Det blir inte som man tänk sig.
Samuel sa: "vi har inget vatten nu, bara så du vet"
Jag: Nähe?! Varför? Och hann tänka att allt hade gått sönder och samman lagom till jul.
Sen kom förklaringen. Hans mamma var nere och skulle lägga på lite ved i pannan, men möttes av ett oljud. Hon lokaliserade ljudet till källaren och gick ner. Väl där fattade hon att det kom från hydroforen eller pumpen till vattnet. Hon stängde av och det blev tyst.
De gick ut i stallet och där var det översvämning. Alltså hade vattnet på nåt sätt läckt ut där och sen tömt hela vattenkällan, så pumpen stod och drog luft, vilket orsakade ljudet. Alltså, det var så mycket vatten att det kom som en fors emot dem när de öppnade dörren.
Så de fick börja ösa och försöka få ut allt vatten genom dörren. Det måste vart ett jäkla jobb med det.
Nåväl. Det var inte så kul att höra när man kommer hem. Man tänker inte på hur beroende man är av vattnet. Inte bara till att spola i toan och laga mat, utan alla gånger man vill skölja av händerna. När jag kom hem var det värsta fixat. Vi hade en byggfläkt på i stallet för att försöka torka ur. Som tur var var boxdörrarna stängda och det var bara kanske en-två dm av hans bädd som blev blöt och fick tas bort.
Vi var rädda att källan inte skulle hinna fyllas på och för att pumpen hade gått sönder efter att ha dragit så mycket luft i ett okänt antal timmar. Men igårkväll vid 22-tiden så fick de igång vattnet igen. Källan fylls förhoppningsvis på som den ska. Nu är det "bara" att hoppas att det inte blir en repris..
Jag tror ju att allt händer av en anledning, men jag har ännu inte kommit på varför det här skulle hända.
Som en utmaning kanske att påminna sig att:
1. Det spelar ingen roll hur bra man planerar, allt kan hända ändå.
2. Det kan vara värre. En övning att se saker postivt.
Tänk om:
*Vattnet läckt ut i huset
*Hans bädd blivit genomblöt. Fatta vilket jobb att skotta ut 9 kvm torvbädd, uppblött och skittung. Ca 1 dm tjock på tunnaste delen.
*Vattnet hade läckt ut till allt hö.
*Något hade gått sönder
Här blir inga barn gjorda.
Men nu om han säger så nu svarar jag; jo ett barn blir visst gjort. Även om jag sitter kvar och slöar.
Min chef sa så vid frukosten nu. Och jag tänkte tanken, men sa inget. Har inte berättat för nån på jobbet än. Vet inte varför. Det bara blir inte så.. De får gå och tro att jag är lönnfet istället..
Nu börjar det mesta inför julen att falla på plats.
Vi är hyfsat klara på jobbet, så allt känns mer lugnt nu.
Stallet är superfint och pyntat. Tusen tack Emelia.
Köttbullar klara.
Rocky Roads klara.
All julmat köpt.
Allt till alla julblommor köpt, ska fixas ikväll.
Ikväll åker jag med julgrupp till hovis, och Samuel tar med till hans chefer imorgon.
Alla tomtar och pynt är uppe.
Alla julklappar köpta, nästan hälften inslagna.
Granen står på upptining i källaren.
Kvar att göra:
Ikväll:
Göra julgrupper.
Åka till Ulrika med julgrupp.
Fixa lite tall- gran och enris.
Slå in julklappar
Stryka duk till matsalsbordet + byta ut dynorna.
Imorgon:
Göra skinkan (men den sköter ju sig själv)
Dammsuga och skura golv (ingen idé att göra det innan för det blir ju skitigt på en gång iaf..)
Lägga ut alla nytvättade mattor.
Städa toaletter.
Klä granen
Göra nejlikoapelsiner
Tända massa ljus och marschaller
Provsmaka skinkan
Vara hemma
Det är lite småsaker kvar, men inget som känns direkt jobbigt. Jag tycker att det hör till att ha mycket att stå i de sista dagarna. Men om man bara planerat hyfsat så finns det faktiskt ingen anledning att stressa upp sig. Vad är det värsta som kan hända? Att man inte hinner göra all julmat själv? Jaha, köp färdig då.
