Tankar om ingenting

Det har krisat sig ganska rejält nu.

Vårat stall (hela gården såklart) ska ut på annons. Till dubbelt så högt pris som vi skulle fått det för.
Känns som nån slags utpressning. Det vet att vi vill ha det. Ändå drar de in mäklare o hela skiten.  
Vet inte än om vi kan få nån slags förköpsrätt. Innan andra spekulanter kommer in och pressar upp priset. 

Liksom varför. För att jävlas och för att tjäna så mkt pengar som möjligt. Eller vad.
Det är ju klart att det är kul att ha en budgivning där de vet att ett par kommer att vilja ha huset till vilket pris som helst. Det är ju bara de ber nån bekant att bjuda mot oss isf. Tills priset är över en miljon så de kan kalla sej miljonärer? 

Deras beteense får mig att spy.

Mars/April 2007 kanske? Först frågar de om vi är intresserade till ett visst pris. De ber oss kolla upp med banken så att vi får lån. De vill skriva ett avtal så att vi inte skulle dra oss ur. (blev TYVÄRR aldrig gjort, det största misstag vi gjort..)Vi tvekar och velar och kommer fram till att vi vill ha det. Vi börjar planera hur det ska bli. Hur mycket som ska lånas. Gör iordning ett stall som ska bli mitt stall. Juni. Väntar bara på ett klartecken och ett datum.

Det blir höst. Inte ett ord om inflyttningsdatum. Samuel försökte väl fråga då och då. Men pga mycket annats som pågick i säljarens liv så backade vi lite AV RESPEKT. December. Börjar bli åtåliga nu. Samuel pratar med henne dagen innan julafton och fick reda på att huset inte ska säljas. God jul.

Hela vintern/våren är det massa olika historier om att deras dotter ska bo där. Sen ska de ha det som sommarstuga. Sen flyttar dottern dit. Eller? Maj-Juni är hon där och rustar. Vi tror att hon ska flytta dit såklart. Får reda på att hon bara ska bo där över sommaren. Jaha ok. Men huset då?

Och hela den här tiden har jag mått skit. Varje gång man ska ner till stallet har man en klump i magen. Har flera gånger brytit ihop totalt åt hur jävligt allt är. Åt att tex hästarna får stå i en jävla skithage till bete för att det blev såhär. Att de måste stå där jag skulle gjort ridbana. osv osv osv.

Det har gjort att jag har byggt upp nåt slags hat mot den gården. Hat mot huset, stallet, hagen. Allt. Bara för att man inte orkar tänka hur det kunde varit. Bara släppa tanken på hur det skulle vara att äga gården. Bara skita i det. Ja men helt enkelt leta fel som kanske inte ens är fel. Och börja hata gården och allt.
Och på nåt sätt hade jag funnit mig i det.

Sen nu har vi fått reda på att det ska säljas. 

Och då rasar hatet mot gården och allt som jag lyckats bygga upp som försvar. Och fram kommer alla gamla känslor. Och sen blandas allt  i en enda stor röra. Vet varken ut eller in. Grät och tänkte om vart annat igår kväll.

Tillslut tog vi ett beslut.
Vi ska inte ens tänka på om vi vill ha det eller inte förrän vi vet om vi får köpa det eller inte. Vi ska ha alla förutsättningar klara innan vi börjar spekulera. Orkar inte gå igenom samma veva en gång till. Och sluta med att stå där besviken. Vi vet ju eg. ingetnting mer än att de ska till mäklaren på måndag och ungefär vad priset kommer bli.

Till saken hör att säljaren är samuels moster. Och att hon förutom att svika oss på det här sättet har sårat hans mamma djupt. Hon påstår att allt det här som hänt är samuels mammas fel. Säkert. Alla vet att det är hennes fel. Klart man får lacka ur om nån sviker ens barn så som hon svikit samuel. Och om svikaren är ens syster. 
Samuels mamma fick ett brev där det stod att hon förstört stämningen i hela byn. 

Så nu kan det väl typ gå hur som helst med allt.

Om inte vi får förtur eller om nån annan ska köpa det tänker vi ringa mäklaren och fråga hur mycket som stallet bidrar till slutpriset. Sen ska vi kräva en rimlig ersättning eller slå ner det. Kul att försöka sälja en hästgård utan stall. 

Jaja. 
Så ska vi åka till smögen ikväll. Funderade först på att ställa in pga allt detta.
Men det ska bli skönt att komma bort. Synd att inte milo får följa med bara. Hundförbud i stugan.

Samuel pratade med hans moster igår kväll. Det känns så bra att han är så rakt på. Han springer inte omvägar utan vågar ta konflikten. Ja, jag är stolt över honom. De kom inte fram till nåt, men de ska träffas på söndag och försöka reda ut allt. Så vi får se. 

Det blev nog långt det här. Jag behövde skriva av mig.