Att ha ett ansvar.
Olyckan i Kista är ju ganska välkänd. I alla fall för oss som jobbar inom branschen. Det var en stålbalk som var för klen, och det ledde till ett ras då man belastade dem med betongplattor sen. Enkelt förklarat. En byggnadsarbetare omkom och en fick svåra ryggskador. En bilist (privatperson) fick också svåra skador.
Fyra personer blev åtalade och idag föll domen. Alla blev frikända utom konstruktören, som var den som ritat fel storlek på balken. Det är första gången en konstruktör blir skyldig på det sättet.
Det kunde lika gärna varit jag. Alla gör misstag. Man får sig verkligen en tankeställare, speciellt när man måste stressa fram ritningar. Saker och ting blir inte så granskade som de borde bli innan de skickas iväg. Det är så lätt hänt. Och kan leda till såna fruktansvärda följder.
Tänk om jag nån gång skulle ställas som ansvarig för någons död. Hur skulle man ta sig genom det?
Tänk om något går fel med det jag ritar nu? Tänk om det skulle rasa? Man sitter här i sin bubbla och jobbar så fort det går, och vet att man ligger efter. Man hinner inte tänka så långt som att det ska bli ett hus av det.
Fyra personer blev åtalade och idag föll domen. Alla blev frikända utom konstruktören, som var den som ritat fel storlek på balken. Det är första gången en konstruktör blir skyldig på det sättet.
Det kunde lika gärna varit jag. Alla gör misstag. Man får sig verkligen en tankeställare, speciellt när man måste stressa fram ritningar. Saker och ting blir inte så granskade som de borde bli innan de skickas iväg. Det är så lätt hänt. Och kan leda till såna fruktansvärda följder.
Tänk om jag nån gång skulle ställas som ansvarig för någons död. Hur skulle man ta sig genom det?
Tänk om något går fel med det jag ritar nu? Tänk om det skulle rasa? Man sitter här i sin bubbla och jobbar så fort det går, och vet att man ligger efter. Man hinner inte tänka så långt som att det ska bli ett hus av det.
Kommentarer
Trackback