Tankar om ingenting

Tänkte visa upp lite exempel på en känsligare Stina. Det kan jag bjuda på.. ;)
De säger ju att gravida blir galna. Arg och kastar saker och nästa stund grinar man och nästa stund asgarvar man. Typ. Har inte känt av de svängningarna.
Sen att jag har lättare för att gråta och lättare att bli riktigt irriterad fort är en annan sak.

Ex1.  Låg i soffan och tittade på Dumbo (tecknade disneyfilmen om elefanten med stora öronen). Börjar känns mig ledsen och efter en stund börjar jag gråta lite. Samuel som ligger bakom och halvsover frågar vad jag gör. Och jag vänder mig om och börjar stortjuta. Alltså inte snyfta lite, utan verkligen hejdlöst. Kul så här i efterhand, men vadå, det är ju en sorglig film.



Ex2. Sitter i bilen på väg till Örebro. Vi lyssnar på nån repris av ett skit-dåligt humorprogram på P3. Samuel tycker det är kul. Och så börjar en kille sjunga "En sliten grimma"  på ett jättefult sätt. Och jag sa till Samuel att "men vad fult han sjunger, om han sjöng den lite finare skulle jag säkert grina.." Då frågade han om jag hade hört den innan. Han trodde att humorpersonen hittat på den själv.. Ett vanligt samtal. Jag var inte ledsen då.

En sliten grimma hänger i ett stall.
En blanknött sadel ligger på en pall.
Frågar du varför jag tårar bär
blir mitt svar: Min ponny borta är...

Min ponny nu nått slutet av sin färd.
Hans hovtramp ekar i en annan värld.
Han på klöverängar går på vall,
jag är ensam i mitt tomma stall.

Och jag lyssnar på vad han sjunger. Och så pang, rätt var det är börjar jag stortjuta. Mascaran bara rann.

Ex3 När vi skulle sova. Jag säger glatt till Samuel att det kändes som att magen blivit jättemycket "större" (kan inte förklara) bara på de senaste dagarna. Och då skrattade han till lite och sa typ; jaså, det säger du.
och jag blev så sårad att jag kände hur tårarna kom. Sen låg jag och tänkte på hur otroligt dum han är. Att han inte fattar nåååånting. Och att jag aldrig mer skulle säga nåt om hur det känns i magen osv. Jag tror till och med att jag tänkte tanken att jag inte skulle säga nåt när jag fick värkar. Så låg jag och grät lite tyst. Sen märkte han och då störtgrinade jag och förklarade hur ledsen han gjorde mig. Och då förklarade han lugnt att han inte menat nåt illa och att han bara har så svårt att greppa info om bebisen, för att det är så overkligt för honom.. Så vi blev sams väldigt fort.

Är väldigt glad att ha en så förstående sambo som fattar varför jag förstorar upp saker. Och som inte skrattar åt mig när gråten kommer. Det skulle ju verkligen bara vara onödigt och göra saken värre. Han tar det med en nypa salt, men förminskar heller inte att jag är ledsen. Han tröstar och tar på allvar, även om det är smågrejer och väldigt överdrivet av mig.

Jag älskar dig Samuel.