Tankar om ingenting

Jag har kommit fram till att jag är väderstyrd. 

Onsdag: Kanonväder. Och jag blev inte ens på dåligt humör av att inte få gå ut och gå så långt som jag ville. Milo är nämligen sjuk och måste vila. Hela dagen flöt på och jag var effektiv och hann med en massa.

Torsdag: Snö hela dagen. Och vilken skitdag. Humöret i bott. Orkade inte ta tagi i nåt.

Idag: Trodde att det skulle slutat snöa, men nej. Vi får se var denna dag slutar.

Oj. Jonathan har varit lika länge i magen som utanför. Helt otroligt. 
Han har växt och kan så mycket. Han har börjat gå med sin gåvagn och går även längs soffan och ibland soffbordet. Han ska stå upp hela tiden. 

Och det är så roligt att se att han är en typisk liten pojke. Tänk vad mycket som är medfött. Han älskar tex att plocka ur kökredskap ur lådan, att öppna ugnen. Titta på när man lagar mat. Han gillar att vara med i köket helt enkelt. Han fick ett litet kit med barn-redskap från Ikea, så att han kan leka matlagning själv. Han gillar även andra typiska pojksaker, tex hjälpa till med tvätt, titta när man dammsuger, vattna blommor osv. 

Och mammas saker är ju så kul, tex smink. (och rakhyvlar uppenbarligen).

Men det som mest är pojkaktigt med honom är att han är så gosig. Han pussas gärna och säger mmmm när man kramas osv. Flickor ska ju vara så tuffa hela tiden, och gillar inte det där med mys. Han gillar även att bli tröstad, och det är ju också en sån sak som man inte gör på samma sätt med flickor, för de tål ju mer. 

Han pratar också med en väldigt ljus röst, spec när han pratar med djur. Och han gnäller och piper på ett riktigt pojkaktigt sätt när han blir ledsen om maten dröjer, om man inte tar upp honom osv. Så skulle kanske inte en tjej göra direkt. Tjejer blir ju mer arga och ryter ifrån liksom, inte det där pojkaktiga gnällandet..

Ja, visst är det märkligt att så mycket könstypiska drag kan vara medfödda.

Jag som blev så ledsen över förra veckans olycka. Och så blev det ännu värre.

Igår ramlade Jonathan nedför nästan hela källartrappan. Jag har ALLTID dörren dit stängd och LÅST för att det inte ska hända. Samuel gick ner och stängde inte bakom sig, för Jonathan var ju med mig. Jag gick ut i köket, fast jag visste att dörren var öppen, och så hörde jag bara duns-duns-duns-duns. Och det tog en mikrosekund och så skrek jag bara rakt ut samtidigt som jag började springa däråt. Samuel han fånga honom innan han slog i betonggolvet, tack och lov. 

Jonathan skrek på en gång och hade fått en bula och jack i pannan. Inte så det blödde, men ett sår ändå liksom. Han grät och jag skakade av adrenalin och försökte trösta. 

Nu gick det ju bra och han har säkert glömt det. Bulan syns inte så mycket idag, men man ser själva jacket. Det satte nog större spår i mig och Samuel. Jag vet att det kommer att hända fler såna här saker, men de första gångerna är nog värst. (Litar på Karin som har 4...) Det värsta var sekunderna innan jag fattade att han grät och därmed levde. 

Och som man klandra sig själv, men som mamma sa; Man är ju bara människa. Hade han snubblat på mattan hade man förbannat sig själv att man har mattor i sitt hus. Hade han halkat på golvet hade man klandrat sig själv som inte vikit upp hans byxor ordentligt osv. 

Jag inser i efterhand att jag hade tunnelseende när jag tog Jonathan i famnen. Jag kommer ihåg i detalj hur han var och såg ut. Men jag minns inte att milo gick runt oss så Samuel röt (för att han hade panik) till honom att gå undan, så han gick och gömde sig och kom fram med svansen mellan benen när det lugnat sig. Jag minns inte att Samuel pratade med mig. Jag minns bara att han sa "Vill du till mamma?". Läskigt i efterhand att man kan bli så "borta" i nyktert tillstånd. 