Jag känner bara att det är roligt kvar nu. Och det ska bli så skönt att inte ha mer att göra imorgon. Kvällen innan julafton ska man bara sitta och mysa och bygga upp lite julstämning och förväntan. Inte som förra året då vi åkte runt till alla möjliga med blommor och paket och allt va de va. Och mitt i allt det skulle vi fixa en gran.
I år ska jag jobba, sen ska jag åka hem. Och förbli hemma hela kvällen.
Lite annat att göra..
Jobbet tar mycket tid nu. Vi ligger ca: 3-4 veckor efter tidplanen, vilket är lite tråkigt. Det blir inte bättre av att det känns som att även om man jobbar så mycket och fort man kan så kommer man aldrig i kapp. Snarare tvärtom..
Vi har i alla fall blivit lovade att vara lediga i mellandagarna. Eller till och med förbjudna att komma hit. Så det är bra. Men just NU är det mycket. Skulle eg vara ledig på fredag fm för att ta emot veterinären som är bokat sen flera veckor tillbaka. Men jag tror inte det blir tal om att vara hemma. Får se om jag får jobba i helgen också.
Men man ska inte klaga. Jag jobbar nu och tar igen mig på jullovet..
Jag köpte presenter till mina mini-syskonbarn igår. Och då var det en liiiten pyjamas i strl 50 som bara hoppade på mig. Vad skulle jag göra? Den ville bli min. Den var så mjuk och fin. Jag ska slå in den i ett paket utan namn på och lägga det under granen och låtsas som ingenting. Haha.
Så nu har jag köpt en snuttefilt (i Ullared i okt) och en pyjamas. Sen har vi fått ett babyskydd till bilen. That's it. Jag borde egentligen få köpa fler saker nu tycker jag. En del springer ju för sjutton ut innan kisset på stickan torkat och köper massor.
Nej, jag lär jobba på igen. Skönt med ett avbrott dock..
Dagens citat:
"Det är inte mellan jul och nyår man går upp i vikt, det gör man mellan nyår och jul."
Angående att inte unna sig lite extra gott i juletider. Bra sagt faktiskt.
Halvtid
I sporter brukar man ju få en liten paus i halvtid, men det verkar inte som det blir tal om det va? Tänk om jag kunde få vara vanlig typ 3-4 timmar. Då skulle jag låta mig själv bli hungrig och sen äta ett julbord med massa kallrökt lax och sen ta en massa brieost till det. Och ett glas vitt. Sen skulle jag äta efterätter/godis utan att kräkas av blodsockerfallet efteråt. Och sen toppa det hela med massa chips och dip, utan att få ont i magen av fettet.
Alternativt att jag skulle vilja vakna en morgon och ligga kvar i sängen och gosa i alla fall en timme. Utan att behöva springa upp och se till att få i sig nåt, för att slippa kräkas. Sen gå upp i lugn och ro och äta en riktigt god frukost a la hotell.
Och när de 3-4 timmarna har gått så skulle jag gladeligen gå tillbaka till det gravida tillståndet. För NU börjar det ju bli roligt när man känner bebisen röra sig och sparka. Jag har känt två sparkar på rad med handen, men tyvärr slutade den när Samuels hand kom dit. Jag vill att han också ska få känna. Annars är det "bara" inuti jag känner.
Sen är det kul att se magen växa. Jag är fortfarande i stadiet där man kan ta mig för lönnfet, men det går väl över. Sen har jag av nån anledning svårt för att visa upp magen. Men jag tror att det med kommer att vända. Det står att i v18 är det normala att ha gått upp 5-6 kg, what? Jag är i 20 och har gått upp 0 kg. Jag gick upp typ två kilo innan inskrivningen, men sen har jag gått ner dem igen. Men man ska inte läsa så mycket om hur det SKA vara.
