Tankar om ingenting

Världens finaste lilla Jonathan föddes i tisdags 11 maj 19.08.
Han vägde 3515 g och var 52 cm lång.

Hela familjen mår bra och kom hem från BB igår. Underbart att vara hemma.

Skulle egentligen ha tid att skriva mer för han sover ju ganska mkt, men datorn, facebook, boggar osv känns helt ointressant. Då sitter jag hellre och stirrar på Jonathan när han sover.

Det är så konstigt, kan inte förstå att han är vår. Kan inte förstå att han kom ut ur mig. Hur kom han ut? Hur kunde vi lyckas få något så fint? När han tittar in i ögonen på mig smälter hela jag och jag trodde aldrig att det skulle gå så fort att älska någon från djupet av sitt hjärta. Skulle något hända Jonathan skulle jag gå under.

Asch, nu börjar jag grina igen. Mycket sånt nu.
Men bara av den renaste lycka.

Mitt "motto" i livet är ju som bekant Everything happens for a reason.

Jag vet att allting har en anledning. Men man vet den inte förrän det är "för sent".

Om jag och en kompis får vänta några minuter extra på hennes beställning på McD, så blir vi irriterade och frågar oss varför. När vi senare sitter i bilen och kommer till en olycksplats, där någon krockat med en ko bara minuter innan så förstår jag varför.

Tillfälligheter och sammanträffanden, visst.
Men jag tror ändå att det är någonting som bestämmer om allting.
När saker och ting ska ske och vem som ska drabbas.

Jag är väldigt nyfiken på vad anledningen är till att bebisen inte kommer ut. Men det kommer jag inte veta än. Jag gissar att jag går över tiden för att jag skulle börja vänta och vänta istället för att vara nervös. Och att jag skulle börja se varje förvärk som positiv. Jag var inte redo den 29:e. Jag tycker ju själv att jag är mer än redo nu, men det kanske jag inte alls är?

Usch vad jag är virrig och konstig.

Var hos barnmorskan igår och fick en tid för bedömning på förlossningen nästa onsdag. Där ska de göra undersökningar på hur bebisen mår. Ser det bra ut får jag 2-3 dagar till på mig, sen blir jag igångsatt.

Jag trodde ärligt talat inte att det skulle vara så här hemskt att gå över tiden. Alla vänner-fans har väl sett hur Rachel blir galen av att gå över tiden. Och det finns ju folk som på riktigt gör massa konstiga saker för att sätta igång. (i v38 typ..)

Det som är hemskt är, förutom själva väntan på att nåt ska hända, att en igångsättning känns mer och mer som en verklighet. När man läser vänta-barn-böcker och tidningar så tänker man sig ju alltid att man själv ska få en sån där standradförlossning. När det står om igångsättning eller gå över tiden eller kejsarsnitt tänker man "jaja, det där ska inte jag göra så det behöver jag inte läsa.."

Men jag har bytt strategi nu. Jag ska sluta leta tecken och försöka avgöra HUR ont en förvärk gör. Eller ungefär hur många jag får om dagen. Eller om jag känner någonting. Jag ska försöka sluta tänka på nästa onsdag som en dålig dag.

Jag ska läsa min bok jag började på igår, få tankarna på annat håll.
Och istället för att tänka på HUR jag kommer få min bebis ska jag försöka tänka att innan nästa helg är slut så har jag helt säkert min bebis i famnen. Mitt i alla tankar på förlossningen glömmer man nästan bort varför jag ska göra det.

Kommer det igång av sig självt så är det bra. Blir det igångsättning så blir det. Funkar det inte så blir det kejsarsnitt. Och resultatet blir det samma. Bebisen. Och jag får inte se det som mitt fel om jag inte kan föda fram barnet som man ska.

Bebisen lyser med sin frånvaro.
Har lite käningar då pch då, men inte tillräckligt. Trycker neråt och drar i alla håll och kanter. Förvärkar, mest på natten. Sen bara någon då och då på dagen. Sen illamående som påminner om illamåendet i början. Inte lika mycket kräkande som tur är, men ändå.

Sitter och tänker GE MIG MER ONT. Undrar om jag kan hålla fast vid de orden sen?

Och fast jag "bara" gått över 5 dagar så tänker jag; det kommer inte att gå. Jag kommer bli ingångsatt. Och inte ens det kommer ge mig värkar. Det kommer sluta i ett kejsarsnitt och jag kommer inte ha en aning om hur en värk känns. Det är såklart inget misslyckande att bli snittad, snarare en väldig tur att möjligheten finns när inget annat går, men jag vill helst inte det ändå.

Jag vill att det här ska sätta igång av sig självt.

Pappa gissar på att det blir på fredag. Min farbror skulle fyllt 60 år på fredag. Istället dog han i cancer 50 år gammal. Det vore speciellt om det blev på hans 60-årsdag. Så fram till fredag kan jag tänka mig att vänta. Men sen är det nog.

Har en tid hos barnmorskan imorgon. Det känns ju.. kul.

Igår när jag satt och var nere för vi inte hade några roliga planer för kvällen så ringde Samuel när han var på väge hem vid 13-tiden.
Han sa att han skulle laga hans mammas bil och att vi sen kunde åka med den till campingen de har husvagnen. Sen ta våran bil hem, som de har haft. Och så sa han:
"Fast då tänkte jag att vi kunde åka förbi kristinehamn först. Så du kan ta på dig lite fina kläder och göra dig iordning så mycket du känner för, så kan vi äta ute ikväll."

Och som jag levde upp. Det är nästan löjligt. Bara att få ta på sig fina kläder. Och att komma hemifrån. Vi åkte till The Pub, som vanligt. De hade bord och kunde snabbt fixa iordning lite fläskfilé åt oss. Skitgott. Och så mysigt att spontant göra något, bara vi två.

Efter maten åkte vi till campingen. Där satt vi och mös i husvagnen med tända ljus och fick fika och allt.

Sen åkte vi hem och jag hade fått så mycket energi av kvällen. Mätt och belåten och på strålande humör. Allt kändes så himla bra. Så där och då i bilen kände jag för första gången att; NU är jag redo. Det kommer att gå.

Och idag fortsatte Samuel att imponera. Gick upp tidigt och tog ut hästar och mockade. Sen ägnade han massa tid åt trädgården och rabatt-rensning. Jag vaknade senare än honom på ett strålande humör och bakade scones till frukosten.

Och inte nog med att han var flitig här hemma. Han hade dessutom lyckats få sin kompis lillebror att bränna en U2-skiva till mig. Bara för att jag nämnde igår att den vore idealisk på förlossningen. Så nu har jag den och kan packa ner den i väskan! :) 

Jag är tacksam varje dag för att jag har just dig, min underbara älskade Samuel.