Förlossningen del 2
Hög tid för att fortsätta berättelsen.. Sammanfattning. Hade värkar sen 17-tiden på söndagen. Hela natten mot måndag. På måndag morgon stannade de av, jag gick en promenad och sen åkte vi hem till mamma.
Vid 11-tiden på måndagen kom vi hem till mamma och pappa.
Mamma var ledig så hon var hemma. Jag la mig på soffan och vilade.
Hade värkar var 30 min. Lyckades sova lite, nästan en timme, sen gick jag in och la mig bredvid mamma i deras säng. Vi pratade och hon masserade mig på ryggen. Samuel sov skönt i soffan. Mats kom hem och såg förskräckt ut när jag fick en värk. Trots att allt jag gjorde var att andas.. :)
Vid 13-tiden vaknade Samuel och fick mat. Jag ville inte ha. Jag tog ett glas yoghurt som jag som tur var fick behålla.
Vi kände att vi fått lite nya krafter och bestämde oss för att ta en promenad. Det var jag, Samuel, mamma och Mats. Jag hade fortfarande värkar, så jag fick stanna upp och hänga på Samuel när de kom. (Samuel fick för övrigt följa med in på toa hela tiden också, för det kom av nån anledning alltid en värk när jag skulle kissa. Och om jag inte hängde på honom så kunde jag inte slappna av utan fick tio ggr värre smärta..) Vi gick ner mot kyrkogården och sen skogsvägen tillbaka. Jag var ju helt slut i kroppen, men själva meningen med promenaden var ju att försöka reta igång värkarna.
Det fungerade bra. Värkarna kom tätare och tätare igen. Vid 16-17-tiden var de nere på 3-5 min igen. Det var verkligen skönt att det kom igång igen, men såklart jobbigt. Jag funderade mycket på om man skulle åka in igen och om jag öppnade mig nåt.
Vid 18- hade värkarna börjat glesna igen. Jag låg på soffan och tittade på när Samuel fick kvällsmat. Jag lyckades äta lite yoghurt och två (!) rutknäcke utan smör. Sen tvingade jag i mig en kopp hallonbladste. Pappa toh ett "fint" kort på mig här. Ser helt drogad ut.. Har inte det kortet.. Värkar med 20-30 min mellanrum, drygt en minuters. Vi låg och tittade på tv. Först ett vänner-avsnitt när Rachel hade värkar. Sen halv åtta hos mig. Sen något mellan 20-21. Hela tiden andades jag genom värkar. Vid 21 sa jag att vi skulle gå och lägga oss och vila, ev sova i Kerstins säng.
Där låg vi och pratade och mamma kom med tite pepp-talk. Hon sa att om jag bara öppnar mig till 5 cm så kan jag få EDA(Ryggbedövning). Sen berättade hon hur man sätter den och hur det känns. Hon var så snäll och berömde mig hela tiden och peppade mig. Hon sa även att inget av det arbetet jag gör nu är i onödan.. Samuel tyckte också att det var skönt att veta att hon alltid fanns i närheten. Man kan ju verkligen fråga henne allt. Hon försökte få mig att förstå att inget av det jobb jag gjorde nu var i onödan. Även om det inte öppnade mig något så tränade ju iaf livmodern för att vara starkare.
När vi la oss för att försöka få lite sömn, iaf mellan värkarna, så började de att tätna igen. Vi kollade lite på tv och vågade väl inte hoppas för mycket. Jag var rädd att det skulle stanna av igen. Vi ville inte åka in i onödan, så jag låg ganska länge med täta onda värkar innan vi bestämde oss för att göra något. Jag bestämde att vi skulle åka in. Och antingen hade jag öppnat mig mer och då kunde det ju fortsätta under natten, om jag inte hade öppnat mig skulle jag be om sovdos. Vi väckte mamma och pappa som just somnat till. Pappa blev lite stressad, vilket jag skrattade åt i bilen sen. Mamma skulle vänta hemma tills jag blivit bedömd.