Skulle det bli tal om att byta planhalva nu i halvlek, så skulle svaret bli NEJ. Skulle jag ha fått stå ut med att vara bakis i 4 månader och sen får Samuel ta över när det roliga börjar? No way. Även om jag tror att jag kommer vilja byta när det blir jobbigt igen, typ sista tiden. Men förlossningen vill jag nog ta själv.
Duktiga syster!
Grattis Kerstin till att du har kommit in i Umeå! Jag kommer att tycka att det är jobbigt att du ska flytta nästan 75 mil, men det kommer lösa sig. Även om det känns läskigt nu så kommer det att vara värt det när du står med din examen.
Jag är så glad för din skull och vet att du kommer bli världens bästa läkare.
Lite små och stora tankar.
Meningslöst inlägg kanske.
Vuxna personer:
- Väger inte på stolen
- Säger inte "det ser ut som jag har tappat maten i nyklippt gräs" om man blir serverad sallad hemma.
Ville bara få det ur mig.
Sen hörde jag på nyheterna att Gävle var i chock.
Min första tanke; Vadå, bocken brinner ju varje år. Inget att bli chockad för.
Det visade sig att det handlade om Ericssons varsel på 900 personer.
Sen måste jag ju såklart nämna att Karins flicka har kommit nu.
Fick en bild på MMS förut, och hon är pappa upp i dagen. Som de andra tre. :)
Allt hade gått bra. Hon hade börjat få lite förvärkar i måndags. Sen avtog de ibland och glesnade. På tisdagen (igår) hade hon så ont av värkarna att Patric var hemma och tog hand om barnen, och Karin såklart.
Filip och Oliver fick bege sig hem till morfar och Mats. Vilmer var hemma och planen var att ringa in Kerstin om de skulle behöva åka in. De ringde henne vid 21.30.
Vid 22.30-tiden sa Karin att hon hade så ont och att hon ville åka in till BB. Hon hade svårt att ta sig fram och svårt att få på sig skorna. Väl på BB mötte mamma henne. Hon jobbade natt. Sen tror jag Karin sa att hon hann bli undersökt och så. Sen kom hon in på förlossningsrummet och hann ligga där i 20 min, sen var bebben ute. Hon krystade i fem min. Det gick så fort att varken hon eller Patric hann fatta vad som hände. De hade räknat med att det var ett par timmar kvar.
De har inte bestämt vad hon ska heta, men jag återkommer med det.
Vilka är dina golfbollar?
När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.
Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde uppresten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.
Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.
Sanden representerar allt annat - småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.
Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad.
Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.
Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.
Det gick bra!
Jag fick samma sköterska som förra året. Hon kom ihåg mig och varför jag var där. Så det började ju bra. Sen började hon med EKG-grejer och ultraljudet. Och hon informerade om att min doktor snart skulle komma in och titta han också. Jag berättade att jag var gravid, så de ska veta varför hjärtat slår fortare och är större och allt vad det är. Hon frågade lite om bebisen och om annat. Hon ryckte mig inte i armen.
Sen kom doktorn in och hälsade. Han satte sig ner och frågade hur jag mådde och om jag känt av något med hjärtat. Sen satte han sig bredvid mig och började titta på hjärtat på skärmen. Den här gången låg jag så jag kunde se skärmen, men jag vet ju inte hur ett friskt hjärta ser ut, så jag försökte att inte analysera det jag såg. Bara konstigt att se sitt hjärta... Sen sa han att han skulle gå in på sitt rum och ta fram förra årets bilder, så att han kunde jämföra. Och att jag skulle komma in till honom sen.
Sköterskan torkade av mig det värsta kletet och erbjöd mig mer papper att ta det sista själv. Sen sa hon att jag kunde klä på mig och komma ut när jag var klar. Jag gjorde som hon sa. Och det var här jag blev som mest nervös. Benen skakade ganska mycket tror jag. Jag gick ut i korridoren och tittade in i doktorns rum. Och sköterskan som var lite längre bort sa att jag kunde gå in.
