Tankar om ingenting

Idag har jag och Samuel varit tillsammans i 7 år.
Vad fort det går.. Känns inte som sju år.

Vi firade dagen genom att göra en lite lyxigare frukost.. Nybakade scones, äggröra och bacon.
Sen skulle vi gjort slottstek, men jag glömde ta upp köttet igår. Men men. Det får bli nåt annat.

De säger ju att efter 7 år har alla celler i kroppen bytts ut. Så det innebär (teoretiskt sett) att jag idag inte har kvar en enda cell i kroppen som jag hade den dagen vi träffades. Knepigt.

Det talas ju ganska mycket om 7-årskris också. Jag har inte sett till nån sån. Vi har det jättebra och jag förundras över hur man kan tycka om någon annan mer och mer för varje dag, fast det har gått 7 år. Hur vi fortfarande kan sitta i badet och prata så mycket att vattnet hinner bli iskallt utan att vi märker det. Det är klart att vi är sura på varandra ibland, men så måste det ju vara. Huvudsaken är att man har det betydligt mer bra än dåligt.

Vi har en del par i närheten som har konstiga förhållanden med mycket bråk och annat. Och vi säger ganska ofta: vad glad jag är att du vill ha mig, vad glad jag är att jag har dig. Och att det är vi.

Och jag är så glad att jag hittat någon om jag verkligen växt ihop med. Och nu ska vi utvidga familjen och ännu mer binda oss till varandra. Det känns helt underbart.

Så 7 år = kris? Nej, inte här i alla fall..