Tankar om ingenting

Mitt företag ska säga upp tre personer pga arbetsbrist.

Vi har jättemånga stoora projekt på g, men de ligger alldeles för långt fram. Och de skjuts framåt pga de här jävla skitpolitikerna som måste förstöra allt.

Så nu måste tre bli avskedade. Man brukar vid såna här tillfällen gå efter en turordning. Sist in- Först ut.

Vi har en provanställd. Han är sist in och dessutom inte fast.
Jag är den sista fast anställda.

Vet att inget är klart än, men jag gör mig redo på ett liv som arbetssökande. Det känns förjävligt.
Satt och höll tillbaks gråten resten av frukosten. (vi fick reda på det på frukosten) Jag tvingade i mig te fast jag ville kräkas. Sen gick jag in på mitt rum och grät.

Nu sitter jag och mår illa och vill kräkas. Vill åka hem.

Alla skulle maila vilket fack man har till chefen. Jag mailade mitt fack och sen frågade jag även när de berörda skulle få veta. Eftersom jag kände på mig att jag ligger lite illa till. Hon är på möte till efter lunch. Så jag har en lång tid med plågsam väntan framför mig.

Det här händer verkligen inte.