Gick in. Satte mig. Och han sa utan några krussiduller att det inte hade ändrat sig något sen förra året. Jag andades ut. Jag kan ju aldrig få höra att det blivit bättre, så oförändrat är ju det bästa jag kan få. Sen sa han att eftersom det inte hänt nåt på "första" året så tror han med stor säkerhet att det här är något som kommer att ta många år. Han föreslog att vi skulle ses om TVÅ år igen. Om jag inte kände något konstigt.
Sen frågade jag om graviditeten och om det här skulle han nån inverkan. Jag har ju varit så rädd att bli klassad som riskpatient och bli tvingad att föda i örebro. (Eller ännu värre att jag skulle behöva göra "abort" nu, för att rädda mitt eget liv) Men han lugnade mig och sa att det här inte kommer påverka graviditeten.
Men i och med att hjärtat och blodomloppet genomgår en sån förändring under graviditetenn så tyckte han att vi skulle ses om ett år i alla fall, för säkerhets skull.
Nu kan jag andas ut.
Ultraljud
Berätta för chefen
Hjärtultraljud
Sitter på nålar.
14.45 ska jag befinna mig på Capio. Jag har som tur är en så snäll lillasyster som ska ta sig tid och följa med mig. Det kommer att gå bra, det måste gå bra.
Om det inte blir ett katastrofalt besked så ska vi åka till Myrorna och försöka hitta nåt fynd a la second hand. Kerstin är så duktig på att fynda där, så hon ska få lära mig. Jag har faktiskt aldrig handlat på second hand. Nån gång på loppis. Men hon fyndar jämt. Massa fina saker till en billig peng. Hon har hittat fina läderstövlar, klänningar, en fin kjol, halsband, örhängen med clips :) och massa mer.
Jag försöker att fokusera på att det är fyndandet på Myrorna som är anledning till dagens Örebrotripp.
Det kommer gå bra, det måste gå bra.
Planer för kvällen.
Jag hoppas det blir roligt. Jag har inte så höga förväntningar. Jag vet ju att de är bra och det jag sett från dem har varit kul. Men jag vågar inte hoppas för mycket. Det är ganska roligt vad man än gör, bara man får göra något. Det behövs när det är så regnigt och trist. Igen. Sen är det ju alltid roligt med lite glitter och glamour.
Innan showen ska vi äta buffé på kinamuren. Där blir det mongolisk buffé, och det är så gott! Man tar åt sig massa fräscha grönsaker, kött, nudlar/ris och valfri sås. Sen lämnar man fram det till kocken och får det tillagat. Tror även att den valinga kinabuffén ingår i priset. Och soppa som förätt om man vill. Och glass, frukt och godis till efterätt.
Jag hoppas jag kan äta mycket. Jag är inte så van vid att äta en stor mängd åt gången. Jag äter vanligtvis fler gånger istället. Vi har bordet bokat 17.30 och showen börjar 20.00. Jag tror inte vi behöver stressa, men vi kan nog inte söla heller.
Jag måste komma ihåg att sätta Idol på inspelning. Annat vore katastrof.
Trevlig kväll! :)
Hormoner
Tänkte visa upp lite exempel på en känsligare Stina. Det kan jag bjuda på.. ;)
De säger ju att gravida blir galna. Arg och kastar saker och nästa stund grinar man och nästa stund asgarvar man. Typ. Har inte känt av de svängningarna.
Sen att jag har lättare för att gråta och lättare att bli riktigt irriterad fort är en annan sak.
Ex1. Låg i soffan och tittade på Dumbo (tecknade disneyfilmen om elefanten med stora öronen). Börjar känns mig ledsen och efter en stund börjar jag gråta lite. Samuel som ligger bakom och halvsover frågar vad jag gör. Och jag vänder mig om och börjar stortjuta. Alltså inte snyfta lite, utan verkligen hejdlöst. Kul så här i efterhand, men vadå, det är ju en sorglig film.