Usch och fy. Det var ingen bra dag. Idag har han varit på strålande humör. Vi har varit ute. Han har tittat på stora stora hästen och hjälpt mamma laga staket. Sen fick han vara med farmor och fastrar på em nära jag åkte på dansen. Nu ska jag gå och krypa ner.

Jag kom på att jag skulle recensera buffén vi åt. 

Jag tycker att den var en bra buffé. Man fick mat för pengarna (199kr/pers) Sen är ju strandkanten alltid så mysigt. Tända ljus och lite gammaldags atmosfär. 

Maten var: Oxfilè som var jättegod, fläskfilé som var god, laxsida som var god, ugnsstekta potatishalvor som var jättegoda, potatisgratäng som smakade som köpt i påse, pepparsås som var ok (jag gillar inte pepparsås), rödvinsås som var god. Sen fanns det annat som stekta tomater, rotfruktsblandning, potatissallad, grekisk sallad, minimajs, oliver, bönor, bröd, smör, dessertost, kex.

Så jag skulle ge buffén 4/5. Det som gör att det inte blir en femma är att man inte ska dela ut femmor till höger och vänster. ;)

Tack för alla snälla kommentarer på inlägget nedan. Det känns mycket bättre idag. Jag tog av plåstret förut och det ser ut att läka fint. Det är skönt också att Samuel inte är anklagande om såna här saker. Han vet att det lika gärna kunde hänt honom. Skulle nog inte kunna leva med en kille som var på annat sätt. 

På tal om Samuel. Vi firade 8-årsdag i måndags. Eller ja, firade och firade. Jag mötte honom i dörren när jag skulle till dansen och sen kom jag hem vid åtta och gick raka vägen ut till stallet. Sen slötittade vi på tv. Mer än så var det inte. Eller jo, jag hade bakat mockarutor och gjort en specialare till Samuel i form av ett hjärta med hjärtströssel på. 

Så ikväll har vi bokat bord på strandkanten. De har filébuffé ikväll. Ox-, fläsk- och laxfilé med delikatesspotatis, grätäng och goda tillbehör. Bra med buffé, då vet man att Samuel blir mätt. Haha. Jonathan får vara hos mormor och morfar. Jag hoppas det blir trevlig och gott. Jag har höga förväntningar. Recension kommer... 

Ha en trevlig fredagskväll!

Dagen började med blod och slutade med blod.

I morse råkade Jonathan skalla mig på näsan så jag började blöda näsblod. Inte så kul start på dagen. Jag hade dessutom sovit otroligt dåligt. Jonathan också för den delen, i och med att det var anledningen till min sömnbrist.

Sen rullade dagen på och vi skulle bada jag och Jonathan, Samuel jobbar till 20 idag. Då lyckades lilla hjärtat få tag på min rakhyvel som låg på badkarskanten. Han tog med fingrarna på själva bladdelen. Jag fick panik och tog försiktigt ifrån honom den. (Impulsen är ju att slita i från honom, men jag han hejda den). Jag såg inget sår. Andades ut och klandrade mig själv. Sen såg jag blod på badkaret och att fingertoppen var söndertrasad. Fick inre panik.

Upp ur badet, blodet rann. Försökte se hur det såg ut och konstaterade att det "inte var så farligt". Alltså, det var inte ambulansläge. Hittade två plåster. Försökte torka bort blod, men det ena plåstret blev förstört av blod. Fick dit det andra dåligt, så det ramlade av. Panik. Till saken hö att Jonathan hatar att klippa naglarna. Han får panik när man håller hans hand på det sättet, så utgångsläget var ju rätt trist. 

Ringde svärmor och hon hade som tur var plåster. Insåg att jag skulle få på mig något så att jag inte öppnade naken när svärfar kom. Han kom på två röda, tur att ha dem som grannar. Vi lyckades fixa dit ett plåster. Och ett till ovanpå. Sen fick jag byta det när han åt välling för dem hade blodats ner. Blev lättad när jag såg att det slutat blöda och jag fick dit två nya plåster. 

