Tankar om ingenting

Oj. Jonathan har varit lika länge i magen som utanför. Helt otroligt. 
Han har växt och kan så mycket. Han har börjat gå med sin gåvagn och går även längs soffan och ibland soffbordet. Han ska stå upp hela tiden. 

Och det är så roligt att se att han är en typisk liten pojke. Tänk vad mycket som är medfött. Han älskar tex att plocka ur kökredskap ur lådan, att öppna ugnen. Titta på när man lagar mat. Han gillar att vara med i köket helt enkelt. Han fick ett litet kit med barn-redskap från Ikea, så att han kan leka matlagning själv. Han gillar även andra typiska pojksaker, tex hjälpa till med tvätt, titta när man dammsuger, vattna blommor osv. 

Och mammas saker är ju så kul, tex smink. (och rakhyvlar uppenbarligen).

Men det som mest är pojkaktigt med honom är att han är så gosig. Han pussas gärna och säger mmmm när man kramas osv. Flickor ska ju vara så tuffa hela tiden, och gillar inte det där med mys. Han gillar även att bli tröstad, och det är ju också en sån sak som man inte gör på samma sätt med flickor, för de tål ju mer. 

Han pratar också med en väldigt ljus röst, spec när han pratar med djur. Och han gnäller och piper på ett riktigt pojkaktigt sätt när han blir ledsen om maten dröjer, om man inte tar upp honom osv. Så skulle kanske inte en tjej göra direkt. Tjejer blir ju mer arga och ryter ifrån liksom, inte det där pojkaktiga gnällandet..

Ja, visst är det märkligt att så mycket könstypiska drag kan vara medfödda.