Tankar om ingenting

(I denna del blir det mer action...)
Tisdag morgon. Hungrig som ett djur, men kunde inte äta.
Jag pratade med Kjerstin om att jag var så orolig att det skulle bli ännu en dag med värkar som kanske inte öppnade mig. Och att jag skulle behöva vänta tills bedömningen på onsdagen. (Den jag blev inbokad på eftersom jag gick över tiden)

K tyckte att jag inte skulle behöva vänta tills dess på att få lite hjälp på traven. Hon skulle prata med doktorn om hon fick göra något idag istället. Ja kände åter lite hopp. Doktorn tyckte att hon skulle försöka ta hål på vattnet om det gick. Hon gjorde en undersökning och hon kunde inte heller nå öpnningen. Alltså kunde de inte ta vattnet.

Istället blev jag kopplad till ett värkstimulerande dropp. Detta var kl 8. Jag fick även vanligt dropp, eftersom jag inte ätit ordentligt på flera dagar och kräkts allt jag försökt äta. Jag kände mig så bekväm med Kjerstin. Jag visste att Anna tyckt om henne när Siri kom. Jag tittade på handstilen på dropp-påsen och såg att det var väldigt lika mammas. Mamma var för övrigt där och tittade till mig innan hon gick ner på sin utbildning. Efter bara en liten stund kände jag hur värkarna kom igång. Jag var så nöjd och glad att det äntligen kändes ordentligt igen. Jag satt i fotöljen och tog värkarna med ett leende. Inte alla kanske.. ;) Men jag var verkligen på bra humör. För varje värk så "kände jag" hur livmoderns öppning vändes framåt. Alltså, jag inbillade mig det för att tänka positivt.

K kom in och frågade om hon fick höja droppet efter ett tag och jag tackade ja varenda gång. Jag ville verkligen att det skulle ta fart. Jag var så rädd att allt skulle stanna av och att jag skulle behöva åka hem igen. Här tror jag att jag hittade min mening. Jag ville ju veta varför jag gick över tiden. Jag tror att det var för att underlätta mentalt för mig själv. Jag klagade inte en enda gång över att värkarna gjorde ont, för jag var så himla väl medveten om vad alternativet var. Att inte ha ont och att inte föda.

Jag satt kvar i fotöljen till 10-tiden. Då gick jag och kissade, såklart med assistans fran Samuel. Jag hade vid det laget kraftiga värkar var tredje minut. Jag la mig på sidan en stund och hade riktigt mycket onda värkar. Här var nog den jobbigaste stunden under hela förlossningen. Ingen smärtlindring, starkt värkdropp, kraftiga täta värkar och det värsta; ovissheten i fall något hände och hur lång tid jag skulle ha det så där..

11.20 ringde vi på klockan för att få lite hjälp. Jag sa att det var jobbigt osv. De ville undersöka. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå till i och med att jag skulle behöva ligga på rygg under värkarna. Samuel fick hålla ett ben och sköterskan ett. Sen kände K och jag andades och försökte att inte följa instinkten som sa FLY. Och hon hade en så bekyrad min att jag tänkte "neej, jag visste det, hon hittar inte heller.." Och så sa hon att jag var öppen drygt 5 cm. Och då började jag gråta av lycka. Det bara sprutade tårar (och nästan nu med). Jag visste att nu kunde jag få EDA. Nu kunde de inte skicka hem mig. Nu var det på gång. Deras ögon tårades också.. 
De tog hål på vattnet och det var en märklig känsla. Fint vatten. De stängde av värkstim dropp. Jag valde att vänta en stund och tänka på om jag ville ha EDA.

Jag tänkte typ tio min, och sen ringde vi på dem igen. haha. Kissade vid 11.40 och de ringde efter narkosläkaren. Mamma hälsade på igen och var glad att jag var gladare och att jag hade valt bedövning. 

Jag stod upp när han kom, och han skojade på en gång om att han skulle lägga bedövningen när jag stod upp. Bara för att se deras chockade miner. haha. Det var dr Carpenter. Han la EDA´n 12.20. Vilken grej. Jag fick ligga på sidan och ligga så still jag kunde med ryggen krökt. Han fick invänta värkpaus. Set stack till lite när han lokalbedövade, det var jag inte med på. Sen kändes ju inte den långa nålen. Han skämtade och höll på. Verkligen en rolig läkare. 

Efter det blev ryggen helt varm och skönt. Kändes som att ligga på en värmedyna. All smärta bara försvann, trots att värkarna fortsatte. Den här bilden är vid detta ljuva tillfälle.. :)
 

Jag kunde somna en halvtimme för att det var sååå skönt. Vid ett hade jag vaknat till igen. Hade då lite väl glesa värkar, så de kopplade på droppet igen 13.30. Kl 14 var det skiftbyte och Suzanne tog över.

Kl 14 började värkarna tätna. Jag var uppe på toa igen. Sen gick vi i korridoren med ett gåbord. Vi var själva på förlossningen. Vi gick och tittade på alla tavlor och på små sängarna som väntade på bebisar. Och pratade om att våran bebis snart skulle ut och att jag trodde på en pojke. Samuel sa att han också trodde det mer och mer. Jag hade värkar men de kändes mer som ett tryck bakåt än som förut då de var skarpa och vassa. Nu kändes ingen smärta i magen.

Kl 15 blev jag undersökt igen och det var fortfarande 5 cm. Det kändes väldigt tråkigt. Men bebisen hade tydligen trängt ner en del ändå. I samma veva kom en annan tjej in på andra rummet. Tredje barnet. Det visste jag inte då.