Samuel fick bestämma mat idag. Jag lagar oftast mat så den är klar när han kommer hem.

Idag ville han ha potatisbullar. Men de fick inte vara som hans mammas. Hon hade tydligen gjort på mosrester.  Jag hade aldrig gjort potatisbullar, så jag googlade recept. Jag såg att man kan blanda mos med råriven potatis och sen steka. Jag stekte en i stekpannan, men insåg att det var tråkigt. Det bara fastande. Så stekte resten i ugnen. 

Sen skulle Samuel handla med sig lingonsylt hem, och då bad jag honom köpa med bacon också. Egentligen hade fläsk passat bättre, men det är så dyrt. (Snål). Nu glömde han att handla, men sprang upp till hans mamma och snodde lite sylt. 

Och betyget blev: "Jättegott, mycket godare än mammas!"

Kul att äta nåt annat nån gång.

Har inte direkt haft en bättre dag än jag brukar ha. Det är alltid bra att vara hemma. Men just idag hann jag med en massa saker i god tid. Gick iofs upp kl 07 också. 

Med detta i bakhuvudet gick jag in för att lägga Jonathan för em-luren. Han fick ligga på mig och somna. Jag låg på rygg, vilket gör ONT. Men jag låg så ändå och snosade på honom. Jag tänkte på hur mycket han betyder för mig. Och jag tänkte att en dag vill han inte somna så här. Jag får njuta av det medan han vill det. Och då kom den gamla textraden "I wanna lay like this forever, until the sky falls down on me" upp i huvudet. Det stämde så bra. 

Min lilla skruttbebis som blir så stor så fort. Nu kryper han bara på riktigt. Han har slutat med att hasa på magen helt. Reser sig mot saker. Skrattar med tillgjort skratt. Äter som en häst. Pussas. Pekar på saker. Pratar med djuren.

MEN, det är kvinnor också!

Det är förmodligen vanligare att en tjej får stryk av sin pojkvän än tvärtom. Men det händer ju faktiskt att kvinnor misshandlar män. Varför tas inte män som misshandlats av kvinnor på samma allvar som kvinnor som misshandlats av män? Dem ska man istället skratta åt och skoja bort det hela. "Rår du inte på en tjej ens?" "Är du en chicken?" osv.

Det kan faktiskt ju hända att tjejer är både större och starkare än killar. 

Ponera att jag sa till dig att Samuel slagit mig. Vilket liv det skulle bli. Och om Samuel istället skulle säga att jag tagit stryptag på, slagit, hotat, rivit honom. Skulle du ta honom på samma allvar? Förmodligen skulle det inte ligga lika stort allvar i det. Jag tänker tyvärr också lite så, men har kommit på mig själv. 

Köpte en rundbal halm, skitstor och tung. Samuel fraktade hem den, städade skjulet och sen rullade vi in den där. Lite slit med andra ord. (Framför allt för Samuel) Sen bäddade jag med det i Blüthners box. Har torvbädden kvar under. Mycket ljusare och såg så mjukt och skönt ut. Tänkte att nu blir pållen min glad när han får komma in sen.

Men jag glömde den lilla detaljen att jag inte har en häst, utan ett stooneface. Han rörde inte en min när han kom in i sin nya box. Bara gick till krubban och åt, som vanligt. Sen när maten där i var slut så tog han nån tugga av halmen och sen återgick han till sitt hö. Kul. Här anstränger man sig, och får inte ens ett höjt ögonbryn till respons. Men är det så vi ska ha det, så visst. FINE BY ME.

Ska bli spännande att se hur halm är att mocka i. Det är ju det som får avgöra. Det är ju 50 ggr billigare än torv i bal, så vi får hoppas på det bästa...Man måste ju prova.

Jag ska bädda rent med otroligt lena och sköna påslakan som vi fick av mamma och pappa i julklapp. Kommer vilja krypa ner på en gång. Snygga var de också.


Och så ska jag fixa mellis till Jonathan. Sen vill han nog sova och då passar jag på att vara supereffektiv med stallet och innestädning. Och fixa lunch. 

