En vecka kvar?
Kan det stämma? De senaste 4-5 veckorna har rusat iväg.
Det känns väldigt förvirrande. Spännande, roligt, läskigt, fantastiskt, skrämmande och framförallt väldigt overkligt. Det känns lika overkligt nu som det gjorde i vecka 5. Fast i vecka 5 kunde jag trösta mig med att det var oceaner av tid att hinna förstå och att vid vecka 36 skulle det vara solklart vad som komma skulle. Men det är ju inte det. Jag trodde man skulle fatta vid det här laget, men det gör man inte. I alla fall inte jag.
Jag trodde heller inte att jag skulle kunna leva så normalt som jag ändå gör. Jag tänkte mig att med en vecka kvar ligger man bara i soffan som en flodhäst och pekar på vad andra ska göra åt en. Nu gör jag det mesta som jag kunde innan. Men jag ber om hjälp med att bära saker och allting tar lite längre tid. Jag är även tröttare än vanligt och orkar därmed inte lika mycket saker på samma dag.
Jag drömmer mer än någonsin nu. Kanske har med hormoner att göra? Inatt har jag tex haft en stor fest i stugan med massa bekanta gäster. Jag har även hittat Milo död i trädgården och hållit honom i famnen och skrikit rakt ut i ren och skär sorg. Annars sover jag ganska bra. Jag vakar ett par gånger av att jag ligger dåligt. Och en kisspaus per natt brukar det bli.
Magen är inte så stor som jag trodde den skulle bli. Det är ju bara magen som växt. Ser man mig bakifrån så ser man nog ingen skillnad. Ingen vätska i kroppen, så ringen sitter fortfarande bra på fingret. Alla skor passar. Jag har ingen värk i benen på kvällarna. Jag känner av lite foglossning och ilningar ner i benen ibland. Och sen stötar ner mot underlivet av att bebisen trycker sig ner. Men det är inget att klaga på. Lite svårt att ta mig upp ibland om jag suttit på ett dåligt sätt lie för länge. Och just det, jag kan inte ligga på rygg heller för det gör så ont efteråt.
Har lite problem med illamående på kvällen. Det är som att kvällsmaten ligger kvar i magen alldeles för länge och när jag ligger ner känns det som att maten ska rinna upp genom halsen på mig när som helst. Då är det bara att sätta sig upp en stund.
Vad gäller hormonsvängningar tycker jag att det har varit lugnare än jag trodde. Har hänt en gång att jag grät utan att veta varför. Det hade varit mer spännande med lite humörändringar. Samma sak med cravings. Jag har inte haft något som jag varit sugen på. Har visserligen inte haft nån direkt matlust alls. Enda var en period för ca 5(?) veckor sen där jag drack ganska mkt mjölk, men då läste jag att det var under de veckorna bebisens skelett hårdnade och behövde kalcium. Så det hade ju en förklaring. Det här kanske bevisar min teori om att graviditetscravings bara är påhitt?
Annars är allting klart inför ankomsten. Badrummet är klart så när som på att badkar saknas, men det måste man ju inte ha. Man kan ju duscha. Skötbord, vagn, spjälsäng, bebiskläder, babyskydd och bb-väska är fixat. Kameran är laddad och har ett tomt minneskort. Videokameran är laddad och med nyinköpt extra minne. Har till och med köpt en tidning att ha på BB, en Vi föräldrar med tema "Första året".
Nu är det liksom bara en liten detalj som fattas...
Det känns väldigt förvirrande. Spännande, roligt, läskigt, fantastiskt, skrämmande och framförallt väldigt overkligt. Det känns lika overkligt nu som det gjorde i vecka 5. Fast i vecka 5 kunde jag trösta mig med att det var oceaner av tid att hinna förstå och att vid vecka 36 skulle det vara solklart vad som komma skulle. Men det är ju inte det. Jag trodde man skulle fatta vid det här laget, men det gör man inte. I alla fall inte jag.
Jag trodde heller inte att jag skulle kunna leva så normalt som jag ändå gör. Jag tänkte mig att med en vecka kvar ligger man bara i soffan som en flodhäst och pekar på vad andra ska göra åt en. Nu gör jag det mesta som jag kunde innan. Men jag ber om hjälp med att bära saker och allting tar lite längre tid. Jag är även tröttare än vanligt och orkar därmed inte lika mycket saker på samma dag.
Jag drömmer mer än någonsin nu. Kanske har med hormoner att göra? Inatt har jag tex haft en stor fest i stugan med massa bekanta gäster. Jag har även hittat Milo död i trädgården och hållit honom i famnen och skrikit rakt ut i ren och skär sorg. Annars sover jag ganska bra. Jag vakar ett par gånger av att jag ligger dåligt. Och en kisspaus per natt brukar det bli.
Magen är inte så stor som jag trodde den skulle bli. Det är ju bara magen som växt. Ser man mig bakifrån så ser man nog ingen skillnad. Ingen vätska i kroppen, så ringen sitter fortfarande bra på fingret. Alla skor passar. Jag har ingen värk i benen på kvällarna. Jag känner av lite foglossning och ilningar ner i benen ibland. Och sen stötar ner mot underlivet av att bebisen trycker sig ner. Men det är inget att klaga på. Lite svårt att ta mig upp ibland om jag suttit på ett dåligt sätt lie för länge. Och just det, jag kan inte ligga på rygg heller för det gör så ont efteråt.
Har lite problem med illamående på kvällen. Det är som att kvällsmaten ligger kvar i magen alldeles för länge och när jag ligger ner känns det som att maten ska rinna upp genom halsen på mig när som helst. Då är det bara att sätta sig upp en stund.
Vad gäller hormonsvängningar tycker jag att det har varit lugnare än jag trodde. Har hänt en gång att jag grät utan att veta varför. Det hade varit mer spännande med lite humörändringar. Samma sak med cravings. Jag har inte haft något som jag varit sugen på. Har visserligen inte haft nån direkt matlust alls. Enda var en period för ca 5(?) veckor sen där jag drack ganska mkt mjölk, men då läste jag att det var under de veckorna bebisens skelett hårdnade och behövde kalcium. Så det hade ju en förklaring. Det här kanske bevisar min teori om att graviditetscravings bara är påhitt?
Annars är allting klart inför ankomsten. Badrummet är klart så när som på att badkar saknas, men det måste man ju inte ha. Man kan ju duscha. Skötbord, vagn, spjälsäng, bebiskläder, babyskydd och bb-väska är fixat. Kameran är laddad och har ett tomt minneskort. Videokameran är laddad och med nyinköpt extra minne. Har till och med köpt en tidning att ha på BB, en Vi föräldrar med tema "Första året".
Nu är det liksom bara en liten detalj som fattas...
Kommentarer
Postat av: Pillan
Åh nu är det verkligen nära! :-) Ser fram emot att läsa här på bloggen att Det hänt. Lycka till när det nu blir. Kram!
Postat av: Sara
Kan lugna dig med att man fortfarande ibland kan kännas sådär overkligt, det är verkligen ett mirakel hela grejen! Kan verkligen inte fatta att man har en liten människa här hemma som har funnits hos oss i över ett och ett halvt år, var kom han ifrån liksom, och samtidigt är det svårt att tänka sig hur det var innan han fanns, det känns som att han alltid funnits hos oss. Knäppt hur det kan vara. ;)
Trackback