Tankar om ingenting

Jag ska först av allt hälsa från Lotta och Ingemar. De var så nöjda med sitt besök och hoppades att de snart skulle få besök av någon/några av oss.
Idag när vi skulle åka hem från stugan, så åkte Kerstin och Johan lite före Susanne, Mats och mig. Jag hoppade in i bilen och kollade efter stugnycklarna men de var inte med så Mats fick vänta medan jag gick in och frågade Susanne som inte var riktigt klar, om hon hade nycklarna. Jodå, så ut i bilen och så åkte vi.

Medan jag fixade med bommen och alla trådar för korna så gick Susanne i förväg för att fixa med första snöret. Eftersom Volvon är så bestämd i hur folk ska ha det så låter det hela tiden man inte har bilbältet på sig. För att bespara Mats oljudet så satte jag på mig bältet och när Susanne hoppat in så körde vi till andra snöret. Susanne sa åt Mats att "jag tar snöret" och hoppade ut. Jag körde fram och väntade medan Susanne grejade med snöret. Då kom hon fram och sa åt mig att stanna motorn och komma ut.
-Det är någon som skriker! Jag hörde bara tickandet från aggregatet som ger spänning till elstängslet. Då såg jag enn figur komma fram på vägen bortom kröken. Det är ju en kulle där så man ser inte hela vägen.
Mats!

Det tog en stund att fatta varför han kom på vägen. Min första tanke var att han hade blivit kissnödig vid garaget och gått ur utan att jag märkt det.
Det var värre! Han hade gått ner till bryggan en sväng just som vi körde iväg så han trodde att vi skojade när bilen körde iväg.
När han kom till bommen och såg att den var låst så fick han bråttom och sprang och skrek allt vad han kunde.
Vilka föräldrar lämnar sin son med en låst stuga och bara kör iväg? Skammen är stor och vi skyller naturligtvis på Mats. Jag skulle säga åt honom att han måste hålla ögonen på bollen men det blev hålla bollen på pucken. Vad jag menade var förstås att inte gå ifrån händelsernas centrum.
PUH!!

---

Sonens Syn på Saken

Jag var nere vid vattnet en sista gång och kontrollerade att allt var låst när jag kommer upp till stugan så är bilen borta så min första tanke var att dom hade åkt in till land för att fixa med bommen och repen.  så jag gick ganska lungt över pirren och när jag såg att bommen var låst så förstod jag att dom hade glömmt mej på riktigt så jag började springa allt vad jag kunde över bommen och över reppet, känndes som en hinder banna. när jag var vid trädet som korna har ockuperat så började jag skrika i hopp om att dom skulle höra mej, (jag såg inte bilen vid detta tillfälle) så jag fortsatte springa tills jag såg att mor och far hade stannat bilen och gått ur. som tur är så hörde mor mina döds skrik, jag var helt slut i kroppen när jag komm fram. väl i bilen så frågade mor om jag ville ha en dricka på ica men jag svarade att jag har det bra i bilen och lämmnar inte bilen förens vi är i Karlskoga.
  Som förklaring till att dom glömmde mej var att jag inte hade pucken på bollen(ögonen på bollen) så det var ju mitt fel att jag glömmdes bort. frågan som man ställer sig i efterhand när hade dom upptäckt att jag saknades. jag vet inte. förmådligen inte dom heller. men det här blir väll ett till trauma som man får glömma bort med tiden.