Ikväll blir det danspass igen! Kul att ha något att se fram emot med måndagar!

(Jag ska någon dag skriva mer om pappa osv, men jag orkar inte det nu.)

I kväll börjar äntligen Solsidan igen. Som vi har längtat!

Samuel firade sin dag med magsjukan, grattis. Har faktiskt varit ganska ok ändå. Han mår bättre nu än i natt i alla fall. Så vi kunde ha mysig middag ihop. Vi invigde kökssoffan. Alltså åt där, inget annat.. 
Blüthner skrämde nog iväg medryttaren idag. Det gick bra i söndags, men idag när hon var själv hade han testat, stuckit och varit allmänt stirrig. Hon verkade ganska låg, så henne ser jag nog inte igen. Jag är glad att nån kom iaf. 
Milo ska kanske opereras imorgon. Han har en påse som inte växer, så jag ska ifrågasätta operationen lite.
Kerstin har en viktig tenta imorgon. Lycka till!
På torsdag ska pappa (och mamma) till läkare och få besked på proverna som togs vid operationen. 
Ja, det var väl det.

Idag kommer min förhoppningsvis blivande medryttare hit och hälsar på. Nästan lite nervös. Eller jo, jag är nervös. Hoppas pållen har en bra dag där han är positiv och gärna håller sig på mattan lite. Så hon inte skräms iväg. Han är ju snäll, det är han. Men pigg och ibland lite harig. 

Får försöka pressa undan alla skit-tankar en dag och försöka se det här som början på en ny tid med Blüthner istället.

Just nu känns allt skit.

Cancern är aggressiv och vi går och väntar på att få reda på om den spritt sig. Pappa fick inte komma hem igår som planerat, så jag åkte till mamma i stugan så hon slapp vara själv.

Alla är ledsna och bara väntar och väntar. Fast jag vill inte veta. Men ändå vill jag. Det känns som att chansen på goda nyheter är så liten att den knappt finns. 

Och som om det inte räcker så ska Milo opereras också. 

Jag tog bort dränaget i fredags, men redan på lördagen såg han tjock ut på halsen. Igår syntes att det började bli en nu bula och på kvällen syntes det helt klart. Ringde veterinären i morse och väntar på att han ska ringa upp. Känns som om jag väntade på exakt samma sak förra måndagen. Tråkig måndagsrutin, som jag hoppas att slippa. Vet inte hur det blir nu. Om de vill dränera en gång till eller vad som händer. De vill ju helst inte operera, för att det är så mycket risker. 

Och så opereras pappa idag kl 14. De ska ta massa prover för att bedöma tumören, samt ta bort den förstås. De ska tydligen skrapa hela insidan av urinblåsan. Om den inte har spridit sig så räcker det med den här operationen. Sen får han gå på återbesök för att se så det inte växer fram igen. Och ev upprepa operationen. 

Och förutom allt skit med det här, så har man en miljon annat att tänka på och styra upp. Inte konstigt att man inte sover bra och konstant har en klump i magen som inte ger med sig. Detta j'la skitväder gör inte saken bättre. Vill bara gå och lägga mig igen, men det går ju inte.. För att just det, jag måste vara beredd att åka till veterinären... 

Försöker tänka på allt roligt jag har. Jonathan är världens bästa tröstare, trots sin ringa ålder. Samuel är också guld värd. Och resten av klanen. Jag har fixat hans 25-årspresent och det ska bli så kul. Sen ska han ha kalas på lördag, och det är ju kul. Snart första advent. Har kanske en medryttare/medhjälpare på gång. Har roligt pyssel att fixa med till julen. Ska till BVC imorgon och se hur han växt. Samuel sa nåt om överraskning på fredag. Ja, det finns en del glädjeämnen också om man tittar.

Jag ogillar när ordet hatar används i onödiga sammanhang. Jag använder själv ordet fel ibland. Men tex "Åh, jag hatar när det kommer snö i stövlarna".

Idag säger jag från djupet av mitt hjärta: Jag hatar cancer.

Jag misstänkte det och fick det bekräftat idag. Min pappa har cancer igen. I urinblåsan.