Tankar om ingenting

Karins äldsta son Filip 10 år hade lite tankar om bebisen.
Han och Oliver pratade om någon på skolan som knappt kunde prata, förmodligen pga av någon utvecklingsstörning. Det framgick inte vad som var fel.

Och Filip frågade mig lite oroligt:
"Kunde doktorn som tittade på bebisen i magen (ultraljudet) se om den är frisk?"

Och jag visste inte vad jag skulle svara. Hon sa ju att det såg bra ut. Men det vet man ju inte ändå. Jag kunde ju inte svara att den var frisk bara för att det var det svaret Filip ville ha.

Så jag sa att "Hon sa att bebisen är så frisk att den kan klara av att leva, men sen kan den ju ha andra sjukdomar." Jag menade på att hjärta, hjärna och ryggmärg såg bra ut och att storleken stämde med vecka osv. Och att de klassade bebisen som levnadsduglig, men den behöver ju inte vara "frisk" för det. Den kan ju ha downs syndrom eller få syrebrist vid förlossningen och få sjukdomar av det eller vad som helst.

Och jag fortsatte: "Sen ser man inte alla sjukdomar på en gång, utan bebisen kan ju bli sjuk när den är större. Men vi hoppas på att bebisen kommer ut och i alla fall är så frisk att den lever, för det är ju viktigast"

Och Filip tittade allvarligt på mig och nickade och tänkte nog mycket.
Undrar om jag gav honom för mycket att tänka på?
De här tankarna är ju för stora för mig, som ska föreställa vuxen. Och han är bara ett barn.

Det blir så svårt när en så liten, men klok, människa funderar på exakt samma saker som jag själv. Fast på ett annat sätt.