Vi kom in och träffade Lena Olsson, som bor här i trakten. Hon visste såklart vem jag var, men även vem Samuel var, för hennes dotter hade dejtat hans bror ett tag. Vi kom in 23.50. När jag kom in hade jag kraftiga värkar på 7 min. De körde lite CTG och grejer och sen skulle hon undersöka mig. Jag var nervös och att undersökas gjorde ju så ont mitt i alla värkar och sånt. Hon kunde inte ens nå öppningen för att känna hur många cm det var. Besvikelse. Tydligen var livmodermunnen kraftig bakåtriktad, så det gick inte att nå. Hon visade bilder ur en bok hur bebisen tränger ner för att sen komma ut. Jag tänkte att det aldrig kommer att gå, men jag sa bara att det var fina bilder.. ;)
Jag ville ju då ha sovdos, och fick det. Bricanyl och alvedon. Jag bad om nyponsoppa för att inte kräkas upp tabletterna. Fick i mig ett par skedar. Fick sovdosen vid ett och smsade mamma att hon skulle sova hon med. Jag hade förväntat mig att en SOVdos skulle göra så att jag verkligen sov ut, men det är klart att den inte gjorde. Jag slumrade mest och låg dåligt i den hårda sängen. Vid 03 frös jag som sjutton och skakade som ett asplöv (man blir så av bricanyl, man kan även få hjärtklappning) jag kräktes. Hade inga värkar. Samuel fick trösta för jag började bli ännu mer uppgiven. Sen somnade jag i småperioder fram till 05. Låg vaken ett bra tag och tänkte. Började få värkar igen. Eller om jag haft det hela tiden, men att jag inte känt dem? Jag gick upp och kissade vid 06.20. Vid det här laget var jag hungrig, men kunde inte äta. Försökte i alla fall. 06.48 kräktes jag igen.
Kl 7 kom Kjerstin Nilsson och tog över. Detta var tisdag morgon och det skulle bli den bästa dagen i mitt liv.
Börjar på ett nytt inlägg eftersom det blir så långt..
Vid 11-tiden på måndagen kom vi hem till mamma och pappa.
Mamma var ledig så hon var hemma. Jag la mig på soffan och vilade.
Hade värkar var 30 min. Lyckades sova lite, nästan en timme, sen gick jag in och la mig bredvid mamma i deras säng. Vi pratade och hon masserade mig på ryggen. Samuel sov skönt i soffan. Mats kom hem och såg förskräckt ut när jag fick en värk. Trots att allt jag gjorde var att andas.. :)
Vid 13-tiden vaknade Samuel och fick mat. Jag ville inte ha. Jag tog ett glas yoghurt som jag som tur var fick behålla.
Vi kände att vi fått lite nya krafter och bestämde oss för att ta en promenad. Det var jag, Samuel, mamma och Mats. Jag hade fortfarande värkar, så jag fick stanna upp och hänga på Samuel när de kom. (Samuel fick för övrigt följa med in på toa hela tiden också, för det kom av nån anledning alltid en värk när jag skulle kissa. Och om jag inte hängde på honom så kunde jag inte slappna av utan fick tio ggr värre smärta..) Vi gick ner mot kyrkogården och sen skogsvägen tillbaka. Jag var ju helt slut i kroppen, men själva meningen med promenaden var ju att försöka reta igång värkarna.
Det fungerade bra. Värkarna kom tätare och tätare igen. Vid 16-17-tiden var de nere på 3-5 min igen. Det var verkligen skönt att det kom igång igen, men såklart jobbigt. Jag funderade mycket på om man skulle åka in igen och om jag öppnade mig nåt.
