Lyckans minut
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.
Fick denna dikten i ett kort från Anna och jag älskar den. Precis så kändes det på BB och precis så känns det varje dag. Det går inte att beskriva i ord hur stort det är att bli mamma. Men det är underbart och det häftigaste jag varit med om.
Min lilla Jonathan växer och blir större och större. Han är snart 6 veckor och världens goaste bebis. Han sover oftast på nätterna, men vaknar såklart och vill äta. Han kanske äter 00, 03 och 06. Eller mer sällan om man har tur..:)
Det är roligt nu när han börjar bli mer och mer vaken. Ler gör han också, så att mamma (och alla andra) smälter. Och pratar på sitt sätt med hela kroppen.
Det finns så mycket att skriva om denna lille person att jag inte ens vet hur man börjar. Det är kanske därför jag inte orkar blogga. ;)
Förstår precis vad du menar Stina!! Det är liksom svårt att föreställa sig hur det var innan man blev mamma, och man vill inte heller... =)
Förstår om du inte har någon lust att blogga, men om du bestämmer dig för att göra det så läser jag gärna iaf... ;)
Kram till hela familjen