Ex2. Sitter i bilen på väg till Örebro. Vi lyssnar på nån repris av ett skit-dåligt humorprogram på P3. Samuel tycker det är kul. Och så börjar en kille sjunga "En sliten grimma" på ett jättefult sätt. Och jag sa till Samuel att "men vad fult han sjunger, om han sjöng den lite finare skulle jag säkert grina.." Då frågade han om jag hade hört den innan. Han trodde att humorpersonen hittat på den själv.. Ett vanligt samtal. Jag var inte ledsen då.
En sliten grimma hänger i ett stall.
En blanknött sadel ligger på en pall.
Frågar du varför jag tårar bär
blir mitt svar: Min ponny borta är...
Min ponny nu nått slutet av sin färd.
Hans hovtramp ekar i en annan värld.
Han på klöverängar går på vall,
jag är ensam i mitt tomma stall.
Och jag lyssnar på vad han sjunger. Och så pang, rätt var det är börjar jag stortjuta. Mascaran bara rann.
Ex3 När vi skulle sova. Jag säger glatt till Samuel att det kändes som att magen blivit jättemycket "större" (kan inte förklara) bara på de senaste dagarna. Och då skrattade han till lite och sa typ; jaså, det säger du.
och jag blev så sårad att jag kände hur tårarna kom. Sen låg jag och tänkte på hur otroligt dum han är. Att han inte fattar nåååånting. Och att jag aldrig mer skulle säga nåt om hur det känns i magen osv. Jag tror till och med att jag tänkte tanken att jag inte skulle säga nåt när jag fick värkar. Så låg jag och grät lite tyst. Sen märkte han och då störtgrinade jag och förklarade hur ledsen han gjorde mig. Och då förklarade han lugnt att han inte menat nåt illa och att han bara har så svårt att greppa info om bebisen, för att det är så overkligt för honom.. Så vi blev sams väldigt fort.
Är väldigt glad att ha en så förstående sambo som fattar varför jag förstorar upp saker. Och som inte skrattar åt mig när gråten kommer. Det skulle ju verkligen bara vara onödigt och göra saken värre. Han tar det med en nypa salt, men förminskar heller inte att jag är ledsen. Han tröstar och tar på allvar, även om det är smågrejer och väldigt överdrivet av mig.
Jag älskar dig Samuel.
Berättade på jobbet nyss.
Chefen tog det väldigt bra och gratulerade mig. Han sa även att ett år i hans ögon inte är någon tid alls. Och att han räknar med att alla här förr eller senare vill vara föräldralediga, för det är en del av livet. Som det ju är.
Sen frågade han när det var dags och jag svarade slutet av april. Då sa han (till min stora förvåning):
"Ja, slutet av april... Och sen kanske du vill vara hemma nån månad innan också, man kan ju få stora problem med foglossning och sånt. Men det tar vi när det närmar sig, inga problem."
Känns så enormt skönt just nu. Vi har snart fika och då antar jag att han kommer att berätta för de andra. Sen vet alla här, och då kan jag göra det helt officiellt. Äntligen!
Ultraljud!
Första tanke: Haha. Den finns där!
Andra: Det är en.
Tredje: var är hjärtat? var är hjärtat? Åh, det slår.
Sen började barnmorskan, Christina (Ljungström?) att förklara och peka. Och jag märkte på henne att det inte var något fel. Så då slappnade jag av och låg och bara tittade. Sen skrattade vi åt hur den höll på. Den rörde sig ju jättemycket! Och hon "zoomade in" ena handen och då såg vi att den knöp ihop handen och sen öppnade upp igen. Häftigt!
Sen fick vi med oss bilder hem. Den var lite besvärlig ovh försökte vända bort sig, men det lyckades bli några bilder i alla fall. Men det är ju ännu häftigare när man ser den röra sig live.
Blev även framflyttad, jag trodde att jag var 18 fulla veckor idag, men jag är tydligen 18+5, vilket ger det beräknade datumet 29 April.
Jag brukar alltid vid varje full vecka läsa vad som händer med bebisen just den veckan. Idag ska jag läsa vecka 18 och redan på torsdag läser jag om vecka 19.
Nu är det bara jobbet och mitt eget hjärta kvar. One down, two to go.