Hoppas. Har en tid på onsdag, men den vill jag inte ha.

Allt såg bra ut. Jag sa att jag trodde att bebisen fixerade sig i lördags och det sa hon att det kunde stämma, för nu var det ingen tvekan om att den var fixerad. Så den ligger startklar den lilla luringen.. ;)

Sen kom Karin med barnen vid 12 och åkte hem nyss. Vi åt mat som hon hade med och lagade. Lyxigt. Sen var vi ute och fika och barnen lekte.

Tror jag ska gå och vila mig en stund, det kan ju bli en lång natt. Man vet aldrig.

Kan det stämma? De senaste 4-5 veckorna har rusat iväg.

Det känns väldigt förvirrande. Spännande, roligt, läskigt, fantastiskt, skrämmande och framförallt väldigt overkligt. Det känns lika overkligt nu som det gjorde i vecka 5. Fast i vecka 5 kunde jag trösta mig med att det var oceaner av tid att hinna förstå och att vid vecka 36 skulle det vara solklart vad som komma skulle. Men det är ju inte det. Jag trodde man skulle fatta vid det här laget, men det gör man inte. I alla fall inte jag.

Jag trodde heller inte att jag skulle kunna leva så normalt som jag ändå gör. Jag tänkte mig att med en vecka kvar ligger man bara i soffan som en flodhäst och pekar på vad andra ska göra åt en. Nu gör jag det mesta som jag kunde innan. Men jag ber om hjälp med att bära saker och allting tar lite längre tid. Jag är även tröttare än vanligt och orkar därmed inte lika mycket saker på samma dag.

Jag drömmer mer än någonsin nu. Kanske har med hormoner att göra? Inatt har jag tex haft en stor fest i stugan med massa bekanta gäster. Jag har även hittat Milo död i trädgården och hållit honom i famnen och skrikit rakt ut i ren och skär sorg. Annars sover jag ganska bra. Jag vakar ett par gånger av att jag ligger dåligt. Och en kisspaus per natt brukar det bli.

Magen är inte så stor som jag trodde den skulle bli. Det är ju bara magen som växt. Ser man mig bakifrån så ser man nog ingen skillnad. Ingen vätska i kroppen, så ringen sitter fortfarande bra på fingret. Alla skor passar. Jag har ingen värk i benen på kvällarna. Jag känner av lite foglossning och ilningar ner i benen ibland. Och sen stötar ner mot underlivet av att bebisen trycker sig ner. Men det är inget att klaga på. Lite svårt att ta mig upp ibland om jag suttit på ett dåligt sätt lie för länge. Och just det, jag kan inte ligga på rygg heller för det gör så ont efteråt.

Har lite problem med illamående på kvällen. Det är som att kvällsmaten ligger kvar i magen alldeles för länge och när jag ligger ner känns det som att maten ska rinna upp genom halsen på mig när som helst. Då är det bara att sätta sig upp en stund.

Vad gäller hormonsvängningar tycker jag att det har varit lugnare än jag trodde. Har hänt en gång att jag grät utan att veta varför. Det hade varit mer spännande med lite humörändringar. Samma sak med cravings. Jag har inte haft något som jag varit sugen på. Har visserligen inte haft nån direkt matlust alls. Enda var en period för ca 5(?) veckor sen där jag drack ganska mkt mjölk, men då läste jag att det var under de veckorna bebisens skelett hårdnade och behövde kalcium.  Så det hade ju en förklaring. Det här kanske bevisar min teori om att graviditetscravings bara är påhitt?

Annars är allting klart inför ankomsten. Badrummet är klart så när som på att badkar saknas, men det måste man ju inte ha. Man kan ju duscha. Skötbord, vagn, spjälsäng, bebiskläder, babyskydd och bb-väska är fixat. Kameran är laddad och har ett tomt minneskort. Videokameran är laddad och med nyinköpt extra minne. Har till och med köpt en tidning att ha på BB, en Vi föräldrar med tema "Första året".

Nu är det liksom bara en liten detalj som fattas...

Vilket uppehåll!
Orsak var till en början att jag inte hade nåt att skriva om.
Jag hade så mkt att hinna med på jobbet. Sen kom jag hem och började mitt nya vila-liv. Och då kände jag att jag inte hade så mkt kul att skriva om.

Sen gick datorn sönder. Vi vet inte vad som hände, men de har lovat att vi ska få tillbaka den nu på fredag. Det tror jag när jag ser det.

Och även om jag kan låna dator så blir det inte att man sätter sig med bloggande då. Nu har vi fått låna en laptop av mamma och pappa. Jag har krånglat med den i över 1,5 timme, men nu går det. Man inser inte hur mycket man använder datorn förrän den är borta. Nu ska jag uppdatera mig lite med facebook och bloglovin. 59 nya inlägg på bloglovin, var rädd att det skulle vara ännu fler.. Men jag kommer inte att läsa allt..

Annars rullar det på. Skulle lägga upp en bild på min lilla mage, men det gick inte.
Bara nio dagar kvar nu.. :) Jag får återkomma med bilder om det går. Vågar inte utmana ödet att datorn hänger sig igen..