Mellan 15 och 17 stod jag i rummet med gåbordet. Jag hade värkar var 5 min som jag andades igenom. Anledningen till att jag stod var att jag var så jäkla beslutsam att det skulle bli en bebis, NU. Och jag ville ha hjälp av tyngdlagen. Värkarna visades dåligt på CTG'n och jag upplevde som att inte Suzanne tog mig på allvar. Hon hade fullt upp med andra tjejen (fick jag reda på sen) och hon gjorde rätt i det. För jag hade ju inte öppnat mig något på tre timmar, och enl maskinen hade jag inte värst med värkar. Så hon var ju hos den som det gick fort på enligt alla beräkningar.
Men när jag stått i två timmar, plus gått i korridoren timmen innan det, så var jag lite trött. Mamma kom igen i samma veva som jag la mig i sängen strax efter 17. Timing skulle det visa sig.

Jag sa till mamma att det började bli jobbigt och att jag ville bli undersökt. Suzanne skulle kommit vid 17, men hon gjorde inte det. Vid 17.30 började jag känna att det blev en helt annan karaktär. Jag kände att jag ville börja trycka på. Mamma fick springa ut och leta reda på en annan BM. Jag ville veta om jag hade rätt i min instinkt, eller om jag inte var öppen nog. Återigen hade jag svårt att rto att något verkligen hade hänt. Viveca kom in och undersökte en stund senare. 9-10 cm! Bara en liten kant som försvann under en värk under undersökningen. Jag hade kännt rätt! Det var verkligen dags. Jag hann tänka ganska mycket...

Jag ställde mig på knä och lutade mig mot den uppfällda sängen. 17.45 började jag krysta. Journalanteckning. "17:45 Börjar känna behov av att trycka på värktopparna. Stina är stark och fokuserad, kämpar på. EDA-pumpen slut stängs av. Fick reda på efteråt att den stängts av. Trodde jag hade bedövning hela krystningen.. :-o

Och så stod jag i 45 min. Och tog i så jag trodde jag skulle spricka.. Haha, det gjorde jag ju med.. Hängde och klängde på den där sängen. Värkarna kändes bara som en kramp i magen och sen ett behov av att trycka på, men inte ett så starkt behov som alla böcker framställer det. Skrek verkligen inte och fick inte panik som på film. Svärde inte eller var oresonlig. Jag var helt inne i mig själv, men svarade på tilltal och var fullt medveten om vad de andra sa hela tiden. Tackade nej till vatten ca 10 000 ggr, men tillslut gick jag med på det. Jag svettades som en gris och kastde ganska snabbt av mig rocken. Samuel och Inger (uskan) fläktade och hade kall handuk mot pannan då och då.

Efter de 45 min (18.30) orkade jag inte stå så längre. Fick förslag om att lägga mig på sidan men jag vägrade. Orkade bara säga nej, men Samuel förklarade varför. Jag la mig på sidan istället. Låg på höger sida med Samuel framme vid ansiktet. Jag höll i honom med båda händerna. På andra sidan sängen stod Inger och höll i vänsterbenet. Viveca satt längre ner och mamma var lite överallt.. Jag tog verkigen i med hela kroppen. Klagade på Samuel för att han inte höll emot. Höll på att skicka iväg Inger till andra sidan rummet när jag spjärnade mot henne. Samuel sa i efterhand att han ALDRIG trodde jag skulle kunna vara så stark. Jag frågade återigen varför inte beisen kom ut. Den här delen av förlossningen ska inte ta aå här lång tid enl boken. Återigen rädd för att det skulle stanna av. De såg huvudet ett par gånger under värkar, men sen försvann det in igen. Åkte fram och tillbaka ett antal ggr. Jag blev lika besviken varje gång när värken inte slutade med att bebisen var ute.

Jag hörde hur viveca sa något om klipp till mamma och jag kände bara NEEEJ.. Men sa inget. Jag orkade verkligen inte prata mer än nödvändigt. De sa att det går framåt och att det snart är klart, men den hände inget i alla fall. det kändes som evigheter. Tillslu kände jag att det blev varmt på benet och de sa att huvudet var ute. Värken var slut och egentligen skulle jag säkert stannat då och väntat in nästa, men jag var så himla rädd att han skulle sugas in igen så jag tog i allt jag hade utan värk och sen hördes ett "Klatsch" och det blev alldeles varmt och blöt. Jag tittade ner i sängen och mycket riktigt hade bebisen äntligen kommit ut! Det är den märkligaste syn jag haft.

19.08 kom han ut. Efter drygt två dygn med mer eller mindre täta värkar, ingen direkt sömn eller mat. Efter 1,5 timmes krystning. Man ser tydligt på bilden hur otroligt sliten jag är. Men det var sååå värt det. Kicken när han kom ut slår nog allt.

De lyfte upp bebisen mot mig och "den" låg på mitt bröst. Jag pustade ut en stund. Jag frågade Samuel om han hann se va det var. Det gjorde han inte. Jag lyfte och såg snoppen. Jag sa "en pojke". Och vi pussades. Mamma stod på andra sidan och frågade "är det en pojke?" Jag svarade ja och tårarna rann. Hon frågade "Är det en Jonathan?" Jag svarade ja igen och grät ännu mer. Jag såg upp på mamma och såg hur tårarna rann bakom hennes glasögon. (tårarna rinner nu med kan jag säga). Det var ett så stort ögonblick. Bland det första jag sa när han kom ut var "Jag klarade det". Jag hade verkligen ingen tillit till att det skulle gå och jag var så rädd hela tiden att det skulle stanna av och att jag skulle se det som ett misslyckande. Men det gick.