Vid 18- hade värkarna börjat glesna igen. Jag låg på soffan och tittade på när Samuel fick kvällsmat. Jag lyckades äta lite yoghurt och två (!) rutknäcke utan smör. Sen tvingade jag i mig en kopp hallonbladste. Pappa toh ett "fint" kort på mig här. Ser helt drogad ut.. Har inte det kortet.. Värkar med 20-30 min mellanrum, drygt en minuters. Vi låg och tittade på tv. Först ett vänner-avsnitt när Rachel hade värkar. Sen halv åtta hos mig. Sen något mellan 20-21. Hela tiden andades jag genom värkar. Vid 21 sa jag att vi skulle gå och lägga oss och vila, ev sova i Kerstins säng.
Där låg vi och pratade och mamma kom med tite pepp-talk. Hon sa att om jag bara öppnar mig till 5 cm så kan jag få EDA(Ryggbedövning). Sen berättade hon hur man sätter den och hur det känns. Hon var så snäll och berömde mig hela tiden och peppade mig. Hon sa även att inget av det arbetet jag gör nu är i onödan.. Samuel tyckte också att det var skönt att veta att hon alltid fanns i närheten. Man kan ju verkligen fråga henne allt. Hon försökte få mig att förstå att inget av det jobb jag gjorde nu var i onödan. Även om det inte öppnade mig något så tränade ju iaf livmodern för att vara starkare.
När vi la oss för att försöka få lite sömn, iaf mellan värkarna, så började de att tätna igen. Vi kollade lite på tv och vågade väl inte hoppas för mycket. Jag var rädd att det skulle stanna av igen. Vi ville inte åka in i onödan, så jag låg ganska länge med täta onda värkar innan vi bestämde oss för att göra något. Jag bestämde att vi skulle åka in. Och antingen hade jag öppnat mig mer och då kunde det ju fortsätta under natten, om jag inte hade öppnat mig skulle jag be om sovdos. Vi väckte mamma och pappa som just somnat till. Pappa blev lite stressad, vilket jag skrattade åt i bilen sen. Mamma skulle vänta hemma tills jag blivit bedömd.
Vi kom in och träffade Lena Olsson, som bor här i trakten. Hon visste såklart vem jag var, men även vem Samuel var, för hennes dotter hade dejtat hans bror ett tag. Vi kom in 23.50. När jag kom in hade jag kraftiga värkar på 7 min. De körde lite CTG och grejer och sen skulle hon undersöka mig. Jag var nervös och att undersökas gjorde ju så ont mitt i alla värkar och sånt. Hon kunde inte ens nå öppningen för att känna hur många cm det var. Besvikelse. Tydligen var livmodermunnen kraftig bakåtriktad, så det gick inte att nå. Hon visade bilder ur en bok hur bebisen tränger ner för att sen komma ut. Jag tänkte att det aldrig kommer att gå, men jag sa bara att det var fina bilder.. ;)
Jag ville ju då ha sovdos, och fick det. Bricanyl och alvedon. Jag bad om nyponsoppa för att inte kräkas upp tabletterna. Fick i mig ett par skedar. Fick sovdosen vid ett och smsade mamma att hon skulle sova hon med. Jag hade förväntat mig att en SOVdos skulle göra så att jag verkligen sov ut, men det är klart att den inte gjorde. Jag slumrade mest och låg dåligt i den hårda sängen. Vid 03 frös jag som sjutton och skakade som ett asplöv (man blir så av bricanyl, man kan även få hjärtklappning) jag kräktes. Hade inga värkar. Samuel fick trösta för jag började bli ännu mer uppgiven. Sen somnade jag i småperioder fram till 05. Låg vaken ett bra tag och tänkte. Började få värkar igen. Eller om jag haft det hela tiden, men att jag inte känt dem? Jag gick upp och kissade vid 06.20. Vid det här laget var jag hungrig, men kunde inte äta. Försökte i alla fall. 06.48 kräktes jag igen.
Kl 7 kom Kjerstin Nilsson och tog över. Detta var tisdag morgon och det skulle bli den bästa dagen i mitt liv.
Börjar på ett nytt inlägg eftersom det blir så långt..
Kommentarer
Trackback