Tankar om ingenting

Jag är så himla nervös för hjärtundersökningen. Fick en tid den 7:e december på förmiddagen nån gång.
Drömde i natt att jag var där och att det var något som var jättefel. Min läkare skulle kalla ihop ett läkarteam för att se vad de skulle göra åt saken. Men de kunde inte ge något besked på en gång, utan jag fick vänta.

Drömmen har verkligen förstört hela morgonen. Jag vaknade och var ledsen och hade tårar på hela kudden. Samuel försökte trösta, men vad ska han säga? Nej, men i verkligheten kommer allt vara bra.. Ja. Det kan ju vara så, men det kan lika gärna vara som i drömmen.

Och drömmen gjorde även att alla minnen man förträngt från förra undersökningen kom upp igen. Jag vet inte om jag skrivit om det förut, men jag måste få ur mig det igen. Det blir kanske långt..

Började med att en barnmorska tog blodtryck på mig när jag skulle förnya receptet på p-piller. Hon sa "din puls är väldigt ojämn, men det vet du va?" Och jag svarade att jag visste det, fast jag inte visste. Det blev nån slags chock och jag vlle inte ha  följdfrågor. Pratade med mamma om det sen, och hon sa att jag hade ojämn puls när jag låg i magen, men att det hade rättat till sig när jag föddes.

Jag bestämde mig för att ändå kolla upp det hela. Fick först tid till en hjärtspecialist där jag fick ligga på en brits och en sköterska tog ett EKG på mig. Hon konstaterade att hjärtat slog extra slag, men att så länge det bara var så i vila så var det ingen fara. Hon frågade om det var samma om jag ansträngde mig, och jag sa att jag inte visste. Hon sa att det garanterat inte är så och tänkte först skicka hem mig och säga att allt var ok. Men sen ångrade hon sig och skickade remiss till ett arbets-EKG.

Då tänker man ju såklart att det är inget fel, men de vill bara dubbelkolla ändå. För att de skulle bli så illa ute om de missade nåns hjärtfel. Men det var ju inget fel på mig, egentligen.

Kommer till arbets-EKG. Samma sköterska, men en ny doktor B också hjärtspecialist. Sköterskan verkar lika irriterad denna gång och pratar så lite som möjligt. Doktorn kommer bara in och berättar hur det kommer gå till. Sen går han ut, jag klär av mig på överkroppen och sköterskan klistrar på alla sladdar. Första gången tyckte jag att det var värre att stå halvnaken. Nu kändes det mest jobbigt när man satte sig på motionscykeln och fettet på magen veckade sig. Doktorn kom tillbaka och sen började själva testet. De satt och tittade på nån skärm och gav instruktioner hur mycket jag skulle anstränga mig. Jag satt mest och ville att tiden skulle ta slut och att jag skulle få höra de där orden att allt var ok och att jag kunde åka hem.

Men då såg jag på sättet de tittade på skärmen att allt inte alls var ok. De tittade inte på skärmen på det sättet som de skulle göra. De skulle ju bara titta lite nonchalant, för det skulle ju vara så uppenbart att allt var bra. Jag blev alladeles kall. De sa åt mig att jag kunde sluta cykla. Sen har jag bara svaga minnen från vem som sa vad och om doktorn gick ut en gång. (Skulle skrivit ner detta samma dag istället) Det enda jag minns är min egen röst som frågar "var det ojämnt nu med?" och hur jag får svaret "ja, det var ju det."  Vet inte vem av dem som sa det.

Sen minns jag att doktorn förklarar att en del hjärtan fungerar som mitt, att det slår lite extraslag. Att det inte måste vara något fel. Men för att utesluta att det är något fel så vill han göra ett hjärtultraljud. Han påpekar en gång till att jag inte behöver oroa mig och att leva som vanligt. Han sa att det om det är ett fel så kommer de att se det, men chansen att det inte är något fel alls är stor. Lugnar mig lite och tycker att det är skönt att veta att de ska kolla upp det på riktigt. För att visa att det inte är något fel. För det är ju inget fel på mig, egentligen. 

Får en tid några veckor senare. Kommer dit och möts av samma sköterska. Lite mildare den här gången, vilket jag tar som att hon tycker synd om mig. Kommer in på ett rum och sen kommer en utländsk doktor som pratar dålig svenska. Han säger åt mig att ta av mig och lägga mig på britsen. Jag bryr mig inte alls om att ta av mig. Jag bara lägger mig och biter ihop. Han börjar köra med den där grejen. Inget kallprat. Ber mig att lägga mig på sidan, med vänster sida upp. Rycker undan armen på mig på ett irriterat sätt. Han kunde bett mig hålla undan armen. Hur skulle jag kunna veta att han ville titta helt från sidan? Jag upplever honom som otroligt kall och hårhänt. Jag frågar om han ser nåt fel. Han säger "Vi får se ligg still nu". Undersökningen tar kanske 20 min. "klä på dig och sätt dig utanför" Möter min doktor B i dörren. Han stänger dörren bakom sig och går in och samtalar med utländska läkaren och sen går han ut igen efter en stund. Han går in på sitt rum. Jag sitter fortfarande utanför och har ganska mycket att tänka på.. Som att vänta på en dom liksom.

Sköterskan kommer och hon frågar mig om jag var ok, det syntes nog lång väg att jag var nervös. Och ledsen. Jag grät inte. Jag sa "jag vet inte". Och frågade när jag skulle få veta vad de såg? Skulle jag behöva gå hem och vänta på resultatet? Hon sa att hon tyckte det lät dumt. Hon sa att hon skulle se vad hon kunde göra och gick in till dr B. Sen gick hon ut och sa att jag skulle gå in. Benen skakade ganska bra, men jag tog mig ändå in till hans stol.

Han förklarade att de hade hittat ett mindre hjärtfel. Han förklarade på ett bra sätt hur man har två klaffar som sitter som en bro som kan öppnas. Och hur den ena av klaffarna var lite böjd, vilket gör att det inte kan bli tätt. Det gör att det blodet ibland läcker bakåt, och hjärtat måste slå ett extra slag för att få fram det blodet igen. Han sa att det inte är något som måste opereras, om det inte skulle bli värre. Han sa även att det inte är något som kommer att påverka mitt liv. Att jag ska leva som vanligt och inte oroa mig. Om det någon gång skulle bli värre så finns stor erfarenhet inom området och ingreppet är inte "så svårt". Jag frågade om det var vanligt att ha så här. Då sa han "Nej, inte i din ålder". Jag uppskattade ändå tiden och att han förklarade lugnt. Han är en typisk läkare, som är saklig och inte försöker blanda in känslor. MEN ändå inte kall. Jag uppfattar honom som otroligt kunnig och erfaren och jag litar fullt på honom. Han kunde ändå läsa situationen och se hur nervös jag var och hur viktigt det var att han var ärlig, saklig men ändå lugnande.

Jag hade blivit galen om det var den utländska läkaren (nej, jag är inte rasist) som skulle förklara detta för mig. Jag tycker att han saknade empati och jag litar inte på honom.

Nu har jag en tid hos dr B. Jag hoppas av hela mitt (trasiga?) hjärta att det är han som gör ultraljudet den här gången. Och ännu mer hoppas jag att han ska säga att det inte blivit värre.

Oj, vad långt det blev, tror ingen orkar läsa. Men tack om du gjorde det.
Man känner sig ju liksom bättre efter att ha vräkt ur sig.