När det inte blir som man tänkt sig.
När jag var liten var den värsta mardrömmen att mina föräldrar skulle skilja sig. Att man skulle flytta mellan mamma och pappa. Många vänner hade föräldrar som skilde sig. Men mina föräldrar höll ihop. Inte för våran skull, utan för deras egen. De älskar varandra fortfarande. Jag kan se hur kära de är i varandra, fast de varit gifta i 35 år nu i Juli. De har fått fem barn ihop. Hittills 8 barnbarn. Mamma refererar till pappa som sin stora kärlek. Även om pappa aldrig sagt det till mig så vet jag att han känner det samma.
Det var meningen att de skulle vara ihop. Det var meningen att den tiden skulle bli 20 år till. Pappa har slitit och jobbat i hela sitt liv. De hade sparat ihop pengar till sitt drömhus. Blir lurade. Får gå igenom en massa skit med huset. Pappa får cancer. Huset blir klart efter mycket om och men och sömnlösa nätter och mycket dyrare. Pappa blir bättre. De säger att han kommer bli bra. De bor i huset. Pappa får problem med tarmarna efter operationen. Han opereras igen för att kunna må som vanligt. Vaknar upp och får beskedet att cancern inte alls är borta utan tvärt om har spridit sig till hans tarmar. En spridning som inte går att bota, bara bromsa om han har tur.
Nu ska jag föreställa vuxen och vet om att mina föräldrar ska skiljas åt. Men inte för att de slutat älska varandra. Jag vet inte om det är en tröst eller inte att de älskar varandra så mycket. I nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Kan snälla någon se till att det är mer lust än nöd den tiden som återstår?
En sån här händelse visar verkligen vilka personer man har runt sig. Vilka vänner som vågar ta ett steg fram och vilka som istället backar och låtsas som om det regnar. Jag har så mycket stöd från Samuel och hans mamma och syskon, mina arbetskamrater, vänner och självklart mamma och mina syskon och deras familjer. Jag känner verkligen att jag har en mur runt mig om jag behöver. Och jag kommer att behöva det för att kunna finnas där för pappa och mamma och mina syskon. Tack igen till alla som hört av sig. Jag hoppas ni vet hur mkt ett sms kan värma.
Det var meningen att de skulle vara ihop. Det var meningen att den tiden skulle bli 20 år till. Pappa har slitit och jobbat i hela sitt liv. De hade sparat ihop pengar till sitt drömhus. Blir lurade. Får gå igenom en massa skit med huset. Pappa får cancer. Huset blir klart efter mycket om och men och sömnlösa nätter och mycket dyrare. Pappa blir bättre. De säger att han kommer bli bra. De bor i huset. Pappa får problem med tarmarna efter operationen. Han opereras igen för att kunna må som vanligt. Vaknar upp och får beskedet att cancern inte alls är borta utan tvärt om har spridit sig till hans tarmar. En spridning som inte går att bota, bara bromsa om han har tur.
Efter all skit pappa fått gå igenom, är det inte hans tur att ha tur nu? Kan någon se till att han svarar på cellgifterna? Kan någon försöka rätta till denna orättvisa? Kan någon inse att det var meningen att han och mamma skulle sitta på sin fina nya altan ihop i 20 år till? Det känns som om pappa ska få njuta av livets efterrätt nu. Är inte det mer rättvist?
Nu ska jag föreställa vuxen och vet om att mina föräldrar ska skiljas åt. Men inte för att de slutat älska varandra. Jag vet inte om det är en tröst eller inte att de älskar varandra så mycket. I nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Kan snälla någon se till att det är mer lust än nöd den tiden som återstår?
En sån här händelse visar verkligen vilka personer man har runt sig. Vilka vänner som vågar ta ett steg fram och vilka som istället backar och låtsas som om det regnar. Jag har så mycket stöd från Samuel och hans mamma och syskon, mina arbetskamrater, vänner och självklart mamma och mina syskon och deras familjer. Jag känner verkligen att jag har en mur runt mig om jag behöver. Och jag kommer att behöva det för att kunna finnas där för pappa och mamma och mina syskon. Tack igen till alla som hört av sig. Jag hoppas ni vet hur mkt ett sms kan värma.
Kommentarer
Postat av: Pernilla
Åh jag beklagar och förstår att ni har det otroligt tufft nu. Sänder mina varmaste tankar till er och hoppas ni tar er igenom detta tillsammans.
Kram Pernilla
Postat av: Sara
Men Stina, vad hemskt!! Hade ingen aning om att det kommit tillbaka.. Tänker på er alla i din fina familj! Finns här om det är något!!
Skickar massa styrkekramar till er alla